Hemsida Om oss själva Vintjärn Flugor och Fiske Vänner

 

MÅNADSDAGBOK 2017


2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

 

   OKTOBER 2017

 

 

Jag inleder månaden med att tillverka en samling balsa-getingar. De har i många år varit mitt signum, och jag gör dem gärna i stora satser för att spara tid. Och fisket? Ja, det har varit riktigt dåligt i år. Mina sjöar och tjärnar är inte sig lika. Vattenståndet lågt, gamla ståndplatser försvunna och attraktiva vassruggar likaså. Efter en sommar som till synes bjudit på en myckenhet av regn borde det egentligen se annorlunda ut. Men meteorologerna kan berätta att det visserligen regnat ofta, men för det mesta i små skurar som tillsammantagna inte räcker för att fylla sjöarna till brädden. Tre eftermiddagar i min eka på Ågsjön, med Långöa i blickfånget, ger inte ett enda hugg.



 

 

 

Två byggnader, en stor och en mindre. Båda inramade av höstlig skog. Den större är en kvarleva från gruvbrytningens dagar och avänds inte längre. Som ett varnande pekfinger höjer den sig över trädtopparna, väl synlig från landsvägen och byn. Snart byter landskapet skepnad – och ännu en sommar går till historien.

 


 

 

 

För andra året i följd hyr Göran vår lillstuga i samband med älgjakten. Han tillhör Grycksbo-laget, som har sina jaktmarker i närliggande skogar. Bortsett från en rejält regning och kylslagen dag, är vädret nådigt och jakten lyckad. Göran ser från sina två pass 5-6 älgar, men anser avståndet vara i längsta laget och håller inne sina skott, vilket hedrar honom. Tillsammans med min far, som sällan missade en älgjakt, satt jag för många år sedan tillfälligtvis på pass, men någon jägare blev jag aldrig. Historierna om älgar som sköts, och älgar som kom undan minns jag. Vid köksbordet delande en enkel måltid, Göran och jag.
 

 

 

   SEPTEMBER 2017

 

 

Klättrar med en viss möda upp till av-verkningsytan på berget söder om Tjärn. Terrängen på hygget består av grov-sten, lömska hål, spretiga stubbrötter och allsköns smärre hinder – men utsikten är magnifik. S ittande med ryggen mot en skrovlig sten uppäcker jag att min närmaste omgivning är bräddfull av lingon. På bara fem minuter fyller jag en plastkasse med fullmogna bär, som ikvällningen blir fyllning till en läcker bärkaka genom Bibis försorg.


 

 

 

Ett alltid lika välkommet besök av Värmlands-konstnären Peter Jansson, som vanligt med skissblocket under armen, redo att samla intryck för sitt akvarell-måleri. Ett besök brukar också innefatta en fisketur till mitt favorit-vatten för några timmars gädd-flugfiske. Jag överlåter till vår gäst ett äldre flugspö, försett med en klassisk DAM-rulle och en något sliten fluglina, som länge stått oanvänt i en vrå på vinden. Vi sätter ekan i vattnet, och innan Peter knappt hunnit bekanta sig med sin nya utrustning krokar han dagens första gädda.

 


 

 

 

När tillfälle ges besöker vi gärna Missionshuset i Boda, och dess föreståndare och pastor, Jan-Olov Råsmark. Lokalen är anspråkslös och måttfullt dekorerad med Kristi Kors i blickfånget, rader av träbänkar för trötta ben, och med en tramporgel av äldre modell i ett av hörnen. Pastor Råsmark själv är lågmäld, vänlig och medmänsklig – och bjuder gärna på en kopp KRAV-kaffe till förmån för miljön och kaffebönderna i främmande land.
En präst i Svärdsjö fick frågan: "Finns det några verkligt andliga medlemmar i er församling?" Svaret blev: "Nej inte många, men de som finns hittar du i Boda Missionshus."
 

 

 

   AUGUSTI 2017

 

 

Någon riktig sommar tycks det inte bli. Redan är vi inne i den första höstmånaden, mörkret kommer tidigt och vinden har blivit märkbart kyligare. Vill man njuta av en skön kväll utomhus får man passa på. När solen i kvällningen sjunker ner bakom skogsridån och vårt hus hamnar i skugga, kan vi fånga de sista värmande strålarna vid den gamla stenmuren där vi placerat bänk och bord. Med en butelj Jose Cuervo Tequila, en present från Bibis syster Elisabeth, behåller vi värmen när skymningen kommer smygande.
Månadens läsning, Ingela Strandbergs diktsamling "Men kråkorna visste ingenting". Bifogar kortdikten Deklaration som har bitit sig fast. Tänkvärd – eller inte?


 

 

 

En årligt utmaning är att hjälpligt hålla marken närmast huset fri från högt gräs. Vi engagerar vännen Jörgen, som med sin röjsåg frejdigt rensar undan den frodiga grönskan runt knutarna. Några dagar senare kommer Åke med fyrhjuling plus släp, och hjälper oss frakta bort det halvtorra gräset. Bibi gläder sig åt att få "åka hölass" som i sin barndoms dagar.
Efter avverkningen förra året, som frilade tidigare skuggad mark, har gräset under sommarens lopp växt från ingenting till bitvis väl över manshöjd.

 


 

 

 

Från USA kommer Rachel, dotter till Marsha och Charles. En dag tar vi henne med till Falun för att visa henne stan och handla ett och annat. Vi passerar Kristine Kyrka, och på en ingivelse öppnar vi porten och går in. Kyrksalen är tom, vi sätter oss en stund och tar in stillheten. Rachel är en begåvad sångerska, och på vår uppmaning ställer hon sig under predikstolen och framför Ave Maria, a capella. Akustiken är enastående, och Rachels ljuvliga röst klar och ren som kristall. Ytterligare några kyrkobesökare har anslutit, och sitter andäktigt lyssnande. Vi delar gärna upplevelsen med dem.

 

 

 

 

   JULI 2017

 

 

Jag tog mig upp på kraftlednings-höjden häromdagen för att besöka ett av mina kantarell-ställen. Men …. efter den senaste avverkningen fann jag platsen tillplattad av tunga skogsmaskiner och fylld av grenar, bark och bråte. Jag avskyr kalhyggen, men i rättvisans namn ska sägas att de ibland kan öppna landskapet, vidga vyerna och som i det här fallet bjuda på en obruten horisontlinje från öster till väster. Jag tog en bild innan jag snubblade ner till vägen igen. Bara ett par dagar senare hittade vi ett stort bestånd av de vackra svamparna bara femtio meter från husknuten. Tala om att gå över ån efter vatten!
 

 

 

Det här är den regnigaste, kallaste och blåsigaste sommaren i Sverige sedan år 1862, berättar meteorologerna. Varje kväll slår vi på TV:n och väderleks-rapporten i förhoppningen om att ett högtryck, tillfälligtvis placerat över Brittiska öarna, ska ta kursen mot södra Norrlands inland med solsken, blå himmel och ljumma vindar. Men kväll efter kväll grusas våra förhoppningar. Om någonting positivt kan sägas om regnet, förutom att det fyller på en sjunkande grundvatten-nivå i delar av landet, är att nerfallet under enstaka dagar bjuder på spektakulära regnbågar. Fast någon kruka med guldmynt vid regnbågens fot är inget vi räknar med.


 

 

 

Ett oväntat besök livar alltid upp tillvaron. Ett av dessa är när vännen Margit en dag kommer och knackar på i sällskap med sin man, sin son Erik, sonens mexikanska fästmö och fästmöns mamma. Bibi, som flankerar gruppen, gläder sig åt att få motionera sina spanska språk-kunskaper vilka under senare år fått ligga i träda.

 

 

 

   JUNI 2017

 

 

Vädret i slutet av maj månad tycks ha satt trenden för den här sommaren. Enstaka varma dagar med solglimtar mellan molntapparna, men i övrigt regn, hårda vindar och drivande dimslöjor. I motsats till oss trivs däremot växtlig-heten förträffligt i det sura vädret, och gräset på vår äng skjuter i höjden i en takt som aldrig förr. De aspskott som älgen förra månaden betade av kommer återigen upp i än större antal, och vi har förlikat oss med tanken på att fortsättningsvis få en skog av aspar där tidigare barrskogen var allena-rådande.

 

 

 

Bibi tillbringar några dagar i Karlstad hos vännerna Marianne och Per-Olof. Jag hämtar henne med bilen efter hennes sejour i Värmland, och på väg tillbaka gör vi en avstickare till Nora, en stad som varken hon eller jag tidigare besökt. Nora är en av Sveriges bäst bevarade ”trästäder”, med byggnader i huvudsak från 17- och 1800 tal, vilket ger stan en lätt ålderdomlig framtoning. Bebyggelsen domineras av Nora kyrkas 55 meter höga torn. Vi tar turbåten ”Plaskus” över Nora-sjön till Alntorpsö där Ingrid och Ola Hoelstad driver ett café, bakar surdegsbröd och bjuder på olika evenemang. Trevligt besök i deckar-författarinnan Maria Langs stad.
 

 

 

Värmlands-konstnären Peter Jansson brukar besöka oss en eller ett par gånger om året, alltid med skissblock och akvarell-färglåda i bagaget. Hans motiv är oftast hämtade från lantliga miljöer, och efter att han stiftat bekantskap med vår gårdsräv var det oundvikligt att vår bepälsade vän förr eller senare skulle dyka upp i hans produktion. För en tid sedan fick vi i brevlådan en bunt prydliga korrespondens-kort med ”Räv i Vintjärn”. För dig som vill veta mer, ta gärna en titt på Peters hemsida www.peterjanssonart.com

 

 

 

 

 MAJ 2017

 

 

Äntligen är sommaren här, och man kan sträcka ut sig i vitsipps-backen, njuta av värmen och läsa en god bok. Roald Dahls ”Matilda” , med härliga illustrationer av Quentin Blake, är det roligaste jag läst på mycket länge. Rekommenderas, fast det hjälper förstås att vara en smula barnslig. Efter rikliga regn, och mellandagar av intensivt solsken kommer markerna till liv – och grönskan breder ut sig, inte bara över vår gamla äng utan även över torrare mark, där före avverkningen barrskogen härskade. Ett par kvällar när skymningen börjat sänka sig över skogen får vi besök av en älg, som majestätiskt kliver omkring och betar av de späda bladknopparna från mängden av asp-skott som skjuter upp ur myllan.

 

 

 

Sommaren, som föreföll vara på väg kommer av sig vid mitten av månaden. Den ideliga växlingen mellan ösregn, hällande solsken, stormvindar och kyliga nätter tar på krafterna och stukar alla intentioner. På grund av den ständigt föränderliga vädersituationen blir det svårt att planera någonting för nästa dag, och man stannar gärna i sängen en extra timme varje morgon. Lethargi är ordet jag söker. Jag slår för säkerhets skull upp det i min gamla upplaga av Nordisk Familjebok – och får svaret ”sömnliknande slöhets-tillstånd.” Masar mig upp till min flugverkstad och binder håglöst en ”Muddler Minnow” på 10-ans streamer-krok. Någon gång lär den väl komma till nytta.
 

 

 

Ytterligare en oljemålning av autodidakten och bykonstnären Elov Vestgren från Vintjärn. Motivet är från Ågsjön och visar ett båthus i en sandig vik av sjön. Under mina barnaår bodde vi grannar med Elov och hans fru. Deras dotter Birgitta och jag var jämnåriga, och lekte ofta tillsammans vid bäcken som rann mellan våra hus. Jag minns att jag vid enskilda tillfällen såg Elov stå vid sitt staffli iklädd målar-rock och med pensel i handen. Hans motiv är nästan uteslutande hämtade från byn och byns närmaste omgivningar, och hans tavlor pryder många väggar i vårt lilla samhälle.

 

 

 

 

 

 APRIL 2017

 

 

Utsikt från en sjuksäng. Ett våldsamt fall på årets sista isgata resulterar i en hjärnblödning - och ett par dagar på Falu lasarett. En datortomografi-bild tagen vid månadens slut visar lyckligtvis att skadan läkts - men en obehagligt upplevelse var det.
Valborgsmässo-afton.Efter en osedvanligt kylslagen april, kommer våren till Vintjärn. Med en flammande brasa besvärjer vi kylan, smälter de sista snödrivorna, skjuter fräsande raketer mot kvällshimlen och ser fram emot ljumma vindar, blått vatten och gröna löv. Vi gläder oss åt att bo i en trivsam by, fjärran från världens larm och stridigheter - och från en höjd norr om Solgruvan utsikt över vida skogar. Jo, vi har det egentligen ganska bra.
 

 

 

Litet nostalgi igen. Bilden från Folkskollärar-seminariet i Karlstad, där vi under vår studietid startade en liten jazz-grupp till vår egen och andras förnöjelse. Basen trakterade Staffan, själv spelade jag klarinett, Janne skötte tangenterna och Bengt tog hand om rytmiken. Det var femtio-tal och swing var den musikstil som vi helhjärtat anammade. Till våra förebilder hörde, i olika konstellationer, Benny Goodman, Teddy Wilson, Gene Krupa och Lionel Hampton. Och oj, vad trevligt vi hade när vi spelade upp till dans.
 

 

 

Elof Vestgren, självlärd målare från Vintjärn, kan vi tacka för en omfattande dokumentation av bymiljöer från 1920-talet och fyra årtionden framåt. På pannåer och masonit återgav han med pensel och oljefärger byggnader som, om de alls finns kvar, till stor del har förändrats genom åren. Sommartid satte han gärna upp sitt staffli utomhus, och trots att myggen stundtals sved i skinnet målade han ärligt och med stor noggrannhet det ögat såg. Vår egendom, som på den tiden kallades Jannisgården, blev även den förevigad av Elof på en målning daterad 1943. Då skymde inga högvuxna träd utsikten ner mot sjön. Genom spjälorna i grinden kunde han se vattnet och även den lilla ön. Elof är borta, våra samtal minns jag.

 

 

 

 MARS 2017

 

 

Vi tar avsked av en vinter som, bortsett från enstaka riktigt kalla dagar, inte liknar de vintrar vi vant oss vid. Rejäla snöfall av och till, men också regn i omgångar med råkalla och fuktiga vindar av den där sorten som skär genom märg och ben. Nu dräper vi vintern enligt en gammal ritual, som börjar med att vi med spett och spade hackar loss is-pansaret som lägrat sig på gårdstunet. Vintern, symboliserad av en av Bibis sticketomtar, är över och det är dags att möta våren. Snötäcket sjunker snabbt undan, snö hasar ner från takkanten, tranorna har landat vid Tjärn, hackspetten slår trumvirvlar på torra träd - och för första gången kan vi dricka en kopp kaffe sittande med ryggen mot den soluppvärmda söderväggen.
 

 


 

En blåsig dag eldar vi upp de stora rishögar, som fortfarande ligger kvar efter förra årets avverkning, och som under vintern stuckit upp som toppiga öar i ett hav av snö. Med en smula hjälp av gamla ljus-stumpar och den kraftiga vinden får vi snart fart på det fuktiga riset, och när elden väl har fått grepp kan ingenting hejda den. Brandspridnings-faran är försumbar, och vi kan se ris-kasarna glöda natten igenom tills de på morgonen förvandlats till små pyramider av väl utbrunnen aska. Vi har valt bästa möjliga tid för vår insats - och vår-ritualen är fullbordad.
 

 

 

Ett oväntat besök muntrar upp oss i vardags-sysslorna. Linda Hunter, gift med filmklipparen Martin Hunter, dyker en dag upp med ett engelskt filmteam i hälarna. Anledningen, den att söka en miljö (s.k location scouting) lämplig för en filmatisering av ett mord-drama. Linda har föreslagit att vårt hus, med skogen som kuliss, skulle vara en lämplig "setting" för ett bestialiskt avdagatagande. Vi tar en s.k. "selfie" för att minnas tillfället.

 

 

 FEBRUARI 2017

 

 

Vintern segar på med råkyla och bitande vindar. Snötäckt, men dekorativ, bänken där vi vackra sommarkvällar ofta sitter för att fånga dagens sista soltrålar. För en tid sedan fann jag i mina gömmor en panoramabild, som jag tog när vi, nyligen gifta och förhoppningsfulla, hade köpt Jannis-gården, och därtill en rejält tilltagen egendom. Från vår tomt kunde vi se hela sluttningen ner mot dalgången, och Tjärn i hela sin utbredning från öster till väster. Numera kan vi bara glimtvis se sjön genom ett raster av lövträd och högvuxna granar. Landskapet har onekligen förändrats genom åren – precis som du och jag.
 

 


 

Efter att vi avvecklade vårt handelsbolag förra året, har mitt flugbinderi gått på sparlåga. En smula saknar jag det, men samtidigt känns det befriande att slippa stress och deadlines. Hellre binder jag en och annan dun-krok i lugn och ro, håller fingerfärdigheten vid liv och behöver exempelvis inte längre riskera den kollektiva vreden hos ett gäng entusiastiska flugfiskare, som står med ryggsäckarna packade inför Norge-resan – och inte får sina flugor i tid. Mitt senaste projekt, en samling klassiska Black Pennell på krok 12. En fluga intimt förknippad med mina somrar i Skotska Höglandet, när livet lekte, inga sorger fördunklade himlen och ungdomen var utan slut.
 

 

 


 

Det var för snart trettio år sedan Bibi och jag, tillsammans med dåvarande prästen Thomas Söderberg, poserade utanför porten till Svärdsjö Kyrka. Vi hade just gift oss och fått vigseln bevittnad av min barndomsvän Sven-Erik och hans fru Gunvor, och det var hon som den gången med sin kamera förevigade evenemanget. När vi för ett par söndagar sedan besökte högmässan i Svärdsjö Kyrka fann vi att Thomas, numera Biskop Emeritus, tillfälligtvis vikarierade för ordinarie präst. Vi påminde honom om vår vigsel för länge sedan, och efter kaffestunden i vapenhuset ställde han välvilligt upp för ett foto tillsammans med oss - i samma ordning som på Gunvors foto.

 

 

 

 JANUARI 2017

 

 

Det nya decenniet inleds med kyla och bitande vindar. I mörkret, på väg hem efter ett besök hos vänner på Damm-höjden, hör jag för första gången den här vintern snön knarra under skorna. Ett ljud intimt förknippat med min barndom, då en rad vintrar bjöd på låga temperaturer och skosulorna beständigt knarrade i mötet med kall snö. Vad kylan beträffar får jag allt oftare anledning att kasta bekymrade blickar på vår lilla tappra amerikanska lönn, som står så ensam och övergiven i en snödriva. Rådjuren har lämnat henne i fred, nu gäller det att överleva till vår och snösmältning.
 

 


 

En smula nostalgi i vintermörkret. New Zealand, januari månad år 1984. Jag kommer inte ihåg vem som tog bilden, men jag minns hettan, solskenet, det kristallklara vattnet och de vackra öringarna och regnbågarna. Jag hade varit cancer-sjuk, gått igenom ett par operationer, och min realistiske läkare gav mig rådet att göra någonting trevligt ”medan du kan”. Hemma igen vid mitten av maj efter en lång sejour på Tonga i Söderhavet. Brun som en pepparkaka, med en känsla av att ha fått en frist innan hoten tornade upp sig på nytt. Tack doktor Lars Bergman, du gav mig tillförsikt, värdet av positivt tänkande - och en ärlig bedömning av mina chanser att överleva.
 

 

 


 

Efter ett kärvt årsskifte vad temperaturen beträffar, kommer ett omslag till mildare väder. Vid ett besök i den trivsamma staden Falun gör vi en promenad runt sjön Tisken, där isarna redan börjar ge med sig. Det känns som vår i luften, trots att almanackan säger något helt annat. Mina tidigaste minnen av Tisken är de båttävlingar, som emellanåt arrangerades där. I täta led längs stränderna entusiastiska åskådare, då hästkrafterna släpptes loss på vattnet. Särskilt minns jag Hornet (Getingen), en våldsamt motorstark racerbåt som fick hela sjön att svalla.

 

 

 

 DECEMBER 2016

 

 

Våra julförberedelser är måttligt intensiva i år. Fast några paket blir det förstås. Ett av dessa tillägnat Charlotte med rimmet ”ett långt paket sågs mamma lacka, vi tror det är en ......?” En liten julgran skaffar vi också, bekvämt hämtad några meter från husknuten. Men.... några julkort kommer inte iväg! Däremot, som brukligt i juletid, ett och annat telefonsamtal till vänner och bekanta i när och fjärran. Nej, numera har julen alltmer blivit en tid för lugn och kontemplation. En stillsam promenad i frostigt landskap, en värmande brasa på härden, böcker att läsa och enstaka TV-program att följa. Vi gläder oss åt att Charlotte kan tillbringa julen hos oss.
 

 


 

På juldagen en tur till Svärdsjö kyrka och högmässan ledd av kyrkoherden Gerard Paping, som snart ska lämna oss för en ny arbetsplats i Ödeshög. Som ofta på juldagen är det en mindre grupp människor som samlats, men vi träffar ett par bekanta, växlar några ord med kyrkoherden och får som avslutning en kopp kaffe i vapenhuset.
Den vackert dekorerade julkrubban framme i koret fångar blicken. Bland änglar, herdar och får även ett par Svärdsjö-hästar. Jesusbarnet flankeras av Maria och Josef, båda iklädda sockendräkter.
 

 

 


 

Efter ett rejält snöfall strax före julhelgen kommer ett plötsligt töväder, med nästan ljumma vindar och plusgrader. Det vackra snötäcket sjunker efterhand undan, och stubbar och markvegetation börjar titta upp här och var. Enstaka dagar råder närmast vårkänsla, särskilt som himlen är blå, solen förgyller landskapet och träden skakar av sig snön. Våra rådjur drar nytta av det förändrade landskapet, och kan med lätthet sparka fram matnyttigheter gömda under snön. Men kylan återvänder förstås, och när det nya året närmar sig sjunker temperaturen till -20 och återigen börjar snön knarra under skosulorna.

 

 

 

 NOVEMBER 2016

 

 

Ja, så är vi hemma igen efter en lång resa, där vi besökt fem delstater och fått byta flyg 8 – 10 gånger. När vi slutligen kliver av på Arlanda, har vi dessutom passerat från högsommar i Texas, över höst i New Hampshire till vinter i Sverige. Vårt hus ser dekorativt ut, draperat i snö och med frostiga rutor. Inte helt oväntat får jag greppa snöskyffeln för att röja väg till brunn och vedbod, trots allt ett tillfredsställande jobb. Vi gläder oss åt att huset står kvar, orört och intakt, precis som när vi lämnade det. Återstår att kurera våra respektive förkylningar, som har följt oss i en månad i sträck.
 

 


 

Under vår bortovaro har rådjuren funnit en fristad på vår tomt. Från att tidigare ha kommit som enstaka eller i par, ökar gruppen dag för dag. Pulsande i den djupa snön krafsar de med klövarna fram ris, tuvor, bark och diverse matnyttigheter, allt under överinseende av en hornprydd bock. De är mycket skygga, och sätter av så snart jag öppnar fönstret för att ta en bild. Men en trevlig syn utgör de, när vi sitter vid morgonkaffet. Lodjuret som för 3-4 år sedan huserade på tomten har strövat vidare, och utgör inte längre något fara för rådjursbeståndet. Ett större hot är förmodligen vargflocken, som av och till rör sig i byns närhet.

 

 


 

Den här månaden har solnedgångarna varit någonting utöver det vanliga. Sällan har vi sett så färgsprakande himlar, ständigt föränderliga minut för minut, som när återskenet från den sjunkande solen flammat i molnbankar och kvällsdimmor. Tack till Weda-Skog, som genom sin avverkning gett oss en obruten horisontlinje från väster till öster.

 

 

 

 

 OKTOBER 2016

 

 

Ett par frostnätter i månadens början berättar att vintern närmar sig. Höstlöv virvlar i vindstötarna, träden blir allt kalare - och mina ekor är uppdragna och vända inför vintern. Vi stänger till huset, och tillsammans med Charlotte bordar vi flyget på Arlanda.
Första anhalt Austin, Texas för några dagars besök hos Kristyn och Christians familj, och för att träffa Karis, Roland och barnen - samt Bella och Patrick med nyfödde sonen Phoenix. Vädret är varmt och soligt, Bibi badar i poolen, vi seglar tillsammans med Christian och sonen William på Lake Austin, och i sällskap med unge flugbindaren Eric, gör jag en tur till Lost Creek i förhoppningen om att fånga en bass eller två. En speciell attraktion i Austin är ”The Board Walk”, en vandring utefter Colorado-floden, där man ser stadens höga hus och silhuetter på andra sidan vattnet. Särskilt uppskattar vi de ljumma kvällarna när vi, sittande på terassen i trevligt sällskap, kan njuta av de vackra solnedgångarna över vidsträckta cederskogar.

Efter några dagar i värmen tar vi flyget till Baltimore, Maryland för att hälsa på Mary, Ryen och barnen. I Fort Lauderdale, Florida byte av flyg, och några timmars väntan på nästa luftfärd, vilket ger oss tillfälle att ta oss till den berömda beachen med sin guldgula sand och sina susande palmer. Mary möter oss vid flyget på BWInternational och tar oss med till hemmet i Joppa, där vi får träffa hela familjen Erikson igen efter lång tid. En dag en tur till Baltimore där Ryen har sitt arbete, och på en gräsmatta nära hamnen äter vi mexikansk mat, och njuter i det varma solskenet. I övrigt? Ja, några härliga dagar och promenader med barnen i det vackra, höstligt färgade landskapet. Mary har, som många andra, inspirerats till att i hemmet undervisa sina tre barn s.k. ”Home Schooling.” Kvällarna tillbringar vi med ett glas vin och en brasa i öppen härd på familjens inglasade veranda. När mörkret tätnar, bidrar en ensam coyote till nattens mystik, när den ger skall i den omgivande skogen. Ryen, som förresten gör den här hemsidan, hjälper mig att få ordning på min dator.
 

 


 

Upp i luften igen för nästa besök. Vi landar på Boston Logan, och Virginia och barnen möter oss med bil för vidare befordran till Hudson, West Hampshire. Vi inkvarterar oss i deras bekväma hem, omgivet av högvuxna träd, välskötta småhus och en nästan lantlig miljö. Tim,som varit på sitt arbete, ansluter senare. Väldigt trevligt att träffa dem alla igen. Senast vi sågs var på svensk botten i samband med midsommarfirandet i Vintjärn. Det drar ihop sig till presidentval, och när vi får veta att presidentkandidaten Donald Trump ska hålla ett tal i Manchester, reser vi dit. Staden vimlar av säkerhetsfolk, poliser och mer eller mindre högljudda demonstranter. Talet hålls på ett hotell, och vi väntar sist i en lång kö. När det bara är ett trettiotal personer före oss, är lokalen är fylld, och vi blir vänligt men bestämt utfösta ur foajén. Nej, Trump får vi inte träffa, men Bibi får en kram av en välliknande kopia. Dags att påbörja den långa resan hem.

 

 


 

Vi får en extra dag efter mellanlandningen i Chicago, och med Charlotte som guide gör vi det bästa av den. Chicago är en mäktig stad, med svindlande höga byggnader och ett myller av människor med varierande ursprung. Trots sin storlek en stad att vandra i, vänlig, öppen och tillmötesgående. Platsen där staden nu ligger fick sitt namn av indianstammen Potawatomis, som kallade området Chi-Ca-Go (vild lök el. vitlök). Numera tredje största staden i USA – och en gång näst Stockholm (!!) Sveriges största stad p.g.a. mängden svenskar som bosatte sig där. Ofta kallas staden ”The Windy City” beroende på blåsten som sveper in från Lake Michigan. Bland berömdheter som bott i Chicago kan nämnas poeten Carl Sandburg, författaren Ernest Hemingway och den ökände gangsterbossen Al Capone.

 

 

 

 

 SEPTEMBER 2016

 

 

Motvilligt, trots enstaka soliga dagar, tvingas vi inse att vintern närmar sig. Jag passar på att få en bild på Bibis vallmo, som fortfarande står i blom. Bara några dagar senare är fägringen över. En av de sista riktigt varma dagarna tar vi oss till Tjärn nere i dalgången, rundar tjärnens östspets och klättrar upp på hygget på bortre sidan. Från höjden kan vi blicka ut över ett vidsträckt panorama – och i sluttningen vårt hus omgivet av mörk barrskog. Vi fortsätter ner till den vackert glittrande Alderis-tjärnen, och därifrån på mer eller mindre framkomliga vägar tillbaka till utgångspunkten. Någonstans i moraset har både sula och klack på min ena känga blivit kvar, och svårt låghalt får jag linka den sista biten i strumplästen.

 


 

En sista tur upp på Lenås-berget ett par veckor innan träden hunnit skifta färg. När nyheterna berättar om trakasserier mot unga kvinnor, bilbränder, granat-attacker, oprovocerat våld, bestialiska mord och stenkastning mot polis och abulans, är det en lisa för själen att oantastad få vandra i vacker skog, och åtminstone för en stund kunna mota bort nutidens realiteter. 

 

 

 


 

Nätterna kommer allt tidigare och blir allt mörkare. En natt vaknar jag till ljudet av varg-flockens kör någonstans uppe på höjden. Jag kan fortfarande höra enstaka ylanden efter att dagsljuset har återvänt, och vid middagstid kommer en ensam varg gående över ängen. Vi har ett par besökare vid tillfället, och eftersom ingen av dem tidigare sett en varg i levande livet, finner de synen extra intressant. Snart stundar älgjakten, och konflikten mellan jägare och varg ställs på sin spets. Vargen är ett rovdjur och betraktar av naturliga skäl en okopplad hund som en konkurrent, alternativt som ett byte. Debatten går vidare. 

 

 

 

 AUGUST 2016

 

 

Sommaren står i sin fullaste fägring, och ännu prunkar många blommor. Men tiden är knapp, och humlor, fjärilar och andra insekter trängs på blommorna för att ta för sig av den nektar och det pollen som finns kvar. Fäbod-Gudstjänster är en gammal tradition med djupa rötter. Särskilt trevligt är det förstås att få mötas i Guds vackra natur, när vädret är soligt och varmt. En söndag besöker vi Ågs gamla fäbod, där den ekumeniska Guds-tjänsten leds av pastor Jan-Olof Råsmark och kyrkoherde Gerhard Paping. För fint violin-ackompanjemang svarar kyrkoherdens fru, Beatrice. Himlen är blå och vinden behagligt ljum. Ryggsäckar snörs upp, och snart sprider sig doften av kaffe över tunet. Trevligt, trevligt. 

 


 

I likhet med insekterna, ser även vi till att ta vara på det naturen ger, innan nattkyla och frost skördar det vi inte hunnit. Tillfälligtvis finner vi gott om kantareller på mycket nära håll - och utan alltför mycket sökande även ett rikt lingon- och blåbärs-ställe. Jag älskar att röra mig i skog och mark, men någon bärplocknings-entusiast har jag aldrig varit. Bibi däremot gläder sig åt att se korgarna fyllas, och eftersom det senare resulterar i många läckra bär-kakor har jag ingenting att invända.

 

 

 


 

Under en provianteringstur till Falun, ser jag för första gången den dekorativa trappan mellan Åsgatan och Holmgatan. Jag kommer på mig med att helst vilja stanna till och torka av skorna, innan jag beträder detta färg-glada monument. På Åhlén-husets vägg upptäcker jag dessutom en märklig fågel-bild, utsökt formgiven och kolorerad. Upphovsmannen är Falubon Magnus Kalitzi, vars konstnärliga nisch rent allmänt kan beskrivas som ett möte mellan gatukonst och natur. Jag ringer Magnus och ber honom förklara bilden för mig. Fågeln är en Papperuts, berättar han, d.v.s en korsning mellan papegoja och struts. En fågel vars naturliga hemvist är trista, förbisedda stadsmiljöer, där dess färgprakt på ett effektfullt sätt kontrasterar mot och lyser upp den grå betongen.

 

 

 

 JULI 2016

 

 

Vår koltrast, som i stilla aftonstunder underhållit oss med ljuvliga melodier, bygger ett konstfärdigt bo överst på vedtraven och lägger tre ägg, som alla kläcks. På förbluffande kort tid är ungarna flygfärdiga, och inom bara några dagar är boet tomt. Min kära hustru fyller år och jag gläder mig åt att hon, trots sina många år i Mexiko och USA, fortfarande trivs i Dala-skogen. I samband med hennes födelsedag får vi besök av Robert och barnen samt Charlotte och Anders. Från USA via Cambodja (!!) kommer Charlie med dottern Rachel. Vädret är varmt och soligt, barnen bygger på barns vis en koja under en yvig gran, och plockar fullmogna smultron som de trär på strån.

 


 

Efter några dagars hällande solsken stiger regntunga moln upp över Janis-gården, väldiga åsk-knallar får marken att skälva och regnet vräker ner. Gräset har den här sommaren växt som aldrig förr, och insektslivet bland tuvor och strån är intensivt. Ladusvalor kretsar dagligen tätt, tätt över ängen under sin jakt på de insekter vindstötarna driver upp ur växtligheten. Ladusvalorna bygger gärna sina bon ”inomhus”, något vi upptäcker när vi ett par dagar glömmer stänga till fönstret och dörren till snickarboden. Märkligt att tänka sig att dessa till synes späda varelser, när hösten kommer, samlas i grupper och inleder den långa flykten till Syd-afrika.

 

 


 

Vårt röjningsarbete efter avverkningen fortsätter. Vedboden är nu så full att knappt ett enda ytterligare vedträ får plats. När nu den mest högvuxna vegetationen är borta, kan vi tydligt se spåren av tidigare generationers odlingsmöda. Väldiga stenkummel, och mer eller mindre intakta stenmurar omsluter cirka två tredjedelar av vår egendom. Den största är omkring tre meter som högst, och får oss att stanna till och reflektera över det enorma arbete, som det måste ha inneburit att få den steniga marken odlingsbar. Och …. hur gick man tillväga för att få upp de riktigt stora, kanske 200 kg tunga blocken, på muren?

 

 

 JUNI 2016

 

 

Solen hinner knappt sjunka under horisonten, innan den åter stiger upp över skogskanten. Midsommar. Nätterna är ljusa och dagarna allt varmare. Min styvdotter Charlotte firar sommarsolståndet genom att fästa en krans av björklöv runt pannan - och Svärdsjö-bygden, i vacker grönska, öppnar famnen för besökare från när och fjärran.

 


 

Från Karlstad kommer Anna och Robert med barn, från Falun Charlotte och Anders och från USA Virginia med Tim och barnen. Under ett skuggande körsbärsträd avnjuter vi en traditionell midsommarmiddag med sill och nykokt förskpotatis och dricker därtill väl avkyld Skåne och skummande tyskt öl.

 

 


 

Vi gör förstås en sedvanlig tur ner till Gammelgården i Svärdsjö för att bevittna den till synes smått äventyrliga majstångsresningen. Men med Svärdsjös starka karlar vid klykorna uppstår det inga problem, och snart reser sig stången, kransprydd och grann, högt över den myllrande folkmassan. Vid majstångens fäste samlas spelmännen, och inom kort dansar både barn och gamla ringdans, med skratt och mycken glädje. Folkdräkterna är många och ger färg åt evenemanget.

 

 

 

 

 MAJ 2016

 

 

Under avverkningen på vår egendom berövades koltrasten sin favorit-gran, i vars topp den suttit kväll efter kväll och sjungit sina melodiska slingor. Men … mycket snart fann den en ny favorit, och balanserande på den allra högsta tinnen sjunger den långa sekvenser varje eftermiddag och ända in i skymningen. Utsedd är den till Sveriges nationalfågel, och vem kan väl ha något att invända mot det?
Valborg firar vi på sedvanligt sätt här i byn med kaffe, grillning, fyrverkeri, vårtal – och en dånande brasa för att driva onda andar på flykten. Nu kommer ljusare tider.


 

Solen gassar, och efter en vinter i mörka gångar djupt under marken stiger myror i tusental upp till stackens yta för att dra nytta av värmen. Vår stackmyra (Formica rufa) är inte stor, ett dussin myror får ledigt plats i en tändsticks-ask utan att trängas. Men trots skillnaden i storlek, finns det förvånansvärt många likheter mellan myrors sätt att ordna sina liv och vårt. Myrorna lever liksom vi i samhällen. Vi bygger hus för medborgarna , det gör myrorna också. I stacken finns förrådsutrymmen, barnkamrar, sopstationer, ett gemak för drottningen, och inte minst ett nät av gångar motsvarande våra vägar. Jag böjer mig över stacken och tar en bild på myllret av solbadande myror.

 

 


 

Vid mitten av månaden får vi ett välkommet besök av vännen Peter Jansson, konstnär från Karlstad. Fast den här gången tyvärr ingen tid till fiske som brukligt. Peter är en skicklig tecknare, men personligen är jag särskilt förtjust i hans akvareller, som går direkt till hjärtat. Djur och natur är hans favoritmotiv, men vida landskap och stadsmiljöer finns också med i produktionen. Oftast rika på detaljer och alltid målade med kärlek till motivet. Peter har genom åren deltagit i en rad utställningar från Umeå i norr till Crespina, Italien i söder. Vid sidan av naturmåleriet har han bl.a prytt korridorerna på Färjestads ishall med porträtt av kända ishockey-profiler. För dig som till äventyrs är intresserad av hans konst föreslår jag Peters website:


peterjanssonart.com och/eller E-post: pj.konst@tele2.se

 

 

 APRIL 2016

 

 

Våren har med en viss tveksamhet anlänt till Vintjärn, där enskilda dagar är intensivt soliga och varma, medan andra bjuder på snöfall, kyliga regn och hårda vindar från västerhavet.
Typiskt april-väder med andra ord. Men trots det lynniga vädret, får vi tillfälligvis chansen att njuta av en kopp kaffe i värmen vid den solupplysta söderväggen. Avverkningen är över, och vyerna har vidgats. Vi kan sedan några dagar tillbaka följa hela horisontlinjen med blicken, och dessutom se sjön glittra nere i dalgången. Men.... mycket arbete återstår, det att ta hand om spillvirke och röja upp i bråten som skogsmaskinen lämnat efter sig. Veden vi sågar upp och klyver kommer att räcka till flera kalla vintrar.


 

Mot månadens slut har den första späda grönskan börjat skjuta upp ur brunt fjolårsgräs och flyttfåglar återvänder art efter art. En dag, när molnen delar sig, kretsar en flock gäss över byn under högljutt kacklande, gnölande och trumpetande, uppenbarligen en smula tveksamma om riktningen. Det förefaller finnas ett system i flockens rörelser. Först en cirklande rörelse följd av en förflyttning västerut, och samma procedur upprepad gång på gång tills hela flocken försvinner över skogskanten. Och jo, visst är våren på gång.

 

 


 

Av och till startar jag personliga projekt av olika slag, och med växlande framgång. Mitt senaste är Milnes klassiska barnbok om den godhjärtade björnen Nalle Puh, den ständigt deprimerade åsnan Ior och alla deras vänner - på spanska. Barnböcker i kombination med lexikon, grammatik och glosbok är i själva verket ett av de bättre (och trevligare) sätten att lära sig ett främmande språk. Ett annat hjälpmedel är förstås en fru som talar språket i fråga, och där är jag lyckligt lottad.

 

 

 MARS 2016

 

 

Sent omsider meddelar VedaSkog att den länge väntade avverkningen av den skog, som hör till vår egendom, ska inledas. Jag häpnar över den precision med vilken maskinisten vid spakarna kapar, rensar, sågar upp, buntar ihop och staplar timret. VedaSkog gör ett fint jobb och marken, som fortfarande är frusen, håller bra för den tunga maskinen. En smula vemodigt känns det förstås att se de mäktiga träden falla. Den nyligen avlidne författaren Lars Gustafsson beskriver i en dikt sin känsla, när han ser tåget dra iväg med rader av timmerlastade vagnar. Slutraderna i dikten lyder:


.....
Och en stigande vind sjöng en gång
igenom alla trädens kronor.
 


 

De senaste dagarnas bullrande skogs-avverkning tycks glädjande nog inte ha påverkat vår stiliga gårds-räv Mickaela det minsta. Så snart skogsmaskinen tystnar är hon tillbaka, vi delar i bästa sämja på en Falu-korv, och hon poserar välvilligt för ett foto.

 

 

 


 

Efter att vi hyrt en övernattnings-lya i Falun får vi helt oväntat, som ”nyinflyttade” i stan, en inbjudan från Falu Kommun till en välkomst-träff på Stadshuset. Efter en kort introduktion slussas vi ut på Stora Torget, där en buss väntar i skuggan av den gamla Engelbrekts-statyn. En tre timmar lång bussresa ger oss ett begrepp om stans geografi, och vi får dessutom information om platser av allmänt intresse som idrottsanläggningar, industrier, inköpsställen etc. Vid Staberg bjuds vi på kaffe och läcker kaka. På en höjd ovanför Stora Stöten får vi sträcka på benen, och möjlighet att ta in panoramat över stan. Kort sagt. Ett väldigt trevligt initiativ av kommunen - och mycket uppskattat.

 

 

 

 FEBRUARI 2016

 

 

I dagarna går Nordic Fly HB i graven, företaget som gett oss en blygsam försörjning i många år. Sedan starten i början på 80-talet har vi producerat tusentals fiskeflugor, haft kurser och slide-shows, deltagit i mässor, skrivit artiklar och gjort mängder av översättningsarbeten i skilda ämnen. En vacker solnedgång över vår äng får symbolisera slutet på en epok, som har gett oss mycket glädje och många inspirerande möten med trevliga männniskor, men som även bjudit på envetet arbete och sena kvällar. Fortsättningsvis får väl HB stå för Hobby. I övrigt segar vintern på. Ett rejält snöfall mot månadens slut, just när vi ställt in oss på vår, får oss att ta fram skovlarna igen. Tråkigt, men inte helt oväntat.
 


 

Under åren med Nordic Fly har jag stundtals känt mig jäktad av diverse deadlines, obenägen att utmana den kollektiva vreden hos ett antal entusiastiska flugfiskare som står med sina ryggsäckar packade inför Norge-resan och inte får sina flugor i tid. Istället för långa arbetspass vid bindstädet, får jag plötsligt gott om tid över till annat. Böcker jag inte hunnit läsa, brev jag inte besvarat, kontakt med vänner jag har försummat, stilla kvällar med hustru Bibi framför en sprakande brasa - och inte minst tid till eget fiske när vädret tillåter.

 

 


 

En smula nostalgi, föranledd av en storstädning bland travar av äldre bilder. Bortsett från en tremänning, som jag sällan träffar, har jag ingen släkt kvar i livet och därmed ingen som har något intresse av mina gamla familjebilder. Däremot sparar jag förstås en hel del personliga foton till stöd för minnet. Flera somrar drev jag onkring i härliga Skottland, alltid med fiskeutrustning i ryggsäcken. Oftast på fastlandet men också på Yttre Hebriderna och Orkney-öarna. Ibland tillsammans med skotska vänner, men mestadels på egen hand. Bilden från Loch Mor na Caiplaich, Sligachan, Isle of Skye. Året är 1966 enligt mina anteckningar på pappers-bildens avigsida.

 

 

 

 JANUARI 2016

 

 

Jul- och nyårs-firandet är över, isarna ligger på sjöarna, men det dröjer en bit in på det nya året innan snön kommer. Vid månadens början tar jag en titt i den gamla Bondepraktikan för att se vad den har att rekommendera för ”Januaris”. Det här är vad jag har att rätta mig efter: I denna månad är det gott att dricka en god dryck vin fastande, och skall fastandes bruka heta örter som ingefära, peppar, neglikor, napaticum, och är det gott att låta slå leverådran på den vänstra arm, eljest är det intet gott. Tja, ett glas vin eller två kan jag tänka mig,men att slå åder på min vänstra arm, det vete katten !!


 

Vi inleder 2016 genom att skaffa en liten ”etta”, med dusch, pentry och sov-alkov för övernattning, när vi tillfälligtvis besöker Falun. Inredningen köper vi ihop på en loppis för en förbluffande liten summa. På en kal vägg hänger vi upp en väggbonad från min långa vinter i New Zeeland och Tonga-öarna. Den består av växtdelar, som mödosamt bankats samman till ett sammanhängande stycke och dekorerats med text och symboler målade med växtfärger. I flera veckor bar jag den, hårt ihoprullad på min ryggsäck, tills jag en dag i maj landade i Köpenhamn inför den sista etappen med tåg till Karlstad. Till byäldsten i Nukunuku, som ville gifta bort sin dotter, skrev jag ett vänligt brev.

 

 


Foto: Charlotte Fagerberg
 

Falun är en trevlig stad, som jag känner väl till efter de fem år jag bodde på ett skolhem i Bergsmansgränd, under min studietid på Läroverket. Stadens centrum har förändrats en hel del sedan dess, men i övrigt har bebyggelsen behållit sin karaktär av trivsam småstad. Genom stan rinner Falu-ån, just nu vackert kantad av nyfallen snö. Omskriven blev den för några år sedan på grund av sitt stora innehåll av tungmetaller, med ursprung i de mäktiga slaggvarpen nära gruvan. På den senaste tiden har förbipasserande kunnat glädja sig åt synen av ett utter-par jagande småfisk under broarna mitt i stan.

 

 

 DECEMBER 2015

 

 

Helt plötsligt är vi inne i december, den tid på året då många känner stressen komma smygande, och då ett antal ”måsten” ska uppfyllas. I år beslutar vi undvika detta, för att istället ägna oss åt andra och mindre pressande göromål. I den andan bestämmer vi oss bl.a. för att inte skicka några julkort, och inte heller släpa in någon barrande julgran i huset. Vad det första beträffar lyckas vi hjälpligt förtränga våra dåliga samveten, när jul och -nyårskort från vänner och bekanta börjar dunsa ner i brevlådan. Det andra är lättare, en liten grantopp i en vas får räcka. Charlotte däremot vill ha en gran till sin våning i Falun, och vi ger oss ut och skaffar henne en rejäl granruska.


 

Det lackar mot Jul, men vädret är osedvanligt milt. Nattfrosten smälter, hänger som klara vattendroppar från alla grenar, och rådimmor driver genom tyst skog. Vi vandrar dagligen på våta vägar och stigar, och njuter av att inte behöva pulsa i djupa drivor och bylta på oss tjocka vinterkläder. En gång tävlade jag på längdskidor med växlande framgång och njöt av det. En tremil jag vann glömmer jag inte. Men entusiasmen över snö har avtagit genom åren, och att glida fram i vita spår är inte något jag oreserverat längtar efter. Minnet av frasande snö under välvallade skidor, och det rytmiska knarrandet av stavtag finns kvar, men utan att längre utgöra samma lockelse som förr.

 

 


 

Ett passagerarplan ritar en linjal-rät jet-strimma över kvällshimlen. Från flera tusen meters höjd ser Vintjärn förmodligen ut som en samling prickar av ljus i ett hav av mörka skogar. Jag följer planets snabba framfart från östra horisonten till den västra, och föreställer mig förväntansfulla passagerare i sköna fåtöljer smuttande på en Bloody Mary, medan flygvärdinnan dukar fram tallrikar och blänkande bestick. Resan går i all sannolikhet mot exotiska mål där solen lyser, palmerna grönskar, havet är blått och stränderna täckta av varm sand.
Med en belåten suck lägger jag ytterligare ett par vedpinnar på brasan, häller upp en påtår och öppnar paketet med kubb från ICA. Utanför frostiga fönster kommer natten tassande. Nej, jag saknar ingenting.

 

 

 

 NOVEMBER 2015

 

 

Räven har fått vinterpälsen på i god tid innan den riktiga kylan sätter in. Fostigt gräs frasar under fötterna, när jag snubblande och halkande på nedfallna grenar och stubbrötter mödosamt tar en tur upp på berget. Nu låter inte det första snöfallet vänta på sig. Småfåglarna har för längesedan gett sig av, somliga på en 700 mil lång resa till mellersta Afrika. Märkligt att det finns så mycket kraft i en liten fågelkropp, med ungefärligen samma vikt som en vanlig blyertspenna. Korparna håller mig sällskap, i övrigt är skogen fattig på fågelläten. Men solnedgången är vacker, och utsikten över skogarna betagande. Jag ångrar att jag inte tog med mig en kaffe-termos för att besvärja kylan som smyger sig på.


 

EEn trist bild från en trist dag. Mina två ekor är uppe på land, och fisket är över för i år. En av ekorna är fylld av regnvatten som frusit till, och jag får spräcka isen och lyfta ur de tunga flaken ett efter ett innan ekan är lätt nog att vända. Författaren Stanley Horowitz skriver: ”Vintern är som en etsning, våren en vattenfärg, sommaren en oljemålning - och hösten en mosaik av dem alla.” Nu är vi på väg mot etsningens tid, då höstens färger bleknar och förvandlas till nyanser av enbart svart och vitt.

 

 


 

Nu går solen ner över ännu en sommar, som vad vädret och fisket beträffar inte varit någon av de bästa. Börjar jag kanske bli gammal och bekväm? Jag är inte längre beredd att tillbringa en snålkall heldag i väntan på vak. Inte heller trotsar jag med samma entusiasm regn och blåst, som jag en gång gjorde. Att sova i tält har inte längre någon lockelse, och att dra omkring i oländig terräng med tung packning omgiven av envetna mygg-och knottsvärmar, känns inte särskilt angeläget. Jo, det är sant. Jag börjar nog bli gammal och en smula bekväm.  

 

 

 

 OKTOBER 2015

 

 

En frostnupen bärfis dimper ner på tidningen jag sitter på förstubron och läser. Nu är allt hopp ute, snart kommer första snön!
Sedan tidigt i våras har jag följt årets växlingar genom att dagligen se till vår amerikanska lönn, som Bibi fick med sig när hon senast lämnade Baltimore. Från att i våras ha planterats som ett litet ljusgrönt skott, sköt det i höjden när sommaren tog vid, och utvecklade på kort tid ett rikt bladverk. Efter några kylslagna dagar i slutet av september antog bladen en vacker höstfärg, men sedan en tid tillbaka har alla blad fallit av, och för tillfället består det lilla tappra trädet enbart av kala, spretiga grenar.


 

En tur på Ågsjön i lätt kylslaget och höstligt väder. Dåligt fiske, men en sällsynt vacker solnedgång. I blickfånget Långöa, omgiven av vatten skiftande i otaliga nyanser. Älgjakten, årets stora evenemang för byns jägare, blev i år ovanligt lyckad. Egentligen avslutad redan första dagen, då hela tilldelningen av stora djur fälldes. Själv har jag inte stött på någon älg den senaste månaden, men uppenbarligen har de ståtliga djuren rört sig i omgivningen. Efter att vi varit inne i stan ett par dagar, finner vi vid hemkomsten att en älg ätit upp alla äpplena på vårt träd, bortsett från ett enda som den inte lyckats nå.

 

 


 

Nu sänker sig vinter-skymningen över Vintjärns-skogarna, nätterna blir allt kallare och gula löv samlas i drivor på den frostsvedda marken. Vi håller oss gärna inomhus i varm och ombonad miljö, och arbetslusten får en extra skjuts. De senaste dagarna har jag i omgångar ”kläckt” ett antal s.k. poppers. Kombinationen av målade ytor, fjäder, hackel och hår är tilltalande, och en fröjd att arbeta med. Ursprungligen en fluga för bass, den amerikanska abborren, fungerar poppern utmärkt bra också i våra vatten. Hemtagen i korta ryck med pauser, är den särskilt attraktiv för regnbågen, men även en och annan abborre brukar falla för frestelsen. 

 

 

 

 

 

 SEPTEMBER 2015

 

 

Varje månad har sin bok. Den här månaden är det Nicolas Evans roman ” I vargars närhet”. En mix av lika delar hat och kärlek och väldigt spännande. Alltsedan vår bagare i Svärdsjö flyttade har vi saknat hans bröd, i synnerhet det läckra fruktbrödet, som man med fördel kan äta utan vare sig smör eller ost. En dag gör vi en tur upp till hans bageri i Stora Skedvi för att hälsa på. Vi finner Christer och hans fru i full färd med att förse bybor och turister med limpor och annat smått och gott. I en paus i arbetet blir vi bjudna på kaffe och gott bröd, och får en guidad tur i deras nya omgivning. Trevligt.


 

Ovanligt evenemang på den gamla träbryggan vid Ryssjöns strand, när vännerna Marita och Sören lovar varandra evig trohet. Som enda gäster bevittnas vigseln av Bibi och mig. Sören är gammal Vintjärns-bo. Marita däremot har sina rötter på Västkusten, men älskar skogarna och vattnen i vår barrskogsmiljö. Vi önskar dem många lyckliga år framgent, med gott om tid till fiske och strövtåg i vår härliga natur med älg och varg – och vakande öring i bäckar och sjöar. Jag håller ett improviserat tal till brudparet, och avslutar med det gamla ordstävet: ”Där kärleken tittar in genom fönstret, går olyckan ut genom dörren.”

 

 


Foto: Peter Jansson

 

Två spektakulära fenomen inträffar natten den 28 sept. Under de mörka småtimmarna upplevs fullmånen av betraktaren som avsevärt större än vanligt, och när jorden kl 03.00 placerar sig mitt emellan den s.k ”Supermånen” och solen, filtreras solljuset genom jordens atmosfär och skänker månen en roströd färgton, vilket har gett den namnet ”Blodmånen.” Förra gången det här fenomenet inträffade var så länge sedan som 1982, och nästa tillfälle de båda planeterna hamnar i motsvarande läge sker först år 2033. Själv sover jag natten igenom, men vännen Peter ger inte efter för sitt sömnbehov utan vakar in den unika händelsen försedd med kamera och stativ.

 

 

 

 

 AUGUSTI 2015

 

 

Vi går snart in i den första höstmånaden, och med bilden av den vackra Guldbaggen tar vi ett symboliskt avsked av en sommar som har bjudit på regn, stormar och alltför få soliga dagar. Men...mot månadens slut skingras molnen och vi får uppleva några riktigt varma dagar med vykortsblå himmel och gassande sol. Vi söker svalka vid en avlägsen skogstjärn nära Svartnäs, och de modigaste av oss kastar sig i vattnet. Själv sitter jag på stranden med ryggen mot en gammal tall, tar in den ljuvliga kvälls-stämningen och läser av och till några sidor i Jan Fridegårds roman ”Lättingen”. Solen sjunker långsamt ner bakom skogsranden, tjärnens vatten speglar kvällshimlen och bara våra lågmälda röster stör tystnaden.


 

Som brukligt när vi får besök, tar vi med våra gäster till några av de sevärdheter som står att finna i bygden. Isala Lada är en av dessa, representerande en fantasieggande episod i Sveriges historia. Det var biskopen Peder Svart i Västerås, som omkring 1560 enligt kung Gustaf Wasas önskemål, skrev sin krönika om den blivande kungens ”Öden och Äventyr i Dalarna”, där Isala Lada spelar en betydelsefull roll. Berättelsens sanningshalt har diskuterats, särskilt som krönikan sannolikt är skriven efter konungens diktamen. Århundraden har gått, ladan står där fortfarande och på en minnessten kan man läsa följande devis:

Här tröskade GUSTAF ERICSON förföljd av rikets fiender af försynen utsedd till fäderneslandets räddning. Hans ättling i sjätte led GUSTAF III lät resa minnesmärket.

 

 

Några dagar vid månadens slut tillbringar vi hos vännerna Marianne och Per-Olof i Karlstad. Resan ner är besvärligare än vanligt med våldsamma regnskurar som piskar bilfönstret, och stundtals är sikten nästan obefintlig. Men... väl framme klarnar vädret upp och ett par dagar senare kan vi göra vår vanliga promenad genom Mariebergsskogen bland högstammiga tallar och kulturobjekt från en gången tid. Personligen ser jag alltid fram emot ett besök på NATURUM som bjuder på filmvisning, utställningar och en fin liten present-shop. En kopp kaffe, med utsikt över viken och vassarna, hör förstås också till. Bibi och hennes dotter Charlotte poserar för en bild.

 

 

 

 JULY 2015

 

 

Ett par veckor efter vårt traditionella midsommarfirande i Svärdsjö, ett långväga besök från Austin, Texas. För första gången i Europa, Bibis sonson Erik tretton år gammal, trött efter resan, men med vakna ögon för allt nytt och ovant. Världen har onekligen krympt på senare år. Själv minns jag en tid, när jag som barn tyckte att en resa till Värmland för att hälsa på våra släktingar var ett äventyr utöver det vanliga. Under några dagar stannar han hos oss, innan vi sätter honom på tåget till Karlstad för ett besök hos Robert med familj. Till min förvåning visar Erik ett intresse för flugbindning, och tillbringar en hel del tid i mitt flugbinderi, där han koncentrerat ger sig i kast med både streamers och torrflugor.


 

Efter ett par soliga dagar i månadens början återgår väderleken snart till den vanliga denna sommar, d.v.s regn, stormvindar – och kylslagna nätter. Det myckna regnandet sätter fart på växtligheten. Vårt hus är snart kringvärvt av grönska och ängens gräs står bitvis midjehögt. Från USA via Island anländer Charlotte och Mikael, som beslutat följa Robert och Annas exempel och flytta till Sverige. De etablerar sig i lillstugan, blir mantalsskrivna i Vintjärn och gör många besök hos arbetsförmedling, länsstyrelse och polis för att få sina papper i ordning. Överst på agendan är förstås att skaffa bostad och arbete.
 

 

 

Den finske konstnären Paavo Kerovaara var en god vän i många år. Han fick som mycket ung sitt ena ben bortskjutet under fortsättningskriget mot ryssarna, och fick resten av livet gå med protes. Men flugfisket gav han inte upp, och naturligtvis inte flugbindandet heller. Efter hans död år 1994 fick jag besök av hans son, som i faderns efterlämnade bilder funnit ett paket som Paavo skrivit skulle lämnas till mig. Där fanns den här bilden, torrnålsgravyr föreställer jag mig. En gäddfiskare som släpar hem sin fångst. Varje gång min blick faller på den här tavlan, tänker jag på Paavo och hans inte heltigenom lyckliga liv. 

 

 

 

 JUNI 2015

 

 

VVårt nuvarande väder förefaller vara särskilt gynnsamt för maskrosor. Som tusentals små solar täcker de ängar och dikeskanter i en mängd jag inte kan påminna mig jag någonsin sett tidigare. Från Karlstad får vi ett välkommet besök av Robert med sonen David. När de ett par-tre dagar senare vänder hemåt igen, lämnar de efter sig en en ”ärtställning” finurligt konstruerad av tunna alslanor de skurit i omgivningen. I sin enkelhet ett monument över begreppet praktisk intelligens. Här finns varken snören eller spikar, blotta spänsten i slanorna håller konstruktionen samman. 


 

Ja, så kom den slutligen till Vintjärn - sommaren. Göken gal, björkarnas löv-verk tätnar, gräs skjuter upp ur solvärmd jord och en ljum vind sveper över ängen. En energisk blåmes far in och ut i sitt bo i muren, ett par grodor svalkar sig vällustigt i vår nedgrävda balja, och under trädgårds-soffan dåsar en koppar-orm som en dekorativ slinga i grönskan. Och... ut ur sitt gömsle i skogen kommer försiktigt tassande, Mikaela vår besökare sedan i vintras.
 

 

 

På tillfälligt besök i den vackra staden Karlstad upptäcker jag, lätt tårögd, att gamla Café Hollandia har återuppstått. Här satt jag och mina generations-kamrater många kvällar och diskuterade litteratur, jazz, existentialism - och uppslag till romaner som aldrig blev skrivna. Pengar hade vi inga, så en sockerkaks-skiva och en kopp te fick räcka hela kvällen. Ljuva ungdom.

 

 

 

 MAJ 2015

 

 

Vintjärn är en liten by, men trots detta fortsätter vi envetet år efter år att fira vårens ankomst med brasa, korvgrillning, kaffe, vårtal och fyrverkeri. Våren märker vi inte mycket av i den snåla vinden, men brasan värmer, korven smakar bra, kaffet är starkt och fyrverkeriet alldeles enastående. Margits vårtal tar oss tillbaka till en nästan glömd barndomstid i byskolan i Vintjärn. Tack Margit och alla andra som hjälpte till att göra kvällen minnesvärd. Den kylslagna våren och ideliga regnskurar ger mig anledning att tillbringa mycket tid i mitt flugbinderi. Europea 12 är en populär fluga, särskilt användbar under sensommar och höst. Kroppsmaterialet i mina E-12:or består av balsaträ vilket gör att de alltid ligger på ytan även i turbulent vatten.


 

Varje fredag-kväll bänkar jag mig framför TV:n, och knappar in kanal 850 för att se ett favoritprogram från Litauen kallat Duokim Garo. Folkliga danser, vackra folkdräkter, stämsång - och musik som går rakt in i hjärtat. På bilden de två programledarna Stasys Kavaliauskas och Loreta Sungailiene som livfullt presenterar deltagarna och, föreställer jag mig, kommenterar de olika dans-och musik-inslagen. Jag förstår av naturliga orsaker inte ett ord av språket, men njuter obetingat av den lätt ålderdomliga atmosfären, och känner mig rentav inbegripen i studio-publiken som sitter vid dukade långbord och vaggar i takt med musiken.

 

 

Den här månaden går till historien som en av de kallaste och regnigaste i mannaminne. Inte sedan året 1962 har maj varit så här olustig. Mellan regnskurarna har vi tagit ner en del smärre träd för att trygga vårt behov av bränsle. Det är ett kärt nöje och nyttigt på flera sätt. Man brukar säga att den som eldar med ved blir varm tre gånger om. Först när man fäller träden, sedan när den sågas upp och klyvs och slutligen när brasan brinner. När den första människoliknande varelsen för många tusen år sedan lärde sig hantera elden öppnade sig nya livsmöjligheter. Att sitta framför en brasa är något djupt mänskligt, och en av de få aktiviteter som alla människor på alla platser och i alla tider gjort.

 

APRIL 2015

 

 

För några dagar sedan växlade vi till sommartid, men vintern släpper inte greppet. Från fönstret i mitt flugbinderi ser jag ömsom sol blänka på kala grenar, ömsom snö hopa sig på fönsterblecket. I en gammal repad kista på vinden hittar jag mängder av material som länge legat i träda, emanerande från en tid då jag emellanåt drog nytta av en konservator i min bekantskaps-krets. Jag minns att jag ibland undrade om han krympte de objekt jägare lämnade hos honom, för oavsett vilka pälsdjur han stoppade upp blev det alltid skinnbitar över. Av äkta svensk brunbjörn gör jag som omväxling en gädd-fluga på rejält stor krok.


 

Det här är första året vi fått vår väg plogad ända fram till dörr. På samma sätt som glaciärer bildas, har den sammanpackade snön efterhand förvandlats till en tjock massa av seg is. För att hjälpa våren något litet på väg tar tar vi fram spett och skovel, och påbörjar arbetet med att blottlägga marken på gårdstunet. Is-tärningarna sprider vi ut över ett stort område, och ser med tillfredsställelse hur de börjar smälta när solen stundtals glimtar till. Efter att i en månad ha halkat omkring på den livsfarligt glatta ytan, känns det betryggande att återigen ha fast mark under fötterna.

 

 

Vid månadens mitt reser Bibi till Denia i Spanien, där hennes syster Elisabeth har ett hus på en sluttning med utsikt över Medelhavet. Bibi talar spanska efter många år i Mexiko, och förutom att få njuta av sol och bad, är syftet med resan att hjälpa sin syster i hennes kontakter med ett oresonligt försäkringsbolag. En smula trädgårdsarbete hinner hon också med. När vi en kväll får telefonkontakt, håller hon som bäst på att såga ner en jättelik kaktus. I en betydligt kärvare miljö använder jag min tid till flugbinderiet – och till att i två omgångar resa in till Falun för att rotfylla en tand. ”Rotfylld”, men några tusenlappar fattigare, gläder jag mig åt att garnityret är OK igen.

 

 

MARS 2015

 

 

I luften en första aning av vår. Snö hasar ner från taken och i söderlägen enstaka fläckar av bar mark. På inbjudan av Marianne och P-O reser vi ner till den vackra staden Karlstad, och finner den praktiskt taget fri från snö och med lätt grönskimrande gräsmattor. Vi gör en nostalgisk vandring i Viken-området, och även den obligatoriska turen genom Mariebergs-skogen. Vi hinner också med att besöka Robert och Anna med familj (nyinflyttade till Hammarö från USA), Inger och Karl på Norrstrand, Barbro på Fredsgatan och slutligen Peter Jansson med hemvist och ateljé i Ulvsby. Efter tre dagars bortovaro en fyra timmars bilresa på invanda vägar tillbaka till Vintjärn och Solgruvan. På bilden Viken med Orrholmen i bakgrunden.


 

Vår vackra räv besöker oss nästan varje dag under sin vanliga runda i omgivningen. Elegant tassande på skarsnön och iklädd sin tjocka vinter-överrock, kommer han ända upp till huset och har efterhand vant sig vid oss och förlorat sin naturliga skygghet. Hans blick är pigg och alert, och sittande bara fyra-fem meter framför oss lyssnar han intresserat och med spetsade öron till vårt småprat. Det verkar bara vara en tidsfråga innan han bestämmer sig för att flytta in för gott. Trevligt sällskap är han i alla fall, och följer oss som en skugga när vi rör oss över gårdstunet i våra sysslor.

 

 

Vi gör som brukligt våra provianterings-turer ner till butiken Svärdsjö en gång i veckan, och utsträcker ibland resan till Falun där utbudet är större. När vi en solig dag vid månadens slut kör över bron vid Sjumilaskogen kan vi se att våren, trots en trög start, gör framsteg. Strömsuget mellan de båda brofästena har svept undan isen och blottat en öppen vattenyta som speglar blå himmel och vita moln. Det känns alltid lika befriande varje år att se hur isen tvingas ge med sig. Hög tid att börja se över fiskeutrustningen, fetta in linor, sortera in flugor i sina rätta askar - och plocka fram Finnskogsrikets karta med alla skogsvägar och vattendrag noggrant markerade.

 

 

FEBRUARI 2015

 

 

Vintern segar på, med snål vind och sällsynta glimtar av sol. Bortsett från en timmes by-vandring varje dag, håller vi oss gärna inomhus. Mitt flugbinderi skjuter fart, bl.a. får ett åttiotal bärfisar se dagens ljus. Pricken på den välvda ryggen ger fiskaren större chans att se flugan i skymning och vågsvall. Vid månadens mitt tar vi tåget till Eskilstuna, där Elisabeth möter på stationen. Vi tillbringar några trevliga dagar hos henne i Strängnäs, och passar på att ta promenader i den lilla trivsamma staden, där man ständigt har den ståtliga domkyrkan i blickfånget. Innan vi ger oss av hemåt, går vi igenom papperen för övertagandet av Elisabeths avlagda VW Polo, krockskadad efter att hon lånat ut den till en vän. Vi åtar oss kostnaden för reparationen, och känner oss väldigt nöjda. Tack Elisabeth!


 

Vid månadens mitt sveper mild, vårlig luft in över landet. Snötyngda träd skakar av sig vinterdräkten och temperaturen kryper allt oftare upp ovanför noll-strecket. Det känns som en befrielse att kunna göra vår dagliga tur genom byn utan tjocka tröjor, bylsiga ytterkläder och tunga kängor. I övrigt? Ja, vi lever i en avskild krok av världen, men blir via TV och radio ständigt påminda om krig, bomber, halshuggningar, svält, enorma flyktingströmmar och ofattbar ondska. I vissa religiösa kretsar börjar man tala om jordens undergång. Några rader av poeten Gunnar Henningsson (1928 – 1950) faller mig i minnet:

 

Tiden sig vrider i vånda
trots alla räddningsförsök.
Sista striden ska stånda.
Det lider mot Ragnarök.

 

 

Från den 18:e i månaden undviker vi i görligaste mån Falun, som under några dagar i samband med skid-VM, plötsligt får besök av flera tusen vintersport-entusiaster av skiftande nationalitet. Under hela evenemanget är stadens vackra torg belamrat av allsköns byggnationer, inte minst utrymmen för svenska och utländska radio-och TV-bolag. Trots många belackare blir VM-arrangemanget en stor succé. Idrottsligt sett fördelas gracerna huvudsakligen mellan Norge och Sverige, med (som vanligt) Norge som främsta nation med en bredd som saknar motstycke.

 

 

 

JANUARI 2015

 

 

Bibi återvänder från USA och jag hämtar henne i Falun. Efter den långa barmarks-hösten och förvintern kommer snön i stor mängd, efterlängtad av många, men i lika hög rad avskydd av andra. I ett par omgångar blir vi instängda bakom mäktiga drivor, men med gott om torr björkved till kamin och spis, ett välfyllt skafferi och en trave olästa böcker går det ingen nöd på oss. Och... ger vi oss till tåls kommer förstås plogen förr eller senare och ger oss framkomlig väg igen. Det omåttliga snöandet kräver en hel del extra-arbete runt huset, men arrangörerna av skid-VM i Falun, som börjar den 18:e i nästa månad, kan andas ut.
 


 

Vid ett besök på biblioteket i Svärdsjö råkade Bibi tillfälligtvis hitta boken ”Pulsvärmare” skriven och illustrerad av Birgitta Adolfsson med bakgrund i den Värmländska skogen. ”Alla dessa mödrar som kom före mig vill jag tillägna denna bok”, skriver författarinnan. ”De gav oss kreativiteten, tekniken och lusten att skapa med våra händer.” Jag ser på med intresse när Bibi med fantasi och flinka fingrar skapar vackert mönstrade pulsvärmare till vänner och bekanta när och fjärran. Som flugbindare häpnar jag över hur snabbt dessa dekorativa nyttoföremål växer fram.

 

 

 

Fast Bibi är förstås inte skapt för att sitta stilla alltför länge åt gången. Att bära ved och vatten hör till de dagliga sysslorna. Det är måttligt betungande, men när vinden är kall, snöfallet tätnar, brasan sprakar på härden och man har saker att göra inomhus, drar man sig i det längsta för att ge sig ut i drivorna. En viss framförhållning är förstås nödvändig. Ved behöver ligga inne i ett par dagar för att torka ordentligt, och vattenhinken bör helst vara välfylld. Att ge sig ut i beckmörkret och leta upp brunnen, när vattnet inte ens räcker till en kopp kvälls-te, är ingen höjdare.

 


Hemsida Om oss själva Vintjärn Flugor och Fiske Vänner