REGNBÅGE 2

Sensommaren börjar långsamt, nästan omärkligt, gå över i höst. Kvällarna är allt oftare kyliga, och vinden har fått ett bett den inte haft tidigare. Dagslände-kläckningarna blir efterhand sparsammare, och framsynta flugfiskare börjar så smått stuva om i sina flugaskar för att möta ett annorlunda insektsliv. Fisket går in i en ny fas med nya förutsättningar – och nya glädjeämnen.

I brytningen mellan sensommar och höst får vi fortfarande uppleva enskilda dagar då en ljum fläkt drar över sjön, då luften fylls av ljuvliga dofter och förmedlar en känsla av att allt är väl i den bästa av världar. Torrflugan faller lätt som ett tistelfjun på vattnet. Fiskekortet är betalt och samvetet rent - men var är fisken? Dags att återigen påminna sig, att det mesta fisken äter trots allt finns under ytan.

Det finns två arter vattenlevande skinnbaggar av intresse för flugfiskaren. En mindre art, kallad corixa, med paddelbenen infästade bakom mitten på kroppen och en större art med paddlarna framför mitten. Jag har aldrig lyckats med mönstret i svenska vatten, men upplevde en gång i New Zealand hur fisken selektivt jagade corixor inte mycket större än ett knappnålshuvud. På bilden ett generellt mönster, som kan varieras storleksmässigt för att representera båda arterna.

Flicksländenymfen är aktiv ända fram tills isen lägger locket på. Jag rensade en senhöstdag en regnbåge till brädden fylld med flicksländenymfer i olika storlekar. Nästan alla levde, och jag placerade dem i ett akvarium och kunde under ett par veckors tid studera deras rörelsemönster. Imitationer finns i många versioner. Viktigare än imitationen är att vid fisket försöka efterlikna nymfens knyckiga sjunkande-och-stigande simteknik.

I sjöar där den är tillåten, kan flytringen ge en extra dimension åt fisket. Den är inte bara bekväm och sittvänlig, utan ger också tillfälle att närma sig fisk man omöjligt kan nå på annat sätt. De produktivaste ställena i ett vatten, vad gäller vegetation och insektsliv, är strandzonen ner till ett par meters djup.Tyvärr har ett ohämmat vadande på sina håll vållat svåra skador på det viktiga tillväxtbältet närmast stranden. Att fiska från flytring är ett bra alternativ.

Regnbågs-laxen har fått sitt namn på grund av kroppens skimrande sidolinje, som med en smula fantasi kan liknas vid en regnbåges färgspektrum. Många med mig har säkert funnit att få saker kan så effektivt spoliera en lovande fiskedag som ett plötsligt regnväder. Vaken, som vi bara för ett par minuter sedan kunde iaktta, är som bortblåsta - och tyvärr ser vi inte heller en skymt av den kruka med guld som enligt legenden ska finnas vid regnbågens fot.

Under sensommaren börjar nattsländorna uppträda i allt större mängd. I Skandinavien finns bortemot 700 olika arter, många så lika varandra att man utan förstoringsglas inte har en chans att skilja dem åt. Det är med andra ord inte nödvändigt att att fylla en redan pösande fiskeväst med 700 nattslände-imitationer. Många fiskare nöjer sig med Rackelhane eller E 12 i storlekar anpassade till den aktuella sländan, och klarar sig utmärkt med det.

Varje gång jag sätter mig ner för att binda ett exemplar av Hälsingemusen, drabbas jag av en lätt attack av dåligt samvete. Jag vänder mig i tanken mot Viksjöfors
och Lennart Jonsson, tackar för mönstret och ber vördsamt om förlåtelse för att ha förvanskat hans fina fluga. Hälsingemusen är tänkt att imitera en liten simpa, men jag har funnit att den med smärre modifikationer blir en utmärkt torrfluga för att representera de största av våra nattsländor.
 

Hälsingemusen, så som jag gör den, är helt i räv där både stickelhår och underull kommer till användning. Vingens rotände viks bakåt vid infästningen, delas, pressas utåt och bildar två ”fenor.” Den färdiga flugan står på en stadig fot på vattnet, flyter nätt och fint och stripad över ytan bildar den det där V-formade spåret typiskt för nattsländan. Fiska den med andakt, det här är en riktigt bra fluga.
 

Vill man göra sig en smula extra besvär är Goddard’s Sedge en trevlig nattslände-imitation att ge sig på. Materialet är hjorthår, som binds in enligt muddlermodell och sedan friseras med hjälp av rakblad och skarp sax. Man kan med fördel klippa hacklet rakt av på undersidan för att få kroppen att ligga an mot ytan och skapa det karaktäristiska nattsländespåret vid hemtagningen. Antennerna tjänar bara ett dekorativt syfte och kan uteslutas.

Här en joker i leken. Likheten med en nattslända är inte särskilt påfallande, men jag har haft en osedvanlig tur med det här mönstret. Flugan kallas, beroende på kroppens uppbyggnad, Royal Trude eller Coachman Trude. Den styva och något yviga vingen av kalvsvans-hår stöttar bra mot vattenytan, och ger flugan en utmärkt flytförmåga. Flugan tilltalar mig rent estetiskt och omedvetet fiskar jag den troligen med större omsorg än andra mönster.
 

Märker man att fisken eger serdeles kraft till motstånd, akte man sig genom att för stark bakåthållning av spöt anstränga honom och refven för mycket, utan gifve då heldre spöt en mera vertikal ställning eller utsläppe något af refven från rullen, ty desto längre man utsläppt af refven, desto mer tröttas fisken. Dock bör man aldrig utsläppa refven så, att man genom ett par varfs omvridning av rullen, eller spöts lutning bakåt, kan få den spänd. (Edward Fitzgibbon, 1847)

När jag en höstdag återvänder till sjön efter en tids bortovaro häpnar jag över den förändring som har skett i naturen sedan sist, och jag nästan bländas av den färgprakt naturen bjuder på. Luften är rejält kylig och det känns skönt att emellanåt få sticka händerna i byxfickorna och mjuka upp stela fingrar. Vattnet är klart som kristall, himlen hög och ren och tystnaden nästan bedövande. September, årets bästa månad.
 

Nu kommer den tid då kylduvna insekter av olika slag driver ut över vattnet, mer eller mindre oförmögna att ta vara på sig själva i ett allt kärvare klimat. Insekter som annars är goda flygare får stora besvär att hålla styrsel på vingar och täckvingar. Ofta slutar flygturen med en nödlandning på vattnet. Regnbågen är inte sen att dra nytta av de små tragedierna och rör sig ofta i strandmarginalen för att ta för sig av nedfallet.

Jag vill inte påstå att getingen hör till regnbågens stapelföda, men jag har tillräckligt många gånger sett den försvinna i en virvel för att inse att fisken betraktar den som en godbit. Jag representerar den med min randade Balsa-geting, en av mina bästa flugor såväl när det gäller regnbåge som öring och harr. Fiskas stillaliggande, fast med små ryck för att ge den liv. Att ploppa ner den framför en kryssande regnbåge brukar ge omedelbart resultat.

Balsa-getingen började jag experimentera med för över 40 år sedan, när jag tillverkade min egen undermåliga torrflugeolja bestående av paraffin och apoteksbensin. Oljan fungerade hyggligt, men gav flugan en oattraktiv matt yta. Min första naturligt flytande fluga gjorde jag i kork. Men eftersom korken lätt smulade sönder sig i nyporna övergick jag snart till balsaträ, som är betydligt lättare att hantera.

Regnbågen, som till synes rör sig i slumpmässiga kringelkrokar över sjön, tycks emellanåt ha ett system i sitt matsök. Om man iakttar hur vaken följer på varandra går det ibland att urskilja ett mönster, ofta i form av en långsträckt oval. Bra att veta när raiden gäller halvdrunknade insekter nära stranden. Om man missar en krokning, kan man nästan säkert räkna med att fisken på sin runda är tillbaka igen på samma ställe tio minuter senare.

En landinsekt som regelmässigt hamnar på vattnet när kylan tilltar är Bärfisen. Sitt namn har den fått på grund av det illaluktande sekret den utsöndrar då den blir störd eller hotad. Kroppen är flat och i ungefärlig triangelform. Den ligger flat i ytfilmen och är för det mänskliga ögat svår att upptäcka. Fisken ser den desto bättre, och det är inte ovanligt att man kan hitta ett femtiotal bärfisar i magen på en nyfångad regnbåge.
 

Det finns många flugor ämnade att imitera bärfisen. En av de mer originella tillverkade en god vän av lackerade lingonblad, som han formade och fäste på krok. Flugan fungerade bra, men måste naturligtvis bytas efter varje fångad fisk och varje oförsiktigt bakkast. Min bärfis-representation är gjord i balsa med flat undersida, målad i svart eller olive och har en lätt stiliserad silhuett. Ryggsidans orange-röda punkt ger fiskaren större chans att se flugan i vågsvallet.
 

Man kan erfara en slags medkänsla med dessa vänliga och till synes opraktiskt skapade harkrankar, som saknar varje form av aggressivitet. När en höstlig vind kammar genom strandvegetationen, ut seglar dessa långbenta insekter. Landar, lyfter stelt och otympligt, landar på nytt. Regnbågen brukar snabbt reagera på nedfallet och jagar dem med mäktiga plask. Att göra en imitation är ett mästarprov. En stor Variant-fluga är lika bra - och lättare att binda.
 

Regnbågen leker på våren och är, efter sommarens frossande, i sin allra bästa kondition frampå höstkanten. Här vår limit efter en lyckad fiskedag vid regnbågssjön, fyra välnärda regnbågar, och som en bonus, två något slankare öringar. Fiskarnas maginnehåll är den här tiden på året ofta en kompott där landbaserade insekter utgör ett markant inslag.

En dag är hösten över oss på allvar. Blygrå moln jagar varandra över himlen, och en bitande kall vind, med sitt ursprung vid Norra Ishavet, dånar genom skogen. Många stuvar undan sina spön för året, obenägna att trotsa väder och vind iklädda bylsiga ylletröjor och fuktiga vadare. Men ge inte upp fast regnbågssjön mest liknar ett stormpinat inferno! De sista veckorna innan isläggningen kan ibland ge ett exeptionellt bra fiske.

För att ge sig i kast med kalla vindar, regn och kanske till och med snö krävs en lätt fanatisk läggning kompletterad med en rejäl omgång varma kläder. En stor termos med skållhett kaffe är ett måste. Personligen är mitt största problem händerna. Säkert är det många som lik mig mumlar mörka eder, när vi med valna fingrar står i blåsten och försöker trä tafsspetsen genom ett alltför litet kroköga.

En höstdag ber jag en fiskekompis hålla upp sin flugask framför kameran. Här är det grova artilleriet för fiskesäsongens sista veckor innan isen lägger. Stora lock-flugor, huvudsakligen streamers, för senhöst och busväder. Materialet mjukt och fluffigt för att simulera rörelse och liv. Flugorna föreställer egentligen ingenting fisken vanligen äter, och många hugg är sannolikt resultatet av ett nyfiket provsmakande.

Montana-nymfen måste vara en av de mest använda regnbågsflugorna i Sverige, trots att den egentligen inte har någon motsvarighet i vår insektsfauna. Som bindare har jag ibland suttit en vecka i sträck från morgon till kväll och enbart ägnat mig åt Montana på 10:ans streamerkrok. Under sådana perioder har kassettböcker försett mig med allt från världslitteraturens pärlor till deckare och thrillers.

Här en lock-fluga, först bunden av Jim Prey från Eureka, Cal. Flugan döptes till Thor efter de första bokstäverna i hans kamrat Thoresens namn. Jim var förresten en av dessa stålmän, som band sina flugor med kroken fastknipt mellan tummen och pekfingret. Thor är en ovädersfluga, som bäst kommer till sin rätt när regnet piskar ner och vinden viner över regnbågssjön. Flugans intensivt röd-oranga färg fångar blicken även på längre håll.

Det är vanligen ofruktbart att fiska samma fluga över samma yta under längre tid, när regnbågen inte vakar. De fiskar som finns inom kasthåll har förmodligen studerat flugan och funnit den ointressant redan under första kvarten. Hugget kommer ofta efter ett flugbyte. Detta gäller särskilt för små begränsade vatten, där fisken har sett det mesta i form av mer eller mindre välbundna falsarier.

Clouser Deep Minnow, av författaren och flugfiskaren Howell Raines upphöjd till 1900-talets bästa våtfluga, lär ska ha fångat ett åttiotal olika fiskarter sedan sin tillkomst. Hantelögonens tyngd gör att flugan, som ska imitera ett fiskyngel, alltid går djupt och med krokspetsen uppåt. Finns i flera färgkonstellationer. Flugan på bilden är förresten ett originalexemplar, som jag fick av Bob Clouser när Bibi och jag besökte honom och hans fru i Middletown, Penn.

Och naturligtvis bör en nymf höra till arsenalen. Prince-nymfen i olika storlekar används av många och är gångbar hela säsongen. Det är ett generellt mönster och kan bindas i valfri storlek, gärna förtyngd med några varv bly-eller koppartråd. Vad den ska föreställa? Ja, det får vi om vanligt överlåta åt fisken att bestämma.

I slutet av säsongen är poppern ett intressant alternativ. Flugorna på bilden, bundna på krok 8, har alla en skålad framkant som skjuter vattnet framför sig och rör om ordentligt på ytan. Fiskade ryckvis ger de en ljudsignal som uppenbarligen attraherar fisken, för huggen är vanligen mycket häftiga. Färgsättningen förefaller inte ha någon större betydelse. Det är rörelsen och det bubblande ljudet som är avgörande.
 

Sen eftermiddag efter en kall morgon. Solen i trädtoppshöjd och ljusgator över nattgammal is. Jag tror knappast mina ögon, när jag ser en regnbåge långsamt simma utefter iskanten och då och då bryta ytan i nästan omärkliga vak. Kläckande fjädermyggor, är det möjligt? På lätt gungande is hasar jag försiktigt ut några meter och börjar dra lina från rullen.....
 

Och här ligger den, årets sista regnbåge. En fin avslutning på en omväxlande fiskesäsong, som bjudit både bra och dåliga dagar. Jag ska minnas den här fisken när vintermörkret sänker sig över skog och sjö, en isande vind rister i husknuten och det nordiska svårmodet kommer smygande. Det är oftast den speciella fisken man kommer ihåg, inte alltid den största.
 

Så har solen obevekligen gått ner över det allra sista regnbågsfisket för året. En vecka senare ligger isen tjock över både små och stora vatten, och naturen har gått till vila under ett täcke av gnistrande nysnö. Återstår den flera månader långa vandringen genom ett kallt och frostigt landskap mot en nytt år med islossning, gröna löv och blått vatten. Jag längtar redan.