Hemsida | Om oss själva | Vintjärn | Flugor och Fiske | Vänner |
MÅNADSDAGBOK 2020 |
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Samtidigt som temperaturen sjunker kommer dimman och suddar i alla konturer. Naturen blir allt tystarre när täta dimmor stiger upp från dalgången och breder ut sig över äng och skog. Dags att fälla upp kragen och gärna svepa en sjal om halsen.
Med allt lägre temperatur kommer efterhand problemet med isiga och hala vägar. Dags att byta till dubbdäck för att få bättre grepp. För enkelhetens och lathetens skull låter jag Motortjänst i Svärdsjö utföra ingreppet. Uttjänta sommardäck ligger i en hög utanför verkstaden. Vart tar de sedan vägen? I USA såg jag hur nermalda bildäck användes som underlag i t.ex lekparker för att undvika skrubbsår på känsliga barna-knän.
Tillsammans med Bibi har det blivit flera resor. Här the White House i Washington, som vi besökte under en tur till USA.
Vintern närmar sig och jag har plikskyldigast sett till att vedboden är välfylld med ved, sågad och tilldels kluven. Att se staplarna höja sig mot takbjälkarna ger en alldeles särskild tillfredsställelse. I år har jag dessutom kunnat ta hand om en del spillvirke vilket har förenklat processen avsevärt. Vi kan se fram emot många värmande brasor i braskamin och vedspis.
Nu kommer färgerna, och våra grönskimrande björkar får en helt annan kulör, inte mindre tilltalande.
Den här boken: (Hemingway, Ett
författarliv) av Kenneth Lynn hittade jag tillfälligtvis på en loppis för en
tid sedan, och placerar den gärna på hedersplats i min bokhylla. Jag har
sedan tidig ungdom varit fascinerad av Hemingway, hans liv, romaner och
noveller. Som tonåring reste jag en sommar i Hemingways fotspår, med romanen
"And the sun olso rises" i rockfickan. Jag startade i hans miljöer i Paris,
tog tåget till San Sebastian i Spanien, reste vidare med buss upp i
Pyreneerna till Pamplona, besökte kaffeer och miljöer där Hemingway vistats,
gjorde en snöplig insats under den omskrivna tjurrusningen (Corridan) genom
stadens gator - och såg dagligen toreros utmana vildsina tjurar på arenan.
Bibi har hela sommaren rensat bland hallonbuskarna på vår tomt, tagit bort torra grenar och röjt för att ge buskarna mera ljus. Resultatet har inte låtit vänta på sig, aldrig har vi skördat så mycket hallon som i år. Bibi, dold under en bredbrättad solhatt, plockar på kort tid mängder av fullmogna bär.
Med en vacker fjäril,
sommarens sista, tar vi ett symboliskt avsked av en årstid som bjudit på
ovanlig värme, och en hel räcka av dagar med blå himmel och hällande
solsken.
Men... några riktigt varma och soliga dagar får vi fortfarande uppleva. En trasslig tur upp på berget öster om Tjärn ger oss en korg av fullmogna blåbär, och när vi kommer ner till sjön, svettiga och varma, finner även en badkruka som jag anledning att ta ett dopp, även om ganska kort. Platsen är förresten en av byns två badställen, i vacker miljö och med en kort och snabbt sluttande sandstrand, som inte ger någon tid till ånger.
Ett besök av två av
Bibis vänner från Karlstad, Birgitta och Agneta, livar upp vår vardag. Vi
tar dem med på en tur till Ågs fäbod som numera inte håller många kreatur,
men som ligger i vacker miljö, och med de gamla stugorna i gott skick. Vi
besöker också Ågs Bruk, dit malmen en gång på smalspårig järnväg fraktades
från Vintjärns gruva för att smältas ner. Framför smältverket, Bibi
flankerad av Birgitta till vänster och Agneta till höger. Vi fortsätter till
Isala i Gustav Wasas fortspår, och till den berömda ladan. Det var i den här
trakten blivande kungen Gustav Wasa höll sig gömd, då danska soldater sökte
efter honom. Det var vintertid år 1520 när Gustav befann sig hos
Krono-skytten Sven Elfsson, och danska soldater knackade på dörren. Det
berättas att Svens fru dängde till Gustav Wasa över ryggen med en bakspade
med orden: Stå inte här och gapa, packa dig ut på logen och tröska !
Danskarna kunde inte tro att någon vågade använda ett sådant språk mot en
blivande kung – och lämnade honom ifred.
Vi går in i ladan, ser oss omkring - och hör suset av historiens vingslag.
Ett par dagar i soligt väder
tillbringar vi i Gustavs tillsammans med Charlotte, Henrik och mamma Ingrid.
Vi tar långa promenader i de vackra omgivningarna som är mycket olika våra,
hälsar på ridhästarna som betar över vida gärden, beundrar Ingrids växt-hus
och planteringar - och blir bjudna på god mat. Ett trevligt avbrott i
vardagen.
Hemkomna igen förundras vi över vegetationen, som märkbart skjutit i höjden under de få dagar vi varit borta. Det gäller inte minst vår äng som är i stort behov av slåtter. Endera dagen ska jag kontakta vännen Jörgen, och be honom komma med sin slaga och ta bort det mesta av det bitvis nästan midjehöga gräset, innan höstregn och vintersnö pressar ned det till en tät matta på markytan.
Vi reser till den vackra
staden Karlstad för att övervara begravningen av vännen Marianne, Bibis
kamrat sedan ungdomen. Genom dottern Mias försorg får vi övernatta i
Mariannes och Per-Olovs övergivna lägenhet. Begravningen sker i
Tingvallakyrkan där vänner och släkt har samlats för det sista avskedet. En
dag av sorg, tårar och saknad. Nu har båda lämnat oss, och vi påminner oss
alla trevliga stunder vi tillbringat i deras sällskap. Vi saknar dem, och
känner att våra liv i gengäld har blivit en smula fattigare. Bilden visar
domkyrkan i Karlstad, staden som de älskade och där de båda tillbringade
sina verksamma liv som lärare.
Tillbaka i Vintjärn igen, en
stillsam fisketur i angenämt väder till min favorit-tjärn, där en av våra
ekor ligger. Mjärden som vi placerade ut för några dagar sedan är tom. Vi
sätter den tillbaka och ror, utan stora förhoppningar, en långsam slinga i
nedre delen av tjärnen, där den lätta vinden är minst besvärande. Bibi
sköter flugspöet, och krokar i kanten av en vassrugge, sitt livs första
gädda på fluga. I kvällningen blir gäddan kokt, och tillsammans med
pepparrot och creme fraiche, en delikatess.
Björnen har vaknat ur
vintersömnen, och efter ett lätt snöfall i månadens början syns tydliga
fotavtryck på skogsvägen, där en vuxen björn och en björnunge vandrat sida
vid sida. Janne, vår granne, är snabb att ta en bild av spåren innan snön
smälter och lämnar marken bar.
Vi får gott om tid att
framföra våra personliga önskemål, och snart är våra s.k. risk-träd, de
urgamla björkarna i allèn, borta för gott. Även höga barrträd som skymmer
solen morgon och kväll tar man, på vår anmodan, välvilligt undan. Miljön
närmast vårt hus har onekligen förändrats, men vi har fått rymd och ljus,
och är mycket nöjda med det. De jättelika rishögarna, som dragits ihop här
och där, är naturligtvis inte någon ögonfägnad, men ska enligt skogsbolaget
ligga kvar i ett år för att ”barra av” innan de körs bort och förvandlas
till flis.
Valborgsmässo-brasan som inte
blev av. Enligt vår gamla tradition tänder vi, den sista kvällen i april
varje år, en rejäl brasa för att fira vårens återkomst och driva vinterns
mörka demoner på flykten. Det är ett tillfälle att träffas, äta, dricka
kaffe, sjunga den obligatoriska ”Vintern rasat ut”, och att lyssna till det
vårtal som någon i byn åtagit sig att hålla. Dessutom skjuter vi vanligen
fräsande raketer mot den svarta kvällshimlen som en praktfull avslutning på
evenemanget. Men … så inte i år. Det är förstås den förskräckliga pandemin,
Coronan, som sätter käppar i hjulet. Att hålla avstånd, och helst bara vinka
till varandra istället för att pratas vid, borgar inte för någon intimare
gemenskap.
En frostig kärve får hänga
kvar på sin gren, som en symbol för den vintriga tid vi nu lämnar bakom oss.
Efter några dagar med plusgrader, snösmältning och ljumma vindar är vår
egendom befriad från snö och is. Sommarens frodiga gräs, nedtryckt av
vinterns drivor, ligger som en matta över ängen och börjar långsamt torka
upp. För att ge plats åt en ny sommaräng och en ny generation växter,
beslutar vi att vid lämplig väderlek bränna av hela mark-ytan.
Vi inväntar en dag med måttlig
vind innan vi, beredda med vattenkanna och hink, sätter fyr på gräset. Elden
tar fart, förvandlar snabbt gräset till bördig aska, och äter sig glupskt
igenom partierna av tät mossa som här och var täcker marken. Vi ser nogsamt
till att begränsa eldens framfart genom tillfällig vattenbegjutning. Jag
påminner mig, när jag under min militärtjänst blev beordrad att eftersläcka
en skogsbrand i Smålands-skogarna, och hur tunna rökpelare på enstaka
ställen steg ur marken, där en djupt liggande trädrot kunde ligga och pyra i
ett par dagar. Några sådana problem har vi förstås inte på vår äng, och vi
kan andas ut efter ett lyckat resultat.
Fast någon riktig vår är det
inte än. En dag hopar sig mörka moln på himlen, och en dånande vind av
stormstyrka vräker
regn, snö och isbark in över markerna. Skogens träd slår vilt fram och
tillbaka i vindstötarna, och huset skakar i sina grundvalar. Varma och
ombonade, med varsitt glas rödvin i handen och med en flammande brasa på
härden, gläder vi oss åt att inte ha blivit överraskade utomhus. Vaggade
till sömns av den brusande stormen sover vi gott natten igenom, men vaknar
lätt besvikna till en dag som mest liknar vinter igen.
Efter lång väntan, dags för
Charlottes och Henriks pojke att komma till världen. Undret sker på Falu
Lasarett och vi besöker Charlotte, trött och lycklig, på patienthotellet där
hon får vila ut. Födseln har gått bra, och en livlig och hungrig pojke,
fortfarande med slutna ögon, har så smått börjat orientera sig i sin nya
omgivning. Vi gläder oss åt att allting har fungerat på bästa sätt och
gratulerar förstföderskan och den stolta fadern. På förbluffande kort tid är
det första stadiet över, Charlotte på benen och matningen igång. Med
nattsömnen blir det förstås den närmaste tiden både si och så.
Tillbaka i Vintjärn där
vintern fortfarande råder. Från tjärnen nere i dalgången har vi den senaste
tiden kunnat höra svanarna trumpeta, och för att komma närmare och samtidigt
få en smula motion tar vi oss ner från byn, och pulsar genom måttligt djup
snö fram till sjökanten. Några fåglar ser vi först inte till, men plötsligt
kommer en glänsande vit svan på susande vingar strax över våra huvuden. Vi
följer den med blicken, när den fortsätter upp över bergskammen där
vindkraftsverken snurrar i vinden. Vi håller andan när den oförskräckt dyker
in mellan de virvlande propellrarna, och väntar oss få se ett moln av fjäder
och dun – men den klarar sig.
Mitt flugbinderi har gått på sparlåga en tid. Dags att rensa däcket och sätta fart igen. Särskilt omtyckta är mina flugor i balsa-trä. Bordet ser snyggt, prydligt och välputsat ut, men det är inte en vanlig syn. Vissa material har en infernalisk förmåga att skräpa ner, och om man dessutom är obenägen att göra sig av med sådant som ”kanske” kan komma till nytta längre fram är man illa ute.
Nu lämnar vi julen bakom oss,
och ser fram emot det nya året. Bilden är från Trettondagen och den s.k.
”Bofesten”, ett årligt evenemang som lever kvar från tiden då handelsboden i
Vintjärn bjöd alla i byn på en festlig kväll i Folkets Hus. Dans kring
granen med levande musik, kaffe och lottförsäljning - och besök av tomten
som och kommer med julklappar till en entusiastisk barna-skara. För oss
äldre är det ett tillfälle att få träffa och prata med bybor man inte ser
varje dag, samt andra människor som på ett eller annat sätt har anknytning
till byn, men som bor på annan ort. Lätt omtumlade ger vi oss ut i
beckmörkret för promenaden hemåt.
En smula nostalgi när en
årstid går över i en annan, och man noterar att man lagt ytterligare ett år
till sin ålder. Jag tar en tur upp på vinden, drar fram ett par kartonger ur
en skrubb och börjar gå igenom gamla tidningsbuntar och titta på gulnade
foton. Den här bilden, klippt ur ett tidningsreportage, togs under en
spelkväll på Stadshotellet i Karlstad om jag inte minns fel. Att se en glad
och dans-sugen publik ta en svängom till den musik vi älskade var en djupt
tillfredsställande upplevelse. Tillfälligtvis tar jag fram min klarinett,
men allt jag kan åstadkomma efter lång träda är ett mystiskt väsande till
glädje för ingen.
Med ålderns rätt tvingas jag allt oftare konstatera att teknikutvecklingen har lämnat mig på efterkälken. Laddare till rakapparat, laddare till kamera, laddare till mobil, laddare till dator etc har resulterat resulterat i en byrålåda fylld av allsköns sladdar av olika tjocklek och färg. Är man dessutom två eller flera i familjen har man snart skapat en hel härva av kontakter och tåtar. För att göra mig av med ett och annat kör jag till närmaste sopstation för att kasta glas, kartonger, tidningar etc, men även batterier, glödlampor och div. apparater. Jag häpnar när jag kliver in på den elektroniska avdelningen och plötsligt står inför ett hav av elektronik, från datorer till kameror, vattenkokare, tv och radioapparater. Med smärre reparationer går hälften fortfarande att använda hävdar en anställd som jag talar med.
Så är vi inne i December, och
det lackar mot Jul. Dagarna är korta, solen sjunker snabbt mot horisonten,
och flera kvällar kan vi glädja oss åt spektakulära solnedgångar över
frostiga skogar innan ljuset försvinnmer - och mörkret blir kompakt.Vi tar
bilen till Gustafs för att fira Juldagarna tillsammans med trolovningsparet
Carlotte och Henrik samt Ingrid, Henriks mor. Vi undviker motorvägen den här
gången, och tar i stället en stillsam tur genom byar och smärre
bosättningar. Charlotte är gravid. Förväntansfull, men en smula obekväm med
sin stora mage.
Det är Adventstid, och i
kvällningen besöker vi Torsångs gamla kyrka, som ser anslående ut i
nattbelysningen. Vi går in och sätter oss tillrätta på en av de bakre
raderna. I kyrkogången gör sig glada och uppsluppna barn i ordning för
Luciatåget. Snart klingar Lucia-sången under kyrk-valvet, och med ljus i
händerna och iklädda de obligatoriska vita särkarna vandrar hela skaran, med
Lucian i spetsen, fram till altar-ringen som brukligt. Ett trevligt inslag
uppskattat av såväl ung som gammal.
Julafton med julklappsutdelning, traditionsenligt Kalle Anka (!!) på TV och en härlig middag genom Ingrids försorg. Efter maten en promenad i kylslaget väder. Förutom att ha ett vanligt arbete är Henrik fritidsbonde, och hyr ut sitt stall åt häst-intresserade ungdomar. Till gården hör dessutom ett ridhus, där intresserade har möjlighet att träna sina färdigheter på hästryggen. Fast alla hästarna har stallplats, rör de sig gärna på de stora inhägnade fälten, där de vintertid utfodras med knippen av hö.
Nu kommer mörkret ! Natten
blir svart som beck, och sysslor vi planerat att ta itu med får ofta vänta
till nästkommande dag. Men - i mörker snubblar vi omkring för att hämta
vatten från brunnen, ved från vedboden, och för att vid behov besöka
uthuset. Som bäst lämpar sig tiden till att läsa böcker som legat olästa,
skriva brev som inte blivit skrivna, kolla TV-tablån och att binda en och
annan fiskefluga inför en avlägsen sommar. Och plötsligt är det över oss,
höstens första snöfall som på ett par timmar drar en dekorativ slöja av
nysnö över såväl ängsmark som skog och byggnader.
Mörker eller inte. En tur till
Svärdsjö gör vi någon gång i veckan för att på ICA inhandla diverse
matvaror, besöka biblioteket och/eller färghandeln, som förutom att sälja
sandpapper, vaxduk, färger, thinner och annat smått och gott även
representerar Systembolaget. Vägen till Svärdsjö är numera i mycket gott
skick och vållar varken sommar eller vinter några större problem för en
biltrafikant. Omsluten på ömse sidor av barrskog är den trevlig att köra,
särskilt som man av och till har chansen att få se älg, räv, hare och
skogsfågel på nära håll.
En annan anledning att då och då ta en tur till Svärdsjö är att vi numera, genom Bibis försorg, har skaffat oss en liten våning där, att användas om och när snöfall och kyla gör tillvaron extra besvärlig. Framför allt gäller det enstaka perioder när snöfallet är massivt, plogning inte sker på flera dagar och snöskottningen blir alltför betungande. Till fördelarna hör också närheten till butik, tvättmöjligheter, dusch och toalett. På väggen ett "konstverk" gjort av mosade och sammanpressade växtdelar, och mönster målade med färg från växt-riket. Ett minne från vinterhalvåret, då jag efter en lång fiske-sejour i New Zealand en tid bodde på ön Tonga i Söderhavet.
Årets sista fiskedag vid den
skogstjärn som ligger mitt hjärta närmast. Här tillbringade jag som barn
många dagar tillsammans med med min far, som var mycket fiske-intresserad.
Vi rodde drag och metade abborre, och jag har för mig att solen alltid sken,
när vi satte oss i en skogsbacke och packade upp termos och smörgåsar ur
ryggsäcken. Numera går en liten skogsväg utefter sjön. Innan dess gick man
från byn ner över ängarna, vandrade på hårdtrampad stig över ett skogklätt
berg, för att slutligen andtruten få se tjärnens vatten glittra mellan
stammarna.
Vädret är kylslaget. En lätt
dimma suddar i landskapets konturer, och tystnaden störs bara av mina
sporadiska årtag och fluglinans vinande. Jag fiskar av ett par vikar utan
stora förhoppningar, och krokar ett par abborrar på min stora våtfluga. Men
gäddan? Ja, den är inte intresserad. Med frusna händer drar jag upp ekan på
stranden, vänder den för vintern och placerar ett par smärre stockar under
för och akter. Årorna tar jag på axeln, och trasslar mig genom terrängen upp
till skogsvägen där jag lämnat bilen. Ännu en fiskesäsong är över – och jag
känner mig med ens gammal.
För tredje året har vi vännen Göran från Grycksbo jaktlag som betalande gäst i vår lillstuga under älgjakten. En trevlig karl, som redan har bokat in sig för nästa år. Jakten avlöper väl med 6-7 älgar skjutna inberäknat ett par kalvar. Nöjda är man också i Vintjärns-laget med, vill jag minnas, ungefär samma utdelning. Jag bifogar en bild på en dekorativ pass-koja med tak jag råkar på. Vems vet jag inte. Göran berättar att kojor med tak inte är tillåtna överallt, eftersom de anses förfula skogsmiljön. Tråkigt förstås för de pass-skyttar, som får nöja sig med att sitta på en våt stubbe i kallt höstregn utan skydd över huvudet.
Landskapet går långsamt över i
gula, roströda och bruna toner, regntunga moln västerifrån far över himlen,
insektslivet avtar markant och lövträden börjar förbereda sig för
vintervilan. En färgklick i den alltmer nedtonade naturen utgör rönnen, vars
bär i större mängder än vanligt, hänger i lysande klasar från alla grenar.
En anledning till detta anses vara solen och hettan ”förra” sommaren.
Havsutsikt från Janis-gården
med avlägsna öar i blickfånget? Den tjocka dimman, som kvällstid stiger från
Tjärn och fyller dalgången söder om byn, får ibland en nästan flat översida
- och kan med en smula fantasi ge illusionen av en vidsträckt havs-yta.
Den här våta och omkullblåsta hö-hässjan får bli som en symbol för den allt kärvare hösten, då sommarens grönska vissnar, och svärmar av gulnade löv virvlar i vindbyarna eller slås till marken av regn och hagel. Så här skaldar författarinnan Gunvor Eggen:
Bort med rynkiga, skrumpna blad,
Så är vi inne i den första
höstmånaden, nätterna blir allt mörkare, regntunga moln tornar upp sig och
vinden får allt oftare ett kyligt bett. Den varma sommaren och det rikliga
regnandet har fått vegetationen att skjuta i höjden med förbluffande
hastighet. Nedre delen av vår egendom har på ett par-tre månader förvandlats
till en smärre skog av asp, al och fläder som bitvis når över manshöjd och
skymmer våra hus, ladan och ängen.
Vätan och värmen i kombination
har gynnat skogens svampar, och inte minst kantarellen som alltid varit en
favorit. Man finner den ofta längs stigar, där den förmodligen genom
skogsvandrares trampande får god hjälp att spridas. Vårt närmaste
svampställe ligger på bekvämt gång-avstånd, och vi kan varje år glädja oss
åt att se de klargula hattarna envetet kämpa sig upp genom mossa och ris.
Ett välkommet besök av
Värmlands-konstnären Peter Jansson, som har slitit sig från sitt
utställningsarbete inför en konstmässa i september, ger oss ett trevligt
avbrott i vardagen. Han kommer den här gången utan skissblock och
målarskrin, och istället ägnar vi oss åt bl.a bärplockning och fiske.
Lingonen är fullmogna, och tillsammans med Bibi tar vi en tur upp på berget,
som ger oss en rejäl skörd av lättplockade bär. Slutligen, i angenämt väder
en eftermiddag med ekan på Långvintjärn, där Peter med flugspö fångar en
gädda. Inte sjöns största, men lagom till en måltid för oss båda.
Hemma igen efter en lång resa.
Trötta förstås och en smula slitna, men nöjda med att allting gått enligt
planerna. Fortfarande juni, och i härligt väder firar vi traditionsenligt
Sveriges Nationaldag på Sandgrunds-udden i Karlstad. Vi träffar gamla
vänner, följer diplom-utdelningen till ”nysvenskar”, gläder oss åt
musik-underhållningen och känner en lätt nostalgi när vi påminner oss alla
goda år vi både som ogifta och gifta tillbringat i Värmlands-metropolen.
Tillbaka i Dalarna och ännu i
juni besöker vi Östansjö, där man arrangerar midsommarfirande kombinerat med
en tävling i kyrkbåts-rodd. Efter tävlingen, där förresten vår spänstiga
granne My deltar, traditionell Midsommar med Svärdsjös spelmän,
majstångsresning och dans på tunet ovanför sjön.
Bibis födelsedag firar vi i
stor stil och i behagligt väder, med besökare av vänner från Vintjärn,
Gustafs och Karlstad och inte minst barn och barnbarn från USA och Sverige.
Bibi glad att vara hemma plockar smultron, träder dem på strån och bjuder
alla att smaka. En trevlig dag med glada leenden, många kramar och minnen
från år som gått. Grattis till dig älskade Bibi, och tack för över trettio
härliga år.
Vårt resande i USA närmar sig
sitt slut, och vi styr söderut med siktet inställt på Stilla Havskusten och
Malibu för att övervara Bibis sonson Austins examen vid Pepperdine
University. Minnesbilder av Klippiga Bergen med snöklädda toppar har inte
fått plats i vår exdagbok, och som en kontrast, inte heller de oändliga
slätterna med mil efter mil av linjal-räta vägar som vi tidvis färdats på.
I väntan på examensdagen
strövar vi utefter stranden i Malibu, påminner oss filmer som spelats in
här, och iakttar på avstånd ett gäng surfare i väntan på den optimala vågen.
Vi har inga ambitioner att ge oss i kast med havet, utan plockar istället
musslor som i tusenden, översköljda av bränningarnas skum, klamrar sig fast
på strandnära klippor. Bibi med barndomsminnen från Marstrand tar hand om
fångsten, och tillreder en måltid som, trots min skepsis, smakar alldeles
utmärkt.
Examensdag vid Pepperdine
University. Massor av människor, föräldrar till studenterna naturligtvis,
men också vänner och närstående – och mängder av nyfikna som vill ta del i
evenemanget. Lägg därtill tidigare elever plus alla de nyexaminerade i sina
lysande blå kappor och fyrkantiga hattar i samma färg. En efter en får de
stiga upp på scenen för att hämta sina examens-bevis ur handen på the
College President.
Under en resa på drygt tre
månader samlas många foton i kamerans minneskort. Jag får fuska en smula med
kronologin och tillfälligtvis sätta in bilder, som inte får sina platser i
rätt tidsföljd. Albert lånar ett sportplan, och tillsammans med honom gör vi
ett par långa flygturer till bl.a till Zepolite vid kusten. Han tar oss
dessutom med bil till jättestaden Mexico City - och historiska La Opera Bar,
där en gång frihetshjälten Pancho Villa red in på sin häst, och för att
sätta sig i respekt drog sin pistol – och sköt ett hål i taket. Där vi
sitter i en alkov, har vi det prydligt renoverade hålet mitt ovanför våra
huvuden. Vidare en flera dagar lång resa med Christian, och hans bekvämt
inredda ”motor-home”, som i etapper tar oss genom sex delstater. Bilden är
från ökenområdet Joshua Tree där vi tillbringade ett par-tre dygn.
Långsamt glider vi in i
Monument Valley, och möter en fantasi-eggande miljö som osökt får oss att
minnas många westernfilmer vi sett genom åren. Man nästan väntar sig få se
John Wayne på sin häst runda någon av de dekorativa stenpelare, som pryder
det vidsträckta ökenlandskapet i Arizona.
Att stå på randen av Grand
Canyon är en annorlunda upplevelse, som ett foto aldrig kan ge rättvisa åt.
Inte heller kan ett foto visa den lätta yrsel eller suget i magen man erfar,
när man blickar ner i avgrunden. I ravinens botten en flod som i slingrande
meandrar sedan årtusenden grävt sig ner i jord och lösare berglager. Dalen
som helhet är 446 km lång och har ett djup på upp till 1,6 km.
Vi lämnar Joppa, får skjuts
till flygplatsen i Baltimore och bordar ett plan till Mexico City. Efter den
lätt kaotiska framkomsten i Mexico, med långa köer, passkontroller och
vilseledande besked, hittar vi en buss som tar oss till Queretaro. Vi gläder
oss åt att träffa Sylvia, Albert och Catherine igen. Det är ayuna, fastetid,
och som många andra går vi i kvällningen till mässan i bykyrkan San
Francisco Galileo. När vår tur kommer ritar prästen ask-korset i våra
pannor. Vi bekänner våra synder - och hoppas få förlåtelse.
Vi blir inbjudna till en
kulturdag, öppen för föräldrar och vänner, på Catherines skola.
Dans-kväll på torget i
Queretaro. Alla stilar gångbara. Gamla människor och unga i härlig
gemenskap. Efter dansen fylls kaféer och barer, prat och skratt stiger mot
den allt mörkare natthimlen – och den ljumma luften är len som sammet.
Den sista veckan i februari
lämnar vi Hudson och flyger till Baltimore för att i Joppa besöka Mary, Ryen
och barnen. Det blir ett glatt möte, för det var längesedan vi sågs. De har
väntat på att vi ska dyka upp, och när vi anländer står barnen på trappan
och håller upp en skylt med texten: ”Welcome back to Joppa Mormor and Rolf”.
Att de i hastigheten råkar hålla den upp-och-ner gör ingen skillnad, vi
känner oss som alltid, mycket välkomna.
Mary har för vana att varje
dag ta en löprunda i Mariner Park, som ligger vid stranden av den mäktiga
Chesapeake Bay. Både vi och barnen följer med. Barnen för att leka i
terrängen eller klättra i parkens klätterställningar, medan Bibi och jag
promenerar i måttlig takt, studerar fågel-livet och njuter av solsken och
ljumma vindar. Då och då passeras vi av Mary, som med beundransvärd fart och
energi har gjort ytterligare en runda på parkens stigar.
En dag tar Mary oss med till
den vackra och historiskt intressanta
Månadens början är grå och
trist, med en rå vind som skär genom märg och ben. Vi håller oss inomhus,
njuter av en brasa och läser böcker som länge legat i träda. Under en
provianteringsresa till Svärdsjö går kopplingen på bilen sönder, och med
Charlottes och Henriks hjälp fraktar vi bilen till Gustafs för reparation.
Den 13:e bordar vi på Arlanda flight nr 307, och via Island flyger vi högt
över Grönlands istäckta yta på väg till Boston.Tim möter upp, och något
omtumlade kan vi ett par timmar senare stiga in i hans och Virginias hem i
Hudson, New Hampshire. Vi gläder oss åt att åter få träffa barnen Lydia och
Alex.
Tillsammans med hela familjen
en tur på härligt breda och välhållna vägar till delstaten Maine och
Atlantkusten. Med Tim vid ratten får vi i godan ro studera landskapet - och
trafiken. Vi passerar mindre städer och byar med hus i klassisk amerikansk
stil, både rejält stora men också många små byggnader, ofta i grupper på
sluttningar och i dalgångar. Tillfälligtvis hittar vi en mycket välsorterad
butik som i huvusak säljer material för flugbindning, Eldredge Bros Fly
Shop. Där kunde jag ha stannat hur länge som helst. Ett par kuvert med
popper-ämnen blir det blygsamma resultatet av min butiksrunda.
Efter en behaglig resa når vi
efterhand den dramatiska Atlantkusten, med rundade klippor och låg
vindplågad strandskog. Vi vandrar på snöfria men lätt slippriga stigar,
alltid med det vältrande havet i blickfånget. Floden är på väg in och kastar
sitt skum högt över klipporna. På en liten ö reser sig ett dekorativt
fyrtorn. Jag tar en bild, där jag också får med den andra byggnaden på ön,
ett bostadshus. Där lever en familj året runt får vi veta. Vinden är isande
kall och våra ögon tåras när vi blickar ut över hav och vågsvall.
Så kliver vi över tröskeln
till ett nytt år, ett år vi inte vet mycket om, men som vi ser fram emot med
förhoppningar. Nyårsaftonens kväll tillbringar vi tillsammans med vännerna
Monica och Åke. På bordet rödvin och ugns-stekt anka. I beckmörker snubblar
vi hem i snömodden. Men ... nu blir nätterna kortare, och morgonens bleka
dagsljus varslar om vår och snösmältning.
Plötsligt, efter några dystert
mörka, korta och kylslagna dagar, drar skyarna undan, och vi får uppleva ett
par härliga dagar, med solsken över gnistrande snöfält. Det varar förstås
inte veckan ut, men för första gången under året 2019 kan vi sätta oss vid
söderväggen och njuta av värmen mot stugtimret - och årets första takdropp!
På mitt sängbord ligger alltid
en bok. Senast, romanen MANTRAP av den amerikanske författaren Sinclair
Lewis, född i svenskstaten Minnesota 1885. Han blev den förste amerikan som
fick Nobellpriset i litteratur, året var 1930. Sinclair Lewis dog i Rom
1951, alkoholskadad efter många års missbruk. Han blev 65 år. Och boken ?
Ja, en fascinerande berättelse huvudsakligen från Canadas vildmarker. Något
svårläst för en icke engelskspråkig, men värd besväret.
Årets sista månad, och i
enlighet med traditionen samlas vi för att tända belysningen i byns Julgran.
Vädret är råkallt, men vi besvärjer kylan genom att dricka het glögg och
knapra på pepparkakor. Trevligt och folkligt, och en chans att få en
pratstund med byfolk man inte sett på ett tag.
Strax före Jul får vi besök av
barn, barn-barn och vänner till barnen från Texas. De har aviserat sin
ankomst sedan en tid tillbaka, och är naturligtvis mycket välkomna. I
spetsen för skaran Bibis son Christian. De har alla förväntningar på vinter,
snötyngda träd och vita vidder, och det kan vi glädjande nog visa upp, när
de efter en lång flygtur via Island till Arlanda anländer med hyrbil till
Vintjärn. Personligen häpnar
Återstår, problemet att härbergera våra gäster. Tack vare vännerna Monica och Åke löser sig boendet på bästa sätt. Deras vackra herrgårds-liknande byggnad i byn står tom över helgen, och de låter oss gärna låna huset för att ge våra gäster tak över huvudet. Barnen roar sig kungligt i snön. Åker pulka, tumlar bekymmerslöst omkring i den djupa snön, och gör den största snögubbe jag någonsin sett. Efter att vi ordnat sängplatser åt alla, förbereder Bibi tillsammans med flickorna en rejäl Jul- middag. Medan vi äter börjar stjärnorna blinka på den mörknande himlen. Vi tänder en brasa och önskar varandra en GOD JUL !
November, och natten blir allt
mörkare, solnedgången färgstark och spektakulär. En kylig kåre far genom
skogen, vattentunnan under stuprännan får ett tunt lock av is - och
frostnupet gräs knastrar under fötterna. Missmodets tid. Jag besvärjer kylan
och mörkret genom att låta tanken vandra bakåt i tiden, till flera somrar
som jag i yngre år tillbringade i Skottland, där jag drev omkring, klättrade
i berg, träffade intressanta människor och flugfiskade i många olika vatten.
På bilden Ben Stack i nordliga
Skottland. Berget, som reser sig över ett i stort sett obefolkat landskap
bestående av grönskande dalar, steniga sluttningar, myrmark, smärre sjöar
och bäck-raviner. Efter en lång vandring klättrade jag med viss möda till
den högsta toppen, och kunde njuta av en vidunderlig utsikt. I skymningen
tog jag mig ner till en mindre väg i dalgången, och fann där ett pur-ungt
liftande svenskt par sittande i dikeskanten. Vi växlade några ord, innan jag
drog vidare. Ett par år senare var jag i bil på väg till ett fiskevatten i
Värmlands-skogarna, när jag bromsade in för att plocka upp två liftare. Och
... där stod de, samma par jag stött på i de skotska utmarkerna !!
Som många sportfiskare har jag genom åren fört anteckningar för att minnas fångster, flugval, fiskekompisar, väder och vind etc. Dessa anteckningar har i bästa fall kommit till under tak, men lika ofta under regn-sjuka skyar. När jag vid ett tillfälle kom över en skrivmaskin, beslöt jag mig för att efterhand börja renskriva mina noteringar för att få bättre överblick. Noteringar som sedermera kom till nytta, när jag skrev artiklar för diverse fiskepublikationer.
När höstens färger är som mest
lysande, brukar jag varje år ta den här bilden från vårt söderfönster. De
glödande färgerna finns där en kort tid, bara några dagar, innan vinden
sliter alla löv från träden och lämnar dem kala. Älgjakten startar, och här
och var i markerna kan man se de karaktäristiska takade pass-kojorna. Vännen
Göran från Grycksbo hyr vår lillstuga för att bo nära sitt jaktlags område.
Jakten avlöper väl, och både Grycksbo-laget och Vintjärns jägare fyller sina
tilldelade kvoter.
I samband med älgjakten tar vi
itu med höst-röjningen, i syfte att befria oss från allting som tar onödigt
stor plats. Till den kategorin hör Nordisk Familjebok (3:e uppl. 1937), som
fanns i många hem när jag var barn, men som numera tjänat ut sin roll som
folkbildare i och med datorns ankomst. Det rör sig om c:a 40-50 kilo böcker,
som vi lastar in i bilen för vidare befordran till sopstationen i Svärdsjö.
Att böckerna för längesedan har förlorat sin aktualitet förstår vi, när vi
under bokstaven H kan läsa: "Adolf Hitler, tysk politiker utan särskild
betydelse."
Det börjar med ett synbortfall på vänster öga. Ett par minuter senare är synen tillbaka, men för säkerhets skull tar jag kontakt med min läkare, som omedelbart skickar mig vidare till akut-mottagningen i Falun. Ett par timmar senare ligger jag i en säng på lasarettet, får blodtrycks-koll, ultraljuds-undersökning, röntgen och lämnar blod för analys. Synbortfallet bedöms vara en s.k "tia", ett varningstecken för stroke. Hemskickad igen med alla värden bra - och inga bestående men. Tacksam för omedelbar omsorg och positivt resultat.
När de första röda löven
förebådar höst och kärvare väder, beslutar vi oss att resa till Frankrike
där Bibi har en stor del av sin släkt. Med på resan är Charlotte och Henrik,
och på Arlanda bordar vi ett av Norvegians rödnosiga plan, och landar efter
tre och en halv timme på Orly-flygplatsen i Paris, där vi hyr en bil och
sätter av mot Normandie. Trafiken är förskräckande, och vi är tacksamma att
ha våra vana och duktiga bilförare med på turen. Det vidsträckta franska
landskapet är betagande vackert, öppet och välkomnande. Från passagerarplats
kan vi utan att bekymra oss om trafiken ta in panoramat av välansade fält
och täta lövskogsridåer.
När vi lämnat de stora
huvudvägarna blir trafiken måttligare, men vägarna är smala, ofta krokiga
och bitvis omslutna av tät grönska som ger dålig sikt. Fransmännen
förefaller köra fortare än vi skulle göra på sådana vägar, där utrymmet
ibland är i knappaste laget. Men landskapet bjuder på intressanta vyer, och
när vi vant oss vid trafikrytmen kan vi luta oss tillbaka och njuta av
solbelyst lövverk, vackra miljöer och anblicken av mindre samhällen med
generösa och konstfärdiga blomster-arrangemang bland pittoreska
korsvirkeshus.
Nytryck 3:e upplagan 1923 -1937
Färden tar oss, enligt planen, till Saint Aubin där Claude Ballande Egnell numera bor permanent på toppen av en höjd, med en nästan obruten utsikt över det omgivande landskapet. Vi blir hjärtligt mottagna av Claude, som är änka efter Gérard och inlemmad i släkten Egnell. På bilden poserar Bibi framför en målning föreställande hennes gudfar Axel Egnell, som var bosatt i Paris. Axel föddes i Marstrand, men gifte sig vid mogen ålder i Frankrike och skapade på så sätt en fransk gren på det Egnellska släkt-trädet.
Sommaren går mot sitt slut, en
sommar som har varit regnfattig och mycket varm. Många växter har torkat
bort. Men, på platser där marken behållit vätan har växtligheten skjutit i
höjden. På bilden poserar Bibi med den högsta Rallar-ros (Epilobium
angustifolium) jag sett i mitt liv.
Att fylla sin vedbod inför
vintern ger en alldeles speciell tillfredsställelse. Varje enskilt vedträ,
sågat för hand och torkat mot en solig vedbovägg, får traven att höjas ett
litet stycke, och glömd är mödan när det sista vedträet ligger på plats. Nu
kan störtregnet komma, bränsle för en lång, kall vinter är i torrt förvar.
Det är säkert många med mig, som har mängder av gamla svart-vita fotografier i kartonger på vinden. Men ibland måste man göra våld på sig själv, och rensa en smula i buntarna av gulnade och tummade foton från en tid som gått. Det är svårt att göra sig av med minnen. Den här bilden har blivit kvar. Jag själv som ung man, förmodligen vid Ågsjön tillsammans med min kompis Sven-Erik. Uppenbarligen är det spinnspö som gäller - fast någon fisk att visa upp för fotografen har jag inte fått.
Med sax, sekatör och kniv
försöker vi, tillsammans med Bibis hitresta barnbarn Elin, David och Rachel,
sätta en spärr för de färgrika lupinerna att nå Solgruvan där vi bor.
Lupinen är som bekant en starkt invasiv art, som bit för bit tränger undan
våra inhemska arter. Vackra när de blommar, men desto fulare när blomningen
är över. Vi fyller säckar och påsar med tusentals sprickfärdiga frökapslar,
som slutligen hamnar på sopstationen i Svärdsjö där de sedermera bränns. Den
Stora Lupinbekämpar-dagen introducerades av Fältbiologerna redan den 6:e i
förra månaden, så vi är sent ute – men inte för sent.
Ett par dagar i Marstrand för
att hälsa på några av Bibis släktingar. Bernt Egnell bjuder oss på en härlig
segel-tur till Klöverön och tillbaka. I Marstrand vandrar vi på kala
klippor, spanar in Pater Nosterfyren och Åstol, Bibi och Charlotte badar i
havet och vi får tillfälle att träffa släkt och vänner som Bibi inte sett på
flera år. I två nätter bor vi komfortabelt på historiska Karlstens Fästning.
Av Bibi får jag mycket lägligt en roman skriven av Marstrands-baserade
författarinnan Ann Rosman. Boken, som är hennes senaste, heter Vågsvall.
Handlingen tilldrar sig huvudsakligen på ögrupperna Orkney och Yttre
Hebriderna, platser som jag känner väl till efter en sommar, då jag
bekymmerslös drev omkring i Skottland och på de båda öarna.
Sommarvärmen fortsätter, och vissa dagar är hettan så intensiv att man börjar längta till höst. Förutom att värmen och den ständigt gassande solen förtar all lust till fiske, finner vi det svårt att få någon riktig struktur på tillvaron. Den ena dagen är förvillande lik den andra. Meteorologerna har noterat att det här är den hetaste sommaren på omkring 250 år på våra breddgrader. Den globala uppvärmningen är inte längre en myt. Hettan och torkan har även gett upphov till svåra bränder. Vi är lyckligtvis inte drabbade, men under ett par dagar väller röken från Ljusdals-området ner över oss, solen lyser genom ett dis och landskapet ligger i en spöklik halvskymning.
Juni månad, och sommaren är
här på allvar. Klarblå himmel och hällande solsken från morgon till sen
eftermiddag. Kvällarna kommer med ljuvlig svalka, grönskan breder ut sig –
och Bibi är sedan en tid tillbaka från sin resa i USA.
Midsommar-afton, och
tillsammans med Charlotte och Henrik ett besök i Svärdsjö vackra kyrka.
Efter att kyrkbåten angjort bryggan, samling på tunet där spelmanslaget
bjuder på skön musik i folkton. Kyrkan är välbesatt, och efter högmässan
under ledning av kyrkoherden Kalle Bengts, en pratstund och en kopp kaffe i
vapenhuset. Skymningen har sänkt sig när vi kör tillbaka genom skogarna till
Vintjärn - till den välsignade stillheten och ron.
Släkt och vänner på besök hos oss i Jannis-gården. Vid vår solbelysta södervägg Robert och Anna med barnen, fästfolket Henrik och Charlotte samt Bibi och jag.
En regntung dag på tillfälligt
besök i den fina staden Karlstad. Där bodde jag i många år. Jobbade i
mellanstadie-skolor, spelade jazz-musik, dansade på dansbanan i
Mariebergsskogen, tränade boxning i anrika BK 25, fiskade regnbåge i
Björntjärn, öring i Svarttjärn, gädda i Acksjön - och fann slutligen den
enda kvinna jag helhjärtat älskat. Jag saknar stan ibland, min ungdom och
många gamla vänner.
En dag i behagligt väder, på studiebesök till Silvbergs-gruvan i Säters kommun, med Henrik och Charlotte som ciceroner. Gruvbrytningen här påbörjades på1400-talet och hade sin storhetstid fram till början av 1500-talet. I gruvan utvanns bl.a blyglans, ur vilken man fick rent silver.Det stora schaktet når ett djup av 220 meter och är vattenfyllt, till glädje för den som vill ta ett uppfriskande bad. I omgivningarna lätt svaveldoftande slagghögar, en ödekyrkogård och omgivet av barrskog, St. Nicolai Kapell.
I en roman av författaren P.G.Wodehouse stötte jag, för många år sedan, på en smått galen samlare av "Cow-creamers", gräddsnipor i ko-form. Jag hade aldrig sett någon i verkligheten, men fann tillfälligtvis en och sedan en till och .... Vänner, som reste utomlands hade noterat min mani, så av och till fick jag ko-snipor från flera europieska länder. När min samling bestod av 25-30 stycken i olika utföranden och färger, blev trängseln alltför uppenbar på mina hyllor, och motvilligt började jag göra mig av med menageriet. Just nu finns bara två kvar, övriga har jag gett bort som presenter till mer eller mindre entusiastiska mottagare.
April och äntligen släpper
vintern greppet, och en befrielse är det att känna hur den arktiska vinden
efterhand förlorar sitt bett. Solen visar sig allt oftare i längre perioder.
De tunga snödrivorna på taket börjar långsamt glida mot tak-kanten och
faller till marken med dova dunsar. Drivornas bottenskickt består av
kärn-is, som går hårt åt takteglet. Så än en gång får jag ge mig upp på
taket, nu för att byta ut trasiga pannor som spräckts av tyngden.
Vi gläder oss åt att det envetna snöandet är slut, och är tacksamma för några rejäla vår-regn som får snön att smälta i allt snabbare takt, efter en mer än brukligt kärv vinter. Jag kan inte låta bli att ta en bild på en snabbt avtagande snöfläck, årets allra sista. Från min ungdom minns jag hur man vårtid med sorg i hjärtat såg skidspåren smälta bort, snögubbarna sjunka ihop och skridsko-isarna förvandlas till vatten. När man blir äldre får man onekligen andra prioriteringar.
Med en för året extra mäktig brasa firar vi på sedvanligt sätt vårens ankomst. Gnistorna yr mot den svarta kvällshimlen, och kvällens kyla viker när vi samlas runt den dånande elden. Håkan håller det traditionella vårtalet stående på en låda med lågorna som effektfull bakgrund, vi bjuds på gott kaffe och får tillfälle att pratas vid. Med ett sprakande fyrverkeri driver vi slutligen vinterns onda andar och demoner på flykten och ser fram emot ljusare tider.
Det kommer mera snö. Jag
frågar gamla Vintjärnsbor om de kan påminna sig en vinter i paritet med den
nuvarande. 1988, svarar flera, var en vinter jämförbar med den vi nu
upplever. En dag meddelar sotaren att tiden för rensning av rökgångarna är
inne, och jag får en smula motvilligt klättra upp på taket och röja plats åt
sotaren och hans redskap. Vår gårdsräv, som vi inte har sett på hela
vintern, dyker en tidig morgon oväntat upp bakom en snödriva. Sin bekantskap
med oss har hon inte glömt, och vi bjuder henne på en rejäl middag innan hon
drar till skogs igen.
Jag får en glad överraskning, när fiskevännen och konstnären Anders Forsling ger mig i present en av sina vackra akvareller. Bilden kallar han Popper-abborre, och jag känner igen flugan som en av mina egna poppers. Bilden placerar jag i bokhyllan, där den pryder sin plats bland alla fiskeböcker. Tack Anders, den är mycket uppskattad.
Vi har fått nog av snö, och är utleda på allt skottande av våra stigar, som vid det här laget är midje-djupa och på sina ställen mest påminner om skytte-gravar. Så snart vinden tar fart driver de igen - och så är det dags att börja skotta på nytt. Bilden visar infarten till vårt hus, efter att Åke med sin traktor röjt undan snön så att vi kan ta oss ut med bilen. Nej, nu räcker det !!
När vi börjar tro att den
värsta vintern är över, drabbas vi plötsligt av häftiga snöfall uppbackade
av hårda vindar från västerhavet. Vägar driver igen, parkerade bilar
förvandlas till oformliga snöhögar – och återigen är vi instängda bakom
mäktiga drivor, avskilda från resten av mänskligheten. När vi ser en chans
att ta oss ut till öppen väg, placerar vi bilen på ett par ställen uppe i
byn, där plogningen sköts bättre och snön är mindre djup. Och...
naturligtvis inträffar detta just den vecka när jag har fyra olika tider att
passa i stan. Bibi, huttrande och iklädd morgonrock, pulsar ut till brunnen
för att hämta friskt vatten till morgonkaffet.
Den här månaden handlar allting om det omåttliga snöandet, och alla problem det ställer till med, i synnerhet för oss som bor en smula avsides. Inte heller kommer vi undan kylan, som dag för dag blir alltmer besvärande. Vi håller huset varmt genom att växelvis elda rejäla brasor i köks-spis och braskamin. Med en välfylld vedbod behöver vi inte bekymra oss om bränsle, fast det gäller förstås att helst ta in veden i god tid för att få den hjälpligt torr. När snöandet tillfälligtvis upphör får jag fram kameran och tar en bild av vårt hus, som ser extra dekorativt ut i ett hav av snö och med snöhätta på tak och skorsten.
Snöskottning hör till den dagliga rutinen, särskilt som kraftiga vindar med snö i följe beständigt ser till att göra arbetet ogjort. När jag pulsar omkring i drivorna påminner jag mig osökt den gamla filmen "Barnen från Frostmofjället" där en sjufaldig barnaskara, tillsammans med geten Gullspira, efter moderns död kämpar sig fram i köld och snöyra med en vargflock i hälarna. Filmen, som visades i Vintjärns Folkets Hus när jag var barn, tog av okänd anledning slut vid mitten av visningen, och jag fick misslynt traska hem utan att få se upplösningen. Först c:a 50 år (!!) senare, under en filmfestival i Karlstad, fick jag äntligen chansen att se filmen i dess helhet, och fann glädjande nog att den slutade lyckligt – trots dåliga odds.
Nyårsaftonen firar vi
tillsammans med Robert och hans familj, som helgen till ära bilar upp från
Karlstad. Med god mat, champagne och förhoppningar om ett Gott Nytt År
celebrerar vi 12-slaget - och inledandet av ännu ett solvarv. Ett par dagar
senare reser vi ner till Strängnäs för att ta det obevekliga avskedet av
Elisabeth, Bibis syster. En tung dag för Bibi som delat såväl barndom, som
ungdom och vuxen ålder med sin jämnåriga syster. Under samlingen efter
ceremonin i domkyrkan håller Bibi ett improviserat tal som innehåller
hågkomster från systrarnas gemensamma uppväxt i Stockholm och Karlstad. En
dag av tårar, kärlek - och ett vemodigt överlämnande.
Nu kommer snön på allvar, och
ställer som vanligt till besvärligheter för oss som bor en smula avsides. Vi
kan inte vänta oss att alltid komma ut med bilen efter nattliga snöfall, och
blir vid ett par tillfällen instängda, till synes för gott. När vi ibland
obehindrat kan ta oss ner till Svärdsjö, bunkrar vi upp rejält med mat för
att vara på den säkra sidan. Men.... nu vänder året, och trots talrika
snöbyar och pinande vindar får vi också uppleva enstaka riktigt vackra dagar
och flera spetakulära solnedgångar.
För över 30 år sedan tillbringade jag ett vinterhalvår i Söderhavsmiljö. Jag flugfiskade ett par månader i New Zealand, innan jag fortsatte till Tonga-öarna. Min fluga "Balsa-getingen" var särskilt attraktiv, och blev många öringars fall. Jag gav några exemplar till vännen Even Rise, sedermera bosatt i NZ. Han blev förtjust i flugan, och introducerade den i fiskekretsar. Döm om min förvåning när jag några år senare fick en flugfiske-kalender från The NZ Calender Company, där min fluga figurerade på ett av uppslagen? Skaparna av den påkostade kalendern var Nancy och Brian Tichborne. För vackra akvareller svarade Nancy.
Nu sänker sig mörkret över
skog och sjö, och kylan sveper in över markerna. Vinterdagen är kort och
drar bort med vår breddgrads typiska snabbhet. Det tycks som att solen gör
horisonten i väster röd under bara några ögonblick - och sedan är den
försvunnen. Långa vinterkvällar lockar till läsning framför brasan. En
författare som jag av och till läst genom alla år är engelsmannen P.G.
Wodehouse. När jag för en tid sedan räknade hans böcker i min bokhylla fann
jag till min förvåning över åttio romaner och novellsamlingar. Dags kanske
att läsa om några av böckerna ur hans digra produktion.
Genom Elisabeths bortgång är
julen inte till någon riktig glädje för vare sig Bibi eller mig. Bortsett
från julaftonen, då vi blev bjudna till Henrik och hans familj i Gustafs,
gör vi inga särskilda anstalter för att fira helgen. Ett rejält snöfall
förändrar miljön radikalt, och drar ett mjukt heltäckande bolster över
grästuvor, uppstickande stubbar och stenar. Särskilt dekorativ framstår
sommarens "ärtställning" med sitt intrikata vågmönster av nyfallen snö.
En människa
För att hålla den amerikanska
traditionen vid liv på svensk botten, gröper Bibi ur en jättelik pumpa och
skär ut ögon, näsa och mun i ytskiktet. Ett par nätter pryder det
skräckinjagande belätet vår trappa, väl synligt efter att hon placerat ett
stearinljus i dess inre. Inkråmet förvandlas genom Bibis försorg till en
läcker pumpa-paj. Innan lövfällning, snöfall, mörka nätter och isiga vindar,
den allra sista höstbilden från Vintjärn. På den här vägen lämnade jag en
gång byn för arbete på annat håll, och på den här vägen återvände jag med
glädje i hjärtat efter mångårig exil.
Tillsammans med Bibi årets
sista fisketur på Ågsjön i gråväder, och med en bitande nare från norr.
Viken är kantad av spröda nyisflak, som vi får ta oss igenom innan vi når
öppet vatten. En smula uppgivet och med frusna händer fiskar jag, utan
förhoppningar, en stor streamer i det krusade vattnet mellan Stenbovikens
stelnade vassruggar. Ekan vid Långvintjärn drog jag upp och vände för en
dryg vecka sedan, och nu gör vi detsamma med den i Ågsjön. Ännu en säsong är
över.
Vid månadens slut kommer vintern med ymnigt snöfall, mörker och smygande kyla. Bibi reser till Strängnäs för att se till sin syster Elisabeth, som har varit sjuk en längre tid. Själv tar jag bilen till Falun och lasarettet för ett par dagars hälso-kontroll med bl.a dator-tomografi och röntgen på agendan. Bibi kommer med tåg till Falun efter den korta sejouren i Strängnäs, och tillsammans kör vi hem till Vintjärn och snön. Redan dagen därpå får vi telefonsamtalet, som berättar att Elisabeth har avlidit under natten. En kär vän och syster har gått ur tiden. Vi saknar henne.
Jag inleder månaden med att
tillverka en samling balsa-getingar. De har i många år varit mitt signum,
och jag gör dem gärna i stora satser för att spara tid. Och fisket? Ja, det
har varit riktigt dåligt i år. Mina sjöar och tjärnar är inte sig lika.
Vattenståndet lågt, gamla ståndplatser försvunna och attraktiva vassruggar
likaså. Efter en sommar som till synes bjudit på en myckenhet av regn borde
det egentligen se annorlunda ut. Men meteorologerna kan berätta att det
visserligen regnat ofta, men för det mesta i små skurar som tillsammantagna
inte räcker för att fylla sjöarna till brädden. Tre eftermiddagar i min eka
på Ågsjön, med Långöa i blickfånget, ger inte ett enda hugg.
Två byggnader, en stor och en
mindre. Båda inramade av höstlig skog. Den större är en kvarleva från
gruvbrytningens dagar och avänds inte längre. Som ett varnande pekfinger
höjer den sig över trädtopparna, väl synlig från landsvägen och byn. Snart
byter landskapet skepnad – och ännu en sommar går till historien.
För andra året i följd hyr
Göran vår lillstuga i samband med älgjakten. Han tillhör Grycksbo-laget, som
har sina jaktmarker i närliggande skogar. Bortsett från en rejält regning
och kylslagen dag, är vädret nådigt och jakten lyckad. Göran ser från sina
två pass 5-6 älgar, men anser avståndet vara i längsta laget och håller inne
sina skott, vilket hedrar honom. Tillsammans med min far, som sällan missade
en älgjakt, satt jag för många år sedan tillfälligtvis på pass, men någon
jägare blev jag aldrig. Historierna om älgar som sköts, och älgar som kom
undan minns jag. Vid köksbordet delande en enkel måltid, Göran och jag.
Klättrar med en viss möda upp
till av-verkningsytan på berget söder om Tjärn. Terrängen på hygget består
av grov-sten, lömska hål, spretiga stubbrötter och allsköns smärre hinder –
men utsikten är magnifik. S ittande med ryggen mot en skrovlig sten uppäcker
jag att min närmaste omgivning är bräddfull av lingon. På bara fem minuter
fyller jag en plastkasse med fullmogna bär, som ikvällningen blir fyllning
till en läcker bärkaka genom Bibis försorg.
Ett alltid lika välkommet
besök av Värmlands-konstnären Peter Jansson, som vanligt med skissblocket
under armen, redo att samla intryck för sitt akvarell-måleri. Ett besök
brukar också innefatta en fisketur till mitt favorit-vatten för några
timmars gädd-flugfiske. Jag överlåter till vår gäst ett äldre flugspö,
försett med en klassisk DAM-rulle och en något sliten fluglina, som länge
stått oanvänt i en vrå på vinden. Vi sätter ekan i vattnet, och innan Peter
knappt hunnit bekanta sig med sin nya utrustning krokar han dagens första
gädda.
När tillfälle ges besöker vi
gärna Missionshuset i Boda, och dess föreståndare och pastor, Jan-Olov
Råsmark. Lokalen är anspråkslös och måttfullt dekorerad med Kristi Kors i
blickfånget, rader av träbänkar för trötta ben, och med en tramporgel av
äldre modell i ett av hörnen. Pastor Råsmark själv är lågmäld, vänlig och
medmänsklig – och bjuder gärna på en kopp KRAV-kaffe till förmån för miljön
och kaffebönderna i främmande land.
Någon riktig sommar tycks det
inte bli. Redan är vi inne i den första höstmånaden, mörkret kommer tidigt
och vinden har blivit märkbart kyligare. Vill man njuta av en skön kväll
utomhus får man passa på. När solen i kvällningen sjunker ner bakom
skogsridån och vårt hus hamnar i skugga, kan vi fånga de sista värmande
strålarna vid den gamla stenmuren där vi placerat bänk och bord. Med en
butelj Jose Cuervo Tequila, en present från Bibis syster Elisabeth, behåller
vi värmen när skymningen kommer smygande.
En årligt utmaning är att
hjälpligt hålla marken närmast huset fri från högt gräs. Vi engagerar vännen
Jörgen, som med sin röjsåg frejdigt rensar undan den frodiga grönskan runt
knutarna. Några dagar senare kommer Åke med fyrhjuling plus släp, och
hjälper oss frakta bort det halvtorra gräset. Bibi gläder sig åt att få "åka
hölass" som i sin barndoms dagar.
Från USA kommer Rachel, dotter till Marsha och Charles. En dag tar vi henne med till Falun för att visa henne stan och handla ett och annat. Vi passerar Kristine Kyrka, och på en ingivelse öppnar vi porten och går in. Kyrksalen är tom, vi sätter oss en stund och tar in stillheten. Rachel är en begåvad sångerska, och på vår uppmaning ställer hon sig under predikstolen och framför Ave Maria, a capella. Akustiken är enastående, och Rachels ljuvliga röst klar och ren som kristall. Ytterligare några kyrkobesökare har anslutit, och sitter andäktigt lyssnande. Vi delar gärna upplevelsen med dem.
Jag tog mig upp på
kraftlednings-höjden häromdagen för att besöka ett av mina
kantarell-ställen. Men …. efter den senaste avverkningen fann jag platsen
tillplattad av tunga skogsmaskiner och fylld av grenar, bark och bråte. Jag
avskyr kalhyggen, men i rättvisans namn ska sägas att de ibland kan öppna
landskapet, vidga vyerna och som i det här fallet bjuda på en obruten
horisontlinje från öster till väster. Jag tog en bild innan jag snubblade
ner till vägen igen. Bara ett par dagar senare hittade vi ett stort bestånd
av de vackra svamparna bara femtio meter från husknuten. Tala om att gå över
ån efter vatten!
Det här är den regnigaste, kallaste och blåsigaste sommaren i Sverige sedan år 1862, berättar meteorologerna. Varje kväll slår vi på TV:n och väderleks-rapporten i förhoppningen om att ett högtryck, tillfälligtvis placerat över Brittiska öarna, ska ta kursen mot södra Norrlands inland med solsken, blå himmel och ljumma vindar. Men kväll efter kväll grusas våra förhoppningar. Om någonting positivt kan sägas om regnet, förutom att det fyller på en sjunkande grundvatten-nivå i delar av landet, är att nerfallet under enstaka dagar bjuder på spektakulära regnbågar. Fast någon kruka med guldmynt vid regnbågens fot är inget vi räknar med.
Ett oväntat besök livar alltid upp tillvaron. Ett av dessa är när vännen Margit en dag kommer och knackar på i sällskap med sin man, sin son Erik, sonens mexikanska fästmö och fästmöns mamma. Bibi, som flankerar gruppen, gläder sig åt att få motionera sina spanska språk-kunskaper vilka under senare år fått ligga i träda.
Vädret i slutet av maj månad
tycks ha satt trenden för den här sommaren. Enstaka varma dagar med
solglimtar mellan molntapparna, men i övrigt regn, hårda vindar och drivande
dimslöjor. I motsats till oss trivs däremot växtlig-heten förträffligt i det
sura vädret, och gräset på vår äng skjuter i höjden i en takt som aldrig
förr. De aspskott som älgen förra månaden betade av kommer återigen upp i än
större antal, och vi har förlikat oss med tanken på att fortsättningsvis få
en skog av aspar där tidigare barrskogen var allena-rådande.
Bibi tillbringar några dagar i
Karlstad hos vännerna Marianne och Per-Olof. Jag hämtar henne med bilen
efter hennes sejour i Värmland, och på väg tillbaka gör vi en avstickare
till Nora, en stad som varken hon eller jag tidigare besökt. Nora är en av
Sveriges bäst bevarade ”trästäder”, med byggnader i huvudsak från 17- och
1800 tal, vilket ger stan en lätt ålderdomlig framtoning. Bebyggelsen
domineras av Nora kyrkas 55 meter höga torn. Vi tar turbåten ”Plaskus” över
Nora-sjön till Alntorpsö där Ingrid och Ola Hoelstad driver ett café, bakar
surdegsbröd och bjuder på olika evenemang. Trevligt besök i
deckar-författarinnan Maria Langs stad.
Värmlands-konstnären Peter Jansson brukar besöka oss en eller ett par gånger om året, alltid med skissblock och akvarell-färglåda i bagaget. Hans motiv är oftast hämtade från lantliga miljöer, och efter att han stiftat bekantskap med vår gårdsräv var det oundvikligt att vår bepälsade vän förr eller senare skulle dyka upp i hans produktion. För en tid sedan fick vi i brevlådan en bunt prydliga korrespondens-kort med ”Räv i Vintjärn”. För dig som vill veta mer, ta gärna en titt på Peters hemsida www.peterjanssonart.com
Äntligen är sommaren här, och
man kan sträcka ut sig i vitsipps-backen, njuta av värmen och läsa en god
bok. Roald Dahls ”Matilda” , med härliga illustrationer av Quentin Blake, är
det roligaste jag läst på mycket länge. Rekommenderas, fast det hjälper
förstås att vara en smula barnslig. Efter rikliga regn, och mellandagar av
intensivt solsken kommer markerna till liv – och grönskan breder ut sig,
inte bara över vår gamla äng utan även över torrare mark, där före
avverkningen barrskogen härskade. Ett par kvällar när skymningen börjat
sänka sig över skogen får vi besök av en älg, som majestätiskt kliver
omkring och betar av de späda bladknopparna från mängden av asp-skott som
skjuter upp ur myllan.
Sommaren, som föreföll vara på
väg kommer av sig vid mitten av månaden. Den ideliga växlingen mellan
ösregn, hällande solsken, stormvindar och kyliga nätter tar på krafterna och
stukar alla intentioner. På grund av den ständigt föränderliga
vädersituationen blir det svårt att planera någonting för nästa dag, och man
stannar gärna i sängen en extra timme varje morgon. Lethargi är ordet jag
söker. Jag slår för säkerhets skull upp det i min gamla upplaga av Nordisk
Familjebok – och får svaret ”sömnliknande slöhets-tillstånd.” Masar mig upp
till min flugverkstad och binder håglöst en ”Muddler Minnow” på 10-ans
streamer-krok. Någon gång lär den väl komma till nytta.
Ytterligare en oljemålning av autodidakten och bykonstnären Elov Vestgren från Vintjärn. Motivet är från Ågsjön och visar ett båthus i en sandig vik av sjön. Under mina barnaår bodde vi grannar med Elov och hans fru. Deras dotter Birgitta och jag var jämnåriga, och lekte ofta tillsammans vid bäcken som rann mellan våra hus. Jag minns att jag vid enskilda tillfällen såg Elov stå vid sitt staffli iklädd målar-rock och med pensel i handen. Hans motiv är nästan uteslutande hämtade från byn och byns närmaste omgivningar, och hans tavlor pryder många väggar i vårt lilla samhälle.
Utsikt från en sjuksäng. Ett
våldsamt fall på årets sista isgata resulterar i en hjärnblödning - och ett
par dagar på Falu lasarett. En datortomografi-bild tagen vid månadens slut
visar lyckligtvis att skadan läkts - men en obehagligt upplevelse var det.
Litet nostalgi igen. Bilden
från Folkskollärar-seminariet i Karlstad, där vi under vår studietid
startade en liten jazz-grupp till vår egen och andras förnöjelse. Basen
trakterade Staffan, själv spelade jag klarinett, Janne skötte tangenterna
och Bengt tog hand om rytmiken. Det var femtio-tal och swing var den
musikstil som vi helhjärtat anammade. Till våra förebilder hörde, i olika
konstellationer, Benny Goodman, Teddy Wilson, Gene Krupa och Lionel Hampton.
Och oj, vad trevligt vi hade när vi spelade upp till dans.
Elof Vestgren, självlärd målare från Vintjärn, kan vi tacka för en omfattande dokumentation av bymiljöer från 1920-talet och fyra årtionden framåt. På pannåer och masonit återgav han med pensel och oljefärger byggnader som, om de alls finns kvar, till stor del har förändrats genom åren. Sommartid satte han gärna upp sitt staffli utomhus, och trots att myggen stundtals sved i skinnet målade han ärligt och med stor noggrannhet det ögat såg. Vår egendom, som på den tiden kallades Jannisgården, blev även den förevigad av Elof på en målning daterad 1943. Då skymde inga högvuxna träd utsikten ner mot sjön. Genom spjälorna i grinden kunde han se vattnet och även den lilla ön. Elof är borta, våra samtal minns jag.
Vi tar avsked av en vinter
som, bortsett från enstaka riktigt kalla dagar, inte liknar de vintrar vi
vant oss vid. Rejäla snöfall av och till, men också regn i omgångar med
råkalla och fuktiga vindar av den där sorten som skär genom märg och ben. Nu
dräper vi vintern enligt en gammal ritual, som börjar med att vi med spett
och spade hackar loss is-pansaret som lägrat sig på gårdstunet. Vintern,
symboliserad av en av Bibis sticketomtar, är över och det är dags att möta
våren. Snötäcket sjunker snabbt undan, snö hasar ner från takkanten,
tranorna har landat vid Tjärn, hackspetten slår trumvirvlar på torra träd -
och för första gången kan vi dricka en kopp kaffe sittande med ryggen mot
den soluppvärmda söderväggen.
En blåsig dag eldar vi upp de
stora rishögar, som fortfarande ligger kvar efter förra årets avverkning,
och som under vintern stuckit upp som toppiga öar i ett hav av snö. Med en
smula hjälp av gamla ljus-stumpar och den kraftiga vinden får vi snart fart
på det fuktiga riset, och när elden väl har fått grepp kan ingenting hejda
den. Brandspridnings-faran är försumbar, och vi kan se ris-kasarna glöda
natten igenom tills de på morgonen förvandlats till små pyramider av väl
utbrunnen aska. Vi har valt bästa möjliga tid för vår insats - och
vår-ritualen är fullbordad.
Ett oväntat besök muntrar upp oss i vardags-sysslorna. Linda Hunter, gift med filmklipparen Martin Hunter, dyker en dag upp med ett engelskt filmteam i hälarna. Anledningen, den att söka en miljö (s.k location scouting) lämplig för en filmatisering av ett mord-drama. Linda har föreslagit att vårt hus, med skogen som kuliss, skulle vara en lämplig "setting" för ett bestialiskt avdagatagande. Vi tar en s.k. "selfie" för att minnas tillfället.
Vintern segar på med råkyla
och bitande vindar. Snötäckt, men dekorativ, bänken där vi vackra
sommarkvällar ofta sitter för att fånga dagens sista soltrålar. För en tid
sedan fann jag i mina gömmor en panoramabild, som jag tog när vi, nyligen
gifta och förhoppningsfulla, hade köpt Jannis-gården, och därtill en rejält
tilltagen egendom. Från vår tomt kunde vi se hela sluttningen ner mot
dalgången, och Tjärn i hela sin utbredning från öster till väster. Numera
kan vi bara glimtvis se sjön genom ett raster av lövträd och högvuxna
granar. Landskapet har onekligen förändrats genom åren – precis som du och
jag.
Efter att vi avvecklade vårt
handelsbolag förra året, har mitt flugbinderi gått på sparlåga. En smula
saknar jag det, men samtidigt känns det befriande att slippa stress och
deadlines. Hellre binder jag en och annan dun-krok i lugn och ro, håller
fingerfärdigheten vid liv och behöver exempelvis inte längre riskera den
kollektiva vreden hos ett gäng entusiastiska flugfiskare, som står med
ryggsäckarna packade inför Norge-resan – och inte får sina flugor i tid.
Mitt senaste projekt, en samling klassiska Black Pennell på krok 12. En
fluga intimt förknippad med mina somrar i Skotska Höglandet, när livet
lekte, inga sorger fördunklade himlen och ungdomen var utan slut.
Det var för snart trettio år sedan Bibi och jag, tillsammans med dåvarande prästen Thomas Söderberg, poserade utanför porten till Svärdsjö Kyrka. Vi hade just gift oss och fått vigseln bevittnad av min barndomsvän Sven-Erik och hans fru Gunvor, och det var hon som den gången med sin kamera förevigade evenemanget. När vi för ett par söndagar sedan besökte högmässan i Svärdsjö Kyrka fann vi att Thomas, numera Biskop Emeritus, tillfälligtvis vikarierade för ordinarie präst. Vi påminde honom om vår vigsel för länge sedan, och efter kaffestunden i vapenhuset ställde han välvilligt upp för ett foto tillsammans med oss - i samma ordning som på Gunvors foto.
Det nya decenniet inleds med
kyla och bitande vindar. I mörkret, på väg hem efter ett besök hos vänner på
Damm-höjden, hör jag för första gången den här vintern snön knarra under
skorna. Ett ljud intimt förknippat med min barndom, då en rad vintrar bjöd
på låga temperaturer och skosulorna beständigt knarrade i mötet med kall
snö. Vad kylan beträffar får jag allt oftare anledning att kasta bekymrade
blickar på vår lilla tappra amerikanska lönn, som står så ensam och
övergiven i en snödriva. Rådjuren har lämnat henne i fred, nu gäller det att
överleva till vår och snösmältning.
En smula nostalgi i
vintermörkret. New Zealand, januari månad år 1984. Jag kommer inte ihåg vem
som tog bilden, men jag minns hettan, solskenet, det kristallklara vattnet
och de vackra öringarna och regnbågarna. Jag hade varit cancer-sjuk, gått
igenom ett par operationer, och min realistiske läkare gav mig rådet att
göra någonting trevligt ”medan du kan”. Hemma igen vid mitten av maj efter
en lång sejour på Tonga i Söderhavet. Brun som en pepparkaka, med en känsla
av att ha fått en frist innan hoten tornade upp sig på nytt. Tack doktor
Lars Bergman, du gav mig tillförsikt, värdet av positivt tänkande - och en
ärlig bedömning av mina chanser att överleva.
Efter ett kärvt årsskifte vad temperaturen beträffar, kommer ett omslag till mildare väder. Vid ett besök i den trivsamma staden Falun gör vi en promenad runt sjön Tisken, där isarna redan börjar ge med sig. Det känns som vår i luften, trots att almanackan säger något helt annat. Mina tidigaste minnen av Tisken är de båttävlingar, som emellanåt arrangerades där. I täta led längs stränderna entusiastiska åskådare, då hästkrafterna släpptes loss på vattnet. Särskilt minns jag Hornet (Getingen), en våldsamt motorstark racerbåt som fick hela sjön att svalla.
|