Vintjärn är den fasta punkten i vår tillvaro. Byn där Rolf växte upp, och den plats vi alltid återvänt till. Vårt hus, en knuttimrad byggnad från 1870-talet, var länge vår sommarbostad och tillflykt undan stan. Numera bor vi här året runt, fjärran från allfarvägar i en miljö dominerad av mörk barrskog med enstaka inslag av björk. Till vardags-sysslorna hör att hämta vatten från gårdsbrunnen och att hugga ved till spis och braskamin. Bortsett från ett par-tre vintermånader, när snön ligger tjock och en isig vind sveper genom skogen, är livet enkelt och på det hela taget bekymmersfritt.

En vårdag för drygt 260 år sedan kom finnen Olof Andersson, från Gräsbackstorp i Svartnäs-skogarna, vandrande genom obebodd ödemark på väg till Svärdsjö kyrka. Vi kan föreställa oss att han under en paus i vandringen tog upp en sten från marken, vägde den i handen och fann den ovanligt tung. Så här berättar han själv enligt ett brev nedtecknat och daterat den 29 april 1726.
”Anno 1725 den sista stora Böndagen fant jag ett malmstreck på Vintjärns Kölen och bar det ner till Bäckagården i Böle By och där omtalade mitt hittegods och platsen för Påhl Andersson i Lilla Björnmossen och visade en provsten.”
Det långa och utförliga brevet är undertecknad av en viss Laurent Wåhlberg påWij Bruks Sätesgård som av Olof Andersson fått sig historien om fyndet berättad under edlig försäkran. Det sägs att Olof Andersson sålde sitt fynd för en rulle tobak, själv sade han sig ha fått skälig ersättning.

Som en följd av Olof Anderssons fynd tog gruvdriften fart i Vintjärn. Till att börja med i blygsam skala och i privat regi, senare i större omfattning och med Stora Kopparberget som ägare. En gruvlave restes mitt i byn och blev det nav som samhällets liv kom att rotera kring. Gruvlaven står kvar, numera med enda syfte att minna om svunna tider.

Den allra första malmutvinningen skedde i liten skala i dagbrott, men för att följa malmkroppens utbredning tvingades man så småningom söka sig djupare ner. Underjordsarbetet medförde ökade risker för svåra olyckor genom ras eller fall från hala stegar. Som framgår av bilden var skyddsutrustningen, fortfarande in på 1900-talet, minst sagt bristfällig.

Ett kanske mindre farligt, men slitsamt och tungt arbete utfördes av malmkörarna som med häst och släde fraktade malmen till olika hyttor. Solgruvstugan, det äldsta huset i Vintjärn, användes under många år som övernattningskvarter för trötta malmkörare.
 

Åg var den hytta som låg närmast. Hyttbyggnaden står fortfarande i vacker miljö, och har åldrats med en viss charm. Ågs by är avfolkad och förutom ett antal sommarstugor, finns bara någon enstaka året-runtbosättning.

Under flera generationer fann bygdens folk sin utkomst i Vintjärns Gruva. Mitt i ödemarken levde Vintjärns by upp. Så sent som i min ungdom fanns skola, två butiker, fungerande bussförbindelser – och ett fotbollslag. Men 1979 tog allting slut. Gruvdriften lades ner på grund av bristande lönsamhet, många flyttade och såväl skola som butiker, busstrafik och fotbollslag avvecklades. Numera bor ett 60-tal människor kvar i byn, många hus står tomma eller används som sommarstugor.

I takt med utflyttning och nedmontering sänkte sig efterhand tystnaden över samhället. Kvar blev en allt lummigare miljö, många obebodda hus och ett antal större och mindre gruvhål. Allteftersom vegetationen brett ut sig har gruvhålen förvandlats till halvt igenvuxna miljöer, där i vissa fall räv, grävling och mårdhund funnit hålor och skydd. I ett par vattenfyllda gruvhål planterade man för många år sedan in mört. De trivdes bra i det svala vattnet, och fångades vid behov för att beta angeldonen med vintertid. Båda dessa gruvhål är numera igenlagda.

Även före gruvdriftens dagar var skogarna runt Vintjärn och Svartnäs inte helt utan mänsklig påverkan. Från byarna Linghed och Böle drev bönderna sommartid sina kreatur på bete till högre liggande miljöer, ofta en mer än milslång vandring på gropiga stigar genom väglöst land. Många små fäbodställen växte fram. Ett av dessa är Nysjöns fäbod, än i våra dagar en levande fäbod vackert belägen på sluttningen ner mot den fiskrika Nysjön.

HÄR WART AJD AF ÅSKAN DÖDD 4 AGUSTI ÅR 1825 

Anna Jansdotter (AJD) föddes den 3 sept. 1810. Sensommaren 1825, bara 15 år gammal, dödades hon av ett blixtnedslag vid Finnköln där hon arbetade som fäbodpiga åt Erikjöns i Linghed. Vem som ristade hennes dödsdatum i stenen är inte känt. En fästman, en släkting?

I början av 1600-talet skedde en invandring till regionen av folk österifrån, huvudsakligen finnar. Språket var Finsk-Ugriska, med  ursprung från Uralbergen i nuvarande Ryssland. De fann sig väl tillrätta i de vidsträckta ödemarkerna, byggde pörten, svedjade åkermark, satte giller för tjäder och orre, byggde flottar och lade nät i sjöarna. Lämningar finns fortfarande kvar från invandringstiden, och ända in på 1900-talet kunde man höra finska talas.    

Nedre delen av byn så som den såg ut när jag växte upp. Längst bort till höger skymtar anrikningsverket där malmen maldes ner till finfördelad slig. Blåsiga dagar undvek byns husmödrar nogsamt att hänga ut sin tvätt på tork. När det sotsvarta sligdammet svepte in över samhället gällde det att kvickt få sin vit-tvätt under tak. Till tjärnen i bildens vänsterkant rann en metbäck med gott om fin öring. Som  fiskeintresserad yngling hade jag aldrig några fritidsproblem.

En kooperativ lanthandel svarade för Vintjärnsbornas behov av dagligvaror. Där kunde man köpa det mesta från salt sill till spik, piptobak, sytråd och veckotidningar. Den årliga julfesten arrangerad av kooperativa var ett populärt evenemang med filmvisning, dans och julklappsutdelning till de minsta. Allteftersom befolkningsunderlaget sjönk blev det allt svårare att hålla butiken vid liv. Efter 99 års levnad gav den upp andan, mycket saknad av oss som bor kvar.  

Ända till slutet av 60-talet fanns en järnväg genom byn. Den användes huvudsakligen för timmer- och malm-forsling ut till kusten, där omlastning skedde till fartyg för export utomlands. Sommartid gick transporterna vanligen utan problem, bortsett från att gnistorna från det ångdrivna lokomotivets skorsten emellanåt vållade smärre skogsbränder. Vintertid däremot var det besvärligare, när snön låg djup och tåget ibland körde fast i drivorna. 1968 revs rälsen upp och naturen började långsamt ta förlorad mark tillbaka.

Kaffèet var i många år en samlingspunkt för både yngre och äldre. Här smygröktes den första cigarretten, här spirade tonårsromanser, och här åts nybakade kanelbullar och dracks otaliga koppar kaffe. Under en period användes byggnaden som pensionat. Betalande gäster från andra delar av landet uppskattade den rena luften,  den orörda skogen, de grönskande ängsmarkerna och det fina skidföret vintertid.  

Dragspelaren Knutte Björk från Falun kunde berätta om många danskvällar i Vintjärns Folkets Hus, evenemang som samlade danslystna ungdomar från hela socknen. På repertoaren stod vals, hambo, tango och foxtrot och ibland, med lämplig sättning i orkestern, ren swingmusik. Numera används byggnaden till diverse sammankomster av lokal karaktär, som föreningsmöten, bingo, fester och utställningar.

En del bilder från Vintjärn har en viss ålderdomlig patina och det här gamla skolkortet, taget av en kringresande fotograf, är inget undantag. Representerade på bilden är samtliga klasser i min skola. Ansikten förändras med tiden, och detsamma gäller onekligen modet. Någonstans i den församlade barnaskaran finns jag själv. Var? Ja, det är egentligen av mindre intresse.
 

Elof Vestgren, självlärd målare från Vintjärn, kan vi tacka för en omfattande dokumentation av bymiljöer från 1920-talet och fyra årtionden framåt. På pannåer eller masonit återgav han med pensel och oljefärg byggnader och miljöer som, i den mån de alls finns kvar,  till stor del har förändrats genom åren. Sommartid satte han gärna upp sitt staffli utomhus, och trots att myggen stundtals sved i skinnet målade han ärligt och med stor noggrannhet det ögat såg.

Här en miljö som numera bara finns på Vestgrens målning från 1939. Av allt att döma är bilden tillkommen en vårvinterdag när snön har börjat smälta kring stenskravlet i förgrunden. Det största huset, där förresten Elof själv bodde under en period, kallades allmänt Värmland, byggt av värmländska byggnadsarbetare vid seklets början.

En annan av Vestgrens oljemålningar visar utsikten från berget norr om byn. Ängen, där Elof suttit med sitt målarskrin, var ett omtyckt utflyktsmål och platsen för många "gök-ottor". Längst bort i bilden skymtar Ågsjön under en molnig himmel. Av ängen och ladan finns knappt ett spår kvar. Där slåttervallen en gång bredde ut sig störs idag panoramat av högvuxen skog.

Trots allt lever min gamla hemby fortfarande, vackrare nu än under gruv-epoken. Äldre hus har på ett behagfullt sätt sjunkit in i den lummiga miljön, andra står kvar som skröpliga monument över en tid som försvann. Naturen som inramar byn ger oss stigar att vandra, vatten att fiska och villebråd att jaga. Den ger oss också det många saknar i sina liv; en känsla av frihet och förnyelse och ett ständigt flöde av inspiration. Jag vet ingen plats där jag hellre skulle vilja bo.  

Den sista björnen i trakten sköts år 1888 av Oscar II under en drevjakt nära Lilla Björnmossen.  Från sin bekväma stol i en skogslänta avlossade Kungen ett välriktat skott, och björnen föll livlös till marken. Kungen lär ha flugit upp ur sin stol, hoppat och jublat: Björnen är död, björnen är död !! Nu är björnen tillbaka i våra skogar igen, likaså varg och lo som i stort sett utrotades under 1860-70 talet.
 

Ett par större sjöar finns i området. En av dem är Hyn, i sin utbredning lik en fyrauddig stjärna, med kristallklart vatten och vackert slipade strandstenar. Enstaka krampor inborrade i större klippor, minner om en tid då timmer flottades över sjön. Bara vinden fyller numera ödemarkens tystnad med ljud. En kanot-tur i vackert väder, med mat och kaffe i ryggsäcken, blir inte bara en resa i nuet. Den ger också perspektiv bakåt.

Ågsjön, den andra större sjön, har en helt annan karaktär med grunda och vassklädda vikar. En rullstensås från istiden går i en rät linje tvärs över sjön, och dyker här och där upp som rundade skogklädda öar. Sjön, som anses vara ganska svårfiskad, håller både öring, gädda, sik och abborre.

Den gula postbilen är en välkommen syn på våra vägar. I rykande snöyra eller i hällande regn, alltid dyker den upp tidiga förmiddagar med sin last av brev, paket, postförskott och penninguttag. En väl fungerande service som förenklar tillvaron i glesbygd. Genomgripande förändringar har skett i byns liv under de senaste decennierna. Postbilen på bilden får stå som en symbolisk länk mellan en epok som gått i graven, och en ny med annorlunda värderingar och ett förändrat sätt att leva.