Hemsida Om oss själva Vintjärn Flugor och Fiske Vänner

 

Upp och Ner

Newton fick sin snilleblixt när han såg ett äpple dunsa i marken, och Archimedes när han satt i sitt badkar och iakttog hur vattnet rann över kanten. En spänstig yngling kom till plötslig klarhet en dag när han mjukade upp sig framför en höjdhoppsställning. Varför inte kasta sig över ribban med fel sida upp, tjäna några centimeter och kanske få en olympisk medalj på köpet? Några olympiska ambitioner hade inte amerikanen Dick Pobst när han någon gång vid slutet av 60-talet stod vid sin favoritström och just hade satt bort sin sista Grey Ghost i en stock i bottnen, däremot en stark önskan om att få tillbringa en njutbar dag vid vattnet utan att behöva offra lika mycket tid på att lossa flugan ur ris och bråte som på att fiska.

 

Lösningen på problemet, resonerade han, var en upp-och-nervänd fluga utan extra förtyngning och med krokspetsen i görligaste mån skyddad av vingmaterialet. Besjälad av den idén gav han sig på sina streamer-krokar med tång för att ge dem önskad form. De flesta krokarna gick av, men ett par överlevde och visade sig fungera alldeles utmärkt. Genom ingreppet hade krokarna fått en slags köl, som i kombination med vingmaterialet höll flugan med spetsen uppåt även i stark ström.

 

 

Kölkroken som den kom att kallas blev en stor kommersiell framgång och svärmade över hela USA under slutet av 60-talet och början av 70-talet. Även i Sverige såldes kölkroken både naturell och som färdigbunden fluga. Någon större popularitet nådde den dock aldrig i vårt land, och numera ser man aldrig till den vare sig i butiker, kataloger eller flugaskar.

 

 

Den här artikeln handlar om upp-och-ner flugor bundna enligt en slags kölkroks-princip, fast på krokar vi kan komma över i butik. Med tång gör man en en liten böj på kroken närmast krokögat. På den lilla ”hylla” som bildas ska vingen fästas in. För att få rätt vinkel tänker man sig en linje mellan krokögat och spetsen. Den linjen ska omslutas av vingen, och rätt vinklad dölja krokspetsen. Flera krokmodeller är naturligtvis användbara förutsatt att kroköglan är rak, och att kroken inte för kraftigt härdad.

 

 

Att binda en upp-och-ner fluga bjuder inte på några större svårigheter, men det är viktigt att förstå principen för hur den fungerar. Det hela har i själva verket med två motverkande krafter att göra. Krokskaftet vill sjunka medan vingen vill flyta, eller i varje fall sjunka långsammare. Den bara kroken har ingen styrsel i vattnet, eftersom motkraften saknas. Här en klassisk Mickey Finn, omåttligt populär på 60-talet speciellt vid våra put-and-take vatten. Det anses viktigt att vingens röda mittstrimma är distinkt markerad.

 

 

Det här är en fluga speciellt lämpad för gäddfiske i vegetationsrika vatten. Gäddan står ofta inkrupen i täta ”buskage” och korta kast är att föredra. Gäddans kamouflage är samtidigt ditt eget kamouflage. För samtliga upp-och-ner flugor gäller att vingmaterialet ska vara så mjukt att det ger efter för trycket när en fisk hugger, men samtidigt styvt nog för att skjuta smärre hinder åt sidan.

 

 

Popper med uppåtvänd krokspets kommer bäst till sin rätt i riktigt trånga miljöer. Man kan låta den ploppa ner i öppningar i vegetationen och hasa den över flytgräs och näckrosblad. Ett bete väl lämpat för gädd-och abborrfiske i igenvuxna sjöar. Popperns yviga hackel kan vålla obalans, i så fall kan man klippa det rakt av på undersidan – men bara där.

 

 

Våtflugan har alltmer försvunnit på senare år, i varje fall i de sydligare delarna av vårt land. Det är synd för våtflugefiske är en konst. Grizzly King är ett gammalt mönster, ursprungligen använt vid fiske efter röding. I mindre nummer en bra fluga för öring och harr. Hacklet på små upp-och-ner flugor bör vara tunt eftersom det annars kan störa flugans balans.

 

 

Don Gapens Muddler Minnow har fått mängder av mer eller mindre lyckade efterföljare genom åren, här är en av dem. Flugan är en smula knepig att binda på upp-och-ner krok. Det kompakta huvudet tenderar att få flugan att tippa över. Om så sker kan man flatklippa huvudets undersida, det brukar hjälpa. När saxen ändå är framme kan man samtidigt knipsa bort några extra styva bakåtriktade hjothårsspetsar för att bättra på flugans krokningsförmåga.

 

 

En entusiastisk flugfiskare utmanar gärna ödet genom att försöka fiska de riktigt besvärliga ställena. Han gör det i medvetandet om att det är ofta där de bästa fiskarna står. Ibland går chansningen hem, och han får den stora öringen som naturligt nog kämpat till sig det bästa gömslet i strömmen. Lika ofta går det illa, att häkta fast i rötter och annan bråte hör till vanligheten. Fördelen med att använda en fluga som inte fastnar i allt som sticker ut är uppenbar.

 


Hemsida Om oss själva Vintjärn Flugor och Fiske Vänner