Hemsida Om oss själva Vintjärn Flugor och Fiske Vänner

 

MÅNADSDAGBOK 2018


2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

 

 

   OKTOBER 2018

 

 

När höstens färger är som mest lysande, brukar jag varje år ta den här bilden från vårt söderfönster. De glödande färgerna finns där en kort tid, bara några dagar, innan vinden sliter alla löv från träden och lämnar dem kala. Älgjakten startar, och här och var i markerna kan man se de karaktäristiska takade pass-kojorna. Vännen Göran från Grycksbo hyr vår lillstuga för att bo nära sitt jaktlags område. Jakten avlöper väl, och både Grycksbo-laget och Vintjärns jägare fyller sina tilldelade kvoter.




 

 

I samband med älgjakten tar vi itu med höst-röjningen, i syfte att befria oss från allting som tar onödigt stor plats. Till den kategorin hör Nordisk Familjebok (3:e uppl. 1937), som fanns i många hem när jag var barn, men som numera tjänat ut sin roll som folkbildare i och med datorns ankomst. Det rör sig om c:a 40-50 kilo böcker, som vi lastar in i bilen för vidare befordran till sopstationen i Svärdsjö. Att böckerna för längesedan har förlorat sin aktualitet förstår vi, när vi under bokstaven H kan läsa: "Adolf Hitler, tysk politiker utan särskild betydelse."

 

 

 

 

Det börjar med ett synbortfall på vänster öga. Ett par minuter senare är synen tillbaka, men för säkerhets skull tar jag kontakt med min läkare, som omedelbart skickar mig vidare till akut-mottagningen i Falun. Ett par timmar senare ligger jag i en säng på lasarettet, får blodtrycks-koll, ultraljuds-undersökning, röntgen och lämnar blod för analys. Synbortfallet bedöms vara en s.k "tia", ett varningstecken för stroke. Hemskickad igen med alla värden bra - och inga bestående men. Tacksam för omedelbar omsorg och positivt resultat.

 

 

 

 

   SEPTEMBER 2018

 

 

När de första röda löven förebådar höst och kärvare väder, beslutar vi oss att resa till Frankrike där Bibi har en stor del av sin släkt. Med på resan är Charlotte och Henrik, och på Arlanda bordar vi ett av Norvegians rödnosiga plan, och landar efter tre och en halv timme på Orly-flygplatsen i Paris, där vi hyr en bil och sätter av mot Normandie. Trafiken är förskräckande, och vi är tacksamma att ha våra vana och duktiga bilförare med på turen. Det vidsträckta franska landskapet är betagande vackert, öppet och välkomnande. Från passagerarplats kan vi utan att bekymra oss om trafiken ta in panoramat av välansade fält och täta lövskogsridåer.




 

 

När vi lämnat de stora huvudvägarna blir trafiken måttligare, men vägarna är smala, ofta krokiga och bitvis omslutna av tät grönska som ger dålig sikt. Fransmännen förefaller köra fortare än vi skulle göra på sådana vägar, där utrymmet ibland är i knappaste laget. Men landskapet bjuder på intressanta vyer, och när vi vant oss vid trafikrytmen kan vi luta oss tillbaka och njuta av solbelyst lövverk, vackra miljöer och anblicken av mindre samhällen med generösa och konstfärdiga blomster-arrangemang bland pittoreska korsvirkeshus.

 

 

 

Nytryck 3:e upplagan 1923 -1937

 

Färden tar oss, enligt planen, till Saint Aubin där Claude Ballande Egnell numera bor permanent på toppen av en höjd, med en nästan obruten utsikt över det omgivande landskapet. Vi blir hjärtligt mottagna av Claude, som är änka efter Gérard och inlemmad i släkten Egnell. På bilden poserar Bibi framför en målning föreställande hennes gudfar Axel Egnell, som var bosatt i Paris. Axel föddes i Marstrand, men gifte sig vid mogen ålder i Frankrike och skapade på så sätt en fransk gren på det Egnellska släkt-trädet.

 

 

 

 

 

   AUGUSTI 2018

 

 

Sommaren går mot sitt slut, en sommar som har varit regnfattig och mycket varm. Många växter har torkat bort. Men, på platser där marken behållit vätan har växtligheten skjutit i höjden. På bilden poserar Bibi med den högsta Rallar-ros (Epilobium angustifolium) jag sett i mitt liv.
Charlotte beslutar sig för att lämna sitt hus i Falun för att flytta till fästmannen Henrik i Gustafs. Vi hjälper till med slutstädning och ilastning, och önskar dem all lycka i det nya hemmet, som de med gemensamma krafter har renoverat och inrett.



 

 

Att fylla sin vedbod inför vintern ger en alldeles speciell tillfredsställelse. Varje enskilt vedträ, sågat för hand och torkat mot en solig vedbovägg, får traven att höjas ett litet stycke, och glömd är mödan när det sista vedträet ligger på plats. Nu kan störtregnet komma, bränsle för en lång, kall vinter är i torrt förvar.

 

 

 

Det är säkert många med mig, som har mängder av gamla svart-vita fotografier i kartonger på vinden. Men ibland måste man göra våld på sig själv, och rensa en smula i buntarna av gulnade och tummade foton från en tid som gått. Det är svårt att göra sig av med minnen. Den här bilden har blivit kvar. Jag själv som ung man, förmodligen vid Ågsjön tillsammans med min kompis Sven-Erik. Uppenbarligen är det spinnspö som gäller - fast någon fisk att visa upp för fotografen har jag inte fått.

 

 

 

 

 

   JULI 2018

 

 

Med sax, sekatör och kniv försöker vi, tillsammans med Bibis hitresta barnbarn Elin, David och Rachel, sätta en spärr för de färgrika lupinerna att nå Solgruvan där vi bor. Lupinen är som bekant en starkt invasiv art, som bit för bit tränger undan våra inhemska arter. Vackra när de blommar, men desto fulare när blomningen är över. Vi fyller säckar och påsar med tusentals sprickfärdiga frökapslar, som slutligen hamnar på sopstationen i Svärdsjö där de sedermera bränns. Den Stora Lupinbekämpar-dagen introducerades av Fältbiologerna redan den 6:e i förra månaden, så vi är sent ute – men inte för sent.


 

 

Ett par dagar i Marstrand för att hälsa på några av Bibis släktingar. Bernt Egnell bjuder oss på en härlig segel-tur till Klöverön och tillbaka. I Marstrand vandrar vi på kala klippor, spanar in Pater Nosterfyren och Åstol, Bibi och Charlotte badar i havet och vi får tillfälle att träffa släkt och vänner som Bibi inte sett på flera år. I två nätter bor vi komfortabelt på historiska Karlstens Fästning. Av Bibi får jag mycket lägligt en roman skriven av Marstrands-baserade författarinnan Ann Rosman. Boken, som är hennes senaste, heter Vågsvall. Handlingen tilldrar sig huvudsakligen på ögrupperna Orkney och Yttre Hebriderna, platser som jag känner väl till efter en sommar, då jag bekymmerslös drev omkring i Skottland och på de båda öarna.

 

 

 

Sommarvärmen fortsätter, och vissa dagar är hettan så intensiv att man börjar längta till höst. Förutom att värmen och den ständigt gassande solen förtar all lust till fiske, finner vi det svårt att få någon riktig struktur på tillvaron. Den ena dagen är förvillande lik den andra. Meteorologerna har noterat att det här är den hetaste sommaren på omkring 250 år på våra breddgrader. Den globala uppvärmningen är inte längre en myt. Hettan och torkan har även gett upphov till svåra bränder. Vi är lyckligtvis inte drabbade, men under ett par dagar väller röken från Ljusdals-området ner över oss, solen lyser genom ett dis och landskapet ligger i en spöklik halvskymning.

 

 

 

 

 

   JUNI 2018

 

 

Juni månad, och sommaren är här på allvar. Klarblå himmel och hällande solsken från morgon till sen eftermiddag. Kvällarna kommer med ljuvlig svalka, grönskan breder ut sig – och Bibi är sedan en tid tillbaka från sin resa i USA.
En tur till Karlstad för att fira Nationaldagen på Sandgrundsudden har blivit en tradition. Vi träffar gamla vänner, får höra det senaste skvallret, lyssnar förstrött till den högljudda musiken, och drar oss så småningom ner till bryggan vid Klarälvens strand, där Solstads-bälgarna står för musiken. Folkligt, trevligt och dansant.


 

 

 

Midsommar-afton, och tillsammans med Charlotte och Henrik ett besök i Svärdsjö vackra kyrka. Efter att kyrkbåten angjort bryggan, samling på tunet där spelmanslaget bjuder på skön musik i folkton. Kyrkan är välbesatt, och efter högmässan under ledning av kyrkoherden Kalle Bengts, en pratstund och en kopp kaffe i vapenhuset. Skymningen har sänkt sig när vi kör tillbaka genom skogarna till Vintjärn - till den välsignade stillheten och ron.

 

 

 

Släkt och vänner på besök hos oss i Jannis-gården. Vid vår solbelysta södervägg Robert och Anna med barnen, fästfolket Henrik och Charlotte samt Bibi och jag.

 

 

 

   MAJ 2018

 

 

En regntung dag på tillfälligt besök i den fina staden Karlstad. Där bodde jag i många år. Jobbade i mellanstadie-skolor, spelade jazz-musik, dansade på dansbanan i Mariebergsskogen, tränade boxning i anrika BK 25, fiskade regnbåge i Björntjärn, öring i Svarttjärn, gädda i Acksjön - och fann slutligen den enda kvinna jag helhjärtat älskat. Jag saknar stan ibland, min ungdom och många gamla vänner.
Robert, en av mina styvsöner, bygger ett hus till sig och sin familj på Hammarö. Som novis häpnar jag, när jag får se hans arbete på nära håll.



 

 

 

En dag i behagligt väder, på studiebesök till Silvbergs-gruvan i Säters kommun, med Henrik och Charlotte som ciceroner. Gruvbrytningen här påbörjades på1400-talet och hade sin storhetstid fram till början av 1500-talet. I gruvan utvanns bl.a blyglans, ur vilken man fick rent silver.Det stora schaktet når ett djup av 220 meter och är vattenfyllt, till glädje för den som vill ta ett uppfriskande bad. I omgivningarna lätt svaveldoftande slagghögar, en ödekyrkogård och omgivet av barrskog, St. Nicolai Kapell.



 

 

 

I en roman av författaren P.G.Wodehouse stötte jag, för många år sedan, på en smått galen samlare av "Cow-creamers", gräddsnipor i ko-form. Jag hade aldrig sett någon i verkligheten, men fann tillfälligtvis en och sedan en till och .... Vänner, som reste utomlands hade noterat min mani, så av och till fick jag ko-snipor från flera europieska länder. När min samling bestod av 25-30 stycken i olika utföranden och färger, blev trängseln alltför uppenbar på mina hyllor, och motvilligt började jag göra mig av med menageriet. Just nu finns bara två kvar, övriga har jag gett bort som presenter till mer eller mindre entusiastiska mottagare.

 

 

 

   APRIL 2018

 

 

April och äntligen släpper vintern greppet, och en befrielse är det att känna hur den arktiska vinden efterhand förlorar sitt bett. Solen visar sig allt oftare i längre perioder. De tunga snödrivorna på taket börjar långsamt glida mot tak-kanten och faller till marken med dova dunsar. Drivornas bottenskickt består av kärn-is, som går hårt åt takteglet. Så än en gång får jag ge mig upp på taket, nu för att byta ut trasiga pannor som spräckts av tyngden.




 

 

 

Vi gläder oss åt att det envetna snöandet är slut, och är tacksamma för några rejäla vår-regn som får snön att smälta i allt snabbare takt, efter en mer än brukligt kärv vinter. Jag kan inte låta bli att ta en bild på en snabbt avtagande snöfläck, årets allra sista. Från min ungdom minns jag hur man vårtid med sorg i hjärtat såg skidspåren smälta bort, snögubbarna sjunka ihop och skridsko-isarna förvandlas till vatten. När man blir äldre får man onekligen andra prioriteringar.



 

 

 

Med en för året extra mäktig brasa firar vi på sedvanligt sätt vårens ankomst. Gnistorna yr mot den svarta kvällshimlen, och kvällens kyla viker när vi samlas runt den dånande elden. Håkan håller det traditionella vårtalet stående på en låda med lågorna som effektfull bakgrund, vi bjuds på gott kaffe och får tillfälle att pratas vid. Med ett sprakande fyrverkeri driver vi slutligen vinterns onda andar och demoner på flykten och ser fram emot ljusare tider.

 

 

   MARS 2018

 

 

Det kommer mera snö. Jag frågar gamla Vintjärnsbor om de kan påminna sig en vinter i paritet med den nuvarande. 1988, svarar flera, var en vinter jämförbar med den vi nu upplever. En dag meddelar sotaren att tiden för rensning av rökgångarna är inne, och jag får en smula motvilligt klättra upp på taket och röja plats åt sotaren och hans redskap. Vår gårdsräv, som vi inte har sett på hela vintern, dyker en tidig morgon oväntat upp bakom en snödriva. Sin bekantskap med oss har hon inte glömt, och vi bjuder henne på en rejäl middag innan hon drar till skogs igen.




 

 

 

Jag får en glad överraskning, när fiskevännen och konstnären Anders Forsling ger mig i present en av sina vackra akvareller. Bilden kallar han Popper-abborre, och jag känner igen flugan som en av mina egna poppers. Bilden placerar jag i bokhyllan, där den pryder sin plats bland alla fiskeböcker. Tack Anders, den är mycket uppskattad.



 

 

 

Vi har fått nog av snö, och är utleda på allt skottande av våra stigar, som vid det här laget är midje-djupa och på sina ställen mest påminner om skytte-gravar. Så snart vinden tar fart driver de igen - och så är det dags att börja skotta på nytt. Bilden visar infarten till vårt hus, efter att Åke med sin traktor röjt undan snön så att vi kan ta oss ut med bilen. Nej, nu räcker det !!

 

 

 

 

   FEBRUARI 2018

 

 

När vi börjar tro att den värsta vintern är över, drabbas vi plötsligt av häftiga snöfall uppbackade av hårda vindar från västerhavet. Vägar driver igen, parkerade bilar förvandlas till oformliga snöhögar – och återigen är vi instängda bakom mäktiga drivor, avskilda från resten av mänskligheten. När vi ser en chans att ta oss ut till öppen väg, placerar vi bilen på ett par ställen uppe i byn, där plogningen sköts bättre och snön är mindre djup. Och... naturligtvis inträffar detta just den vecka när jag har fyra olika tider att passa i stan. Bibi, huttrande och iklädd morgonrock, pulsar ut till brunnen för att hämta friskt vatten till morgonkaffet.



 

 

 

Den här månaden handlar allting om det omåttliga snöandet, och alla problem det ställer till med, i synnerhet för oss som bor en smula avsides. Inte heller kommer vi undan kylan, som dag för dag blir alltmer besvärande. Vi håller huset varmt genom att växelvis elda rejäla brasor i köks-spis och braskamin. Med en välfylld vedbod behöver vi inte bekymra oss om bränsle, fast det gäller förstås att helst ta in veden i god tid för att få den hjälpligt torr. När snöandet tillfälligtvis upphör får jag fram kameran och tar en bild av vårt hus, som ser extra dekorativt ut i ett hav av snö och med snöhätta på tak och skorsten.



 

 

 

Snöskottning hör till den dagliga rutinen, särskilt som kraftiga vindar med snö i följe beständigt ser till att göra arbetet ogjort. När jag pulsar omkring i drivorna påminner jag mig osökt den gamla filmen "Barnen från Frostmofjället" där en sjufaldig barnaskara, tillsammans med geten Gullspira, efter moderns död kämpar sig fram i köld och snöyra med en vargflock i hälarna. Filmen, som visades i Vintjärns Folkets Hus när jag var barn, tog av okänd anledning slut vid mitten av visningen, och jag fick misslynt traska hem utan att få se upplösningen. Först c:a 50 år (!!) senare, under en filmfestival i Karlstad, fick jag äntligen chansen att se filmen i dess helhet, och fann glädjande nog att den slutade lyckligt – trots dåliga odds.

 

 

 

   JANUARY 2018

 

 

Nyårsaftonen firar vi tillsammans med Robert och hans familj, som helgen till ära bilar upp från Karlstad. Med god mat, champagne och förhoppningar om ett Gott Nytt År celebrerar vi 12-slaget - och inledandet av ännu ett solvarv. Ett par dagar senare reser vi ner till Strängnäs för att ta det obevekliga avskedet av Elisabeth, Bibis syster. En tung dag för Bibi som delat såväl barndom, som ungdom och vuxen ålder med sin jämnåriga syster. Under samlingen efter ceremonin i domkyrkan håller Bibi ett improviserat tal som innehåller hågkomster från systrarnas gemensamma uppväxt i Stockholm och Karlstad. En dag av tårar, kärlek - och ett vemodigt överlämnande.


 

 

 

Nu kommer snön på allvar, och ställer som vanligt till besvärligheter för oss som bor en smula avsides. Vi kan inte vänta oss att alltid komma ut med bilen efter nattliga snöfall, och blir vid ett par tillfällen instängda, till synes för gott. När vi ibland obehindrat kan ta oss ner till Svärdsjö, bunkrar vi upp rejält med mat för att vara på den säkra sidan. Men.... nu vänder året, och trots talrika snöbyar och pinande vindar får vi också uppleva enstaka riktigt vackra dagar och flera spetakulära solnedgångar.

 

 

 

För över 30 år sedan tillbringade jag ett vinterhalvår i Söderhavsmiljö. Jag flugfiskade ett par månader i New Zealand, innan jag fortsatte till Tonga-öarna. Min fluga "Balsa-getingen" var särskilt attraktiv, och blev många öringars fall. Jag gav några exemplar till vännen Even Rise, sedermera bosatt i NZ. Han blev förtjust i flugan, och introducerade den i fiskekretsar. Döm om min förvåning när jag några år senare fick en flugfiske-kalender från The NZ Calender Company, där min fluga figurerade på ett av uppslagen? Skaparna av den påkostade kalendern var Nancy och Brian Tichborne. För vackra akvareller svarade Nancy.


Texten lyder:
A true exotic! This fly is from the vice of talented Swedish tier Rolf Ahlkvist. Cleverly constructed in balsa wood and hand painted it is an incredible floater. A most unusual fly which adds a new dimension to fly tying in New Zealand.
 

 

 

   DECEMBER 2017

 

 

Nu sänker sig mörkret över skog och sjö, och kylan sveper in över markerna. Vinterdagen är kort och drar bort med vår breddgrads typiska snabbhet. Det tycks som att solen gör horisonten i väster röd under bara några ögonblick - och sedan är den försvunnen. Långa vinterkvällar lockar till läsning framför brasan. En författare som jag av och till läst genom alla år är engelsmannen P.G. Wodehouse. När jag för en tid sedan räknade hans böcker i min bokhylla fann jag till min förvåning över åttio romaner och novellsamlingar. Dags kanske att läsa om några av böckerna ur hans digra produktion.


 

 

 

Genom Elisabeths bortgång är julen inte till någon riktig glädje för vare sig Bibi eller mig. Bortsett från julaftonen, då vi blev bjudna till Henrik och hans familj i Gustafs, gör vi inga särskilda anstalter för att fira helgen. Ett rejält snöfall förändrar miljön radikalt, och drar ett mjukt heltäckande bolster över grästuvor, uppstickande stubbar och stenar. Särskilt dekorativ framstår sommarens "ärtställning" med sitt intrikata vågmönster av nyfallen snö.

 

 

 

En människa
gör ingen sommar.
Men två
gör vintern mindre kall.

 

 

 

 

   NOVEMBER 2017

 

 

För att hålla den amerikanska traditionen vid liv på svensk botten, gröper Bibi ur en jättelik pumpa och skär ut ögon, näsa och mun i ytskiktet. Ett par nätter pryder det skräckinjagande belätet vår trappa, väl synligt efter att hon placerat ett stearinljus i dess inre. Inkråmet förvandlas genom Bibis försorg till en läcker pumpa-paj. Innan lövfällning, snöfall, mörka nätter och isiga vindar, den allra sista höstbilden från Vintjärn. På den här vägen lämnade jag en gång byn för arbete på annat håll, och på den här vägen återvände jag med glädje i hjärtat efter mångårig exil.



 

 

 

Tillsammans med Bibi årets sista fisketur på Ågsjön i gråväder, och med en bitande nare från norr. Viken är kantad av spröda nyisflak, som vi får ta oss igenom innan vi når öppet vatten. En smula uppgivet och med frusna händer fiskar jag, utan förhoppningar, en stor streamer i det krusade vattnet mellan Stenbovikens stelnade vassruggar. Ekan vid Långvintjärn drog jag upp och vände för en dryg vecka sedan, och nu gör vi detsamma med den i Ågsjön. Ännu en säsong är över.

 


 

 

 

Vid månadens slut kommer vintern med ymnigt snöfall, mörker och smygande kyla. Bibi reser till Strängnäs för att se till sin syster Elisabeth, som har varit sjuk en längre tid. Själv tar jag bilen till Falun och lasarettet för ett par dagars hälso-kontroll med bl.a dator-tomografi och röntgen på agendan. Bibi kommer med tåg till Falun efter den korta sejouren i Strängnäs, och tillsammans kör vi hem till Vintjärn och snön. Redan dagen därpå får vi telefonsamtalet, som berättar att Elisabeth har avlidit under natten. En kär vän och syster har gått ur tiden. Vi saknar henne.

 


 

 

   OKTOBER 2017

 

 

Jag inleder månaden med att tillverka en samling balsa-getingar. De har i många år varit mitt signum, och jag gör dem gärna i stora satser för att spara tid. Och fisket? Ja, det har varit riktigt dåligt i år. Mina sjöar och tjärnar är inte sig lika. Vattenståndet lågt, gamla ståndplatser försvunna och attraktiva vassruggar likaså. Efter en sommar som till synes bjudit på en myckenhet av regn borde det egentligen se annorlunda ut. Men meteorologerna kan berätta att det visserligen regnat ofta, men för det mesta i små skurar som tillsammantagna inte räcker för att fylla sjöarna till brädden. Tre eftermiddagar i min eka på Ågsjön, med Långöa i blickfånget, ger inte ett enda hugg.



 

 

 

Två byggnader, en stor och en mindre. Båda inramade av höstlig skog. Den större är en kvarleva från gruvbrytningens dagar och avänds inte längre. Som ett varnande pekfinger höjer den sig över trädtopparna, väl synlig från landsvägen och byn. Snart byter landskapet skepnad – och ännu en sommar går till historien.

 


 

 

 

För andra året i följd hyr Göran vår lillstuga i samband med älgjakten. Han tillhör Grycksbo-laget, som har sina jaktmarker i närliggande skogar. Bortsett från en rejält regning och kylslagen dag, är vädret nådigt och jakten lyckad. Göran ser från sina två pass 5-6 älgar, men anser avståndet vara i längsta laget och håller inne sina skott, vilket hedrar honom. Tillsammans med min far, som sällan missade en älgjakt, satt jag för många år sedan tillfälligtvis på pass, men någon jägare blev jag aldrig. Historierna om älgar som sköts, och älgar som kom undan minns jag. Vid köksbordet delande en enkel måltid, Göran och jag.
 

 

 

   SEPTEMBER 2017

 

 

Klättrar med en viss möda upp till av-verkningsytan på berget söder om Tjärn. Terrängen på hygget består av grov-sten, lömska hål, spretiga stubbrötter och allsköns smärre hinder – men utsikten är magnifik. S ittande med ryggen mot en skrovlig sten uppäcker jag att min närmaste omgivning är bräddfull av lingon. På bara fem minuter fyller jag en plastkasse med fullmogna bär, som ikvällningen blir fyllning till en läcker bärkaka genom Bibis försorg.


 

 

 

Ett alltid lika välkommet besök av Värmlands-konstnären Peter Jansson, som vanligt med skissblocket under armen, redo att samla intryck för sitt akvarell-måleri. Ett besök brukar också innefatta en fisketur till mitt favorit-vatten för några timmars gädd-flugfiske. Jag överlåter till vår gäst ett äldre flugspö, försett med en klassisk DAM-rulle och en något sliten fluglina, som länge stått oanvänt i en vrå på vinden. Vi sätter ekan i vattnet, och innan Peter knappt hunnit bekanta sig med sin nya utrustning krokar han dagens första gädda.

 


 

 

 

När tillfälle ges besöker vi gärna Missionshuset i Boda, och dess föreståndare och pastor, Jan-Olov Råsmark. Lokalen är anspråkslös och måttfullt dekorerad med Kristi Kors i blickfånget, rader av träbänkar för trötta ben, och med en tramporgel av äldre modell i ett av hörnen. Pastor Råsmark själv är lågmäld, vänlig och medmänsklig – och bjuder gärna på en kopp KRAV-kaffe till förmån för miljön och kaffebönderna i främmande land.
En präst i Svärdsjö fick frågan: "Finns det några verkligt andliga medlemmar i er församling?" Svaret blev: "Nej inte många, men de som finns hittar du i Boda Missionshus."
 

 

 

   AUGUSTI 2017

 

 

Någon riktig sommar tycks det inte bli. Redan är vi inne i den första höstmånaden, mörkret kommer tidigt och vinden har blivit märkbart kyligare. Vill man njuta av en skön kväll utomhus får man passa på. När solen i kvällningen sjunker ner bakom skogsridån och vårt hus hamnar i skugga, kan vi fånga de sista värmande strålarna vid den gamla stenmuren där vi placerat bänk och bord. Med en butelj Jose Cuervo Tequila, en present från Bibis syster Elisabeth, behåller vi värmen när skymningen kommer smygande.
Månadens läsning, Ingela Strandbergs diktsamling "Men kråkorna visste ingenting". Bifogar kortdikten Deklaration som har bitit sig fast. Tänkvärd – eller inte?


 

 

 

En årligt utmaning är att hjälpligt hålla marken närmast huset fri från högt gräs. Vi engagerar vännen Jörgen, som med sin röjsåg frejdigt rensar undan den frodiga grönskan runt knutarna. Några dagar senare kommer Åke med fyrhjuling plus släp, och hjälper oss frakta bort det halvtorra gräset. Bibi gläder sig åt att få "åka hölass" som i sin barndoms dagar.
Efter avverkningen förra året, som frilade tidigare skuggad mark, har gräset under sommarens lopp växt från ingenting till bitvis väl över manshöjd.

 


 

 

 

Från USA kommer Rachel, dotter till Marsha och Charles. En dag tar vi henne med till Falun för att visa henne stan och handla ett och annat. Vi passerar Kristine Kyrka, och på en ingivelse öppnar vi porten och går in. Kyrksalen är tom, vi sätter oss en stund och tar in stillheten. Rachel är en begåvad sångerska, och på vår uppmaning ställer hon sig under predikstolen och framför Ave Maria, a capella. Akustiken är enastående, och Rachels ljuvliga röst klar och ren som kristall. Ytterligare några kyrkobesökare har anslutit, och sitter andäktigt lyssnande. Vi delar gärna upplevelsen med dem.

 

 

 

 

   JULI 2017

 

 

Jag tog mig upp på kraftlednings-höjden häromdagen för att besöka ett av mina kantarell-ställen. Men …. efter den senaste avverkningen fann jag platsen tillplattad av tunga skogsmaskiner och fylld av grenar, bark och bråte. Jag avskyr kalhyggen, men i rättvisans namn ska sägas att de ibland kan öppna landskapet, vidga vyerna och som i det här fallet bjuda på en obruten horisontlinje från öster till väster. Jag tog en bild innan jag snubblade ner till vägen igen. Bara ett par dagar senare hittade vi ett stort bestånd av de vackra svamparna bara femtio meter från husknuten. Tala om att gå över ån efter vatten!
 

 

 

Det här är den regnigaste, kallaste och blåsigaste sommaren i Sverige sedan år 1862, berättar meteorologerna. Varje kväll slår vi på TV:n och väderleks-rapporten i förhoppningen om att ett högtryck, tillfälligtvis placerat över Brittiska öarna, ska ta kursen mot södra Norrlands inland med solsken, blå himmel och ljumma vindar. Men kväll efter kväll grusas våra förhoppningar. Om någonting positivt kan sägas om regnet, förutom att det fyller på en sjunkande grundvatten-nivå i delar av landet, är att nerfallet under enstaka dagar bjuder på spektakulära regnbågar. Fast någon kruka med guldmynt vid regnbågens fot är inget vi räknar med.


 

 

 

Ett oväntat besök livar alltid upp tillvaron. Ett av dessa är när vännen Margit en dag kommer och knackar på i sällskap med sin man, sin son Erik, sonens mexikanska fästmö och fästmöns mamma. Bibi, som flankerar gruppen, gläder sig åt att få motionera sina spanska språk-kunskaper vilka under senare år fått ligga i träda.

 

 

 

   JUNI 2017

 

 

Vädret i slutet av maj månad tycks ha satt trenden för den här sommaren. Enstaka varma dagar med solglimtar mellan molntapparna, men i övrigt regn, hårda vindar och drivande dimslöjor. I motsats till oss trivs däremot växtlig-heten förträffligt i det sura vädret, och gräset på vår äng skjuter i höjden i en takt som aldrig förr. De aspskott som älgen förra månaden betade av kommer återigen upp i än större antal, och vi har förlikat oss med tanken på att fortsättningsvis få en skog av aspar där tidigare barrskogen var allena-rådande.

 

 

 

Bibi tillbringar några dagar i Karlstad hos vännerna Marianne och Per-Olof. Jag hämtar henne med bilen efter hennes sejour i Värmland, och på väg tillbaka gör vi en avstickare till Nora, en stad som varken hon eller jag tidigare besökt. Nora är en av Sveriges bäst bevarade ”trästäder”, med byggnader i huvudsak från 17- och 1800 tal, vilket ger stan en lätt ålderdomlig framtoning. Bebyggelsen domineras av Nora kyrkas 55 meter höga torn. Vi tar turbåten ”Plaskus” över Nora-sjön till Alntorpsö där Ingrid och Ola Hoelstad driver ett café, bakar surdegsbröd och bjuder på olika evenemang. Trevligt besök i deckar-författarinnan Maria Langs stad.
 

 

 

Värmlands-konstnären Peter Jansson brukar besöka oss en eller ett par gånger om året, alltid med skissblock och akvarell-färglåda i bagaget. Hans motiv är oftast hämtade från lantliga miljöer, och efter att han stiftat bekantskap med vår gårdsräv var det oundvikligt att vår bepälsade vän förr eller senare skulle dyka upp i hans produktion. För en tid sedan fick vi i brevlådan en bunt prydliga korrespondens-kort med ”Räv i Vintjärn”. För dig som vill veta mer, ta gärna en titt på Peters hemsida www.peterjanssonart.com

 

 

 

 

 MAJ 2017

 

 

Äntligen är sommaren här, och man kan sträcka ut sig i vitsipps-backen, njuta av värmen och läsa en god bok. Roald Dahls ”Matilda” , med härliga illustrationer av Quentin Blake, är det roligaste jag läst på mycket länge. Rekommenderas, fast det hjälper förstås att vara en smula barnslig. Efter rikliga regn, och mellandagar av intensivt solsken kommer markerna till liv – och grönskan breder ut sig, inte bara över vår gamla äng utan även över torrare mark, där före avverkningen barrskogen härskade. Ett par kvällar när skymningen börjat sänka sig över skogen får vi besök av en älg, som majestätiskt kliver omkring och betar av de späda bladknopparna från mängden av asp-skott som skjuter upp ur myllan.

 

 

 

Sommaren, som föreföll vara på väg kommer av sig vid mitten av månaden. Den ideliga växlingen mellan ösregn, hällande solsken, stormvindar och kyliga nätter tar på krafterna och stukar alla intentioner. På grund av den ständigt föränderliga vädersituationen blir det svårt att planera någonting för nästa dag, och man stannar gärna i sängen en extra timme varje morgon. Lethargi är ordet jag söker. Jag slår för säkerhets skull upp det i min gamla upplaga av Nordisk Familjebok – och får svaret ”sömnliknande slöhets-tillstånd.” Masar mig upp till min flugverkstad och binder håglöst en ”Muddler Minnow” på 10-ans streamer-krok. Någon gång lär den väl komma till nytta.
 

 

 

Ytterligare en oljemålning av autodidakten och bykonstnären Elov Vestgren från Vintjärn. Motivet är från Ågsjön och visar ett båthus i en sandig vik av sjön. Under mina barnaår bodde vi grannar med Elov och hans fru. Deras dotter Birgitta och jag var jämnåriga, och lekte ofta tillsammans vid bäcken som rann mellan våra hus. Jag minns att jag vid enskilda tillfällen såg Elov stå vid sitt staffli iklädd målar-rock och med pensel i handen. Hans motiv är nästan uteslutande hämtade från byn och byns närmaste omgivningar, och hans tavlor pryder många väggar i vårt lilla samhälle.

 

 

 

 

 

 APRIL 2017

 

 

Utsikt från en sjuksäng. Ett våldsamt fall på årets sista isgata resulterar i en hjärnblödning - och ett par dagar på Falu lasarett. En datortomografi-bild tagen vid månadens slut visar lyckligtvis att skadan läkts - men en obehagligt upplevelse var det.
Valborgsmässo-afton.Efter en osedvanligt kylslagen april, kommer våren till Vintjärn. Med en flammande brasa besvärjer vi kylan, smälter de sista snödrivorna, skjuter fräsande raketer mot kvällshimlen och ser fram emot ljumma vindar, blått vatten och gröna löv. Vi gläder oss åt att bo i en trivsam by, fjärran från världens larm och stridigheter - och från en höjd norr om Solgruvan utsikt över vida skogar. Jo, vi har det egentligen ganska bra.
 

 

 

Litet nostalgi igen. Bilden från Folkskollärar-seminariet i Karlstad, där vi under vår studietid startade en liten jazz-grupp till vår egen och andras förnöjelse. Basen trakterade Staffan, själv spelade jag klarinett, Janne skötte tangenterna och Bengt tog hand om rytmiken. Det var femtio-tal och swing var den musikstil som vi helhjärtat anammade. Till våra förebilder hörde, i olika konstellationer, Benny Goodman, Teddy Wilson, Gene Krupa och Lionel Hampton. Och oj, vad trevligt vi hade när vi spelade upp till dans.
 

 

 

Elof Vestgren, självlärd målare från Vintjärn, kan vi tacka för en omfattande dokumentation av bymiljöer från 1920-talet och fyra årtionden framåt. På pannåer och masonit återgav han med pensel och oljefärger byggnader som, om de alls finns kvar, till stor del har förändrats genom åren. Sommartid satte han gärna upp sitt staffli utomhus, och trots att myggen stundtals sved i skinnet målade han ärligt och med stor noggrannhet det ögat såg. Vår egendom, som på den tiden kallades Jannisgården, blev även den förevigad av Elof på en målning daterad 1943. Då skymde inga högvuxna träd utsikten ner mot sjön. Genom spjälorna i grinden kunde han se vattnet och även den lilla ön. Elof är borta, våra samtal minns jag.

 

 

 

 MARS 2017

 

 

Vi tar avsked av en vinter som, bortsett från enstaka riktigt kalla dagar, inte liknar de vintrar vi vant oss vid. Rejäla snöfall av och till, men också regn i omgångar med råkalla och fuktiga vindar av den där sorten som skär genom märg och ben. Nu dräper vi vintern enligt en gammal ritual, som börjar med att vi med spett och spade hackar loss is-pansaret som lägrat sig på gårdstunet. Vintern, symboliserad av en av Bibis sticketomtar, är över och det är dags att möta våren. Snötäcket sjunker snabbt undan, snö hasar ner från takkanten, tranorna har landat vid Tjärn, hackspetten slår trumvirvlar på torra träd - och för första gången kan vi dricka en kopp kaffe sittande med ryggen mot den soluppvärmda söderväggen.
 

 


 

En blåsig dag eldar vi upp de stora rishögar, som fortfarande ligger kvar efter förra årets avverkning, och som under vintern stuckit upp som toppiga öar i ett hav av snö. Med en smula hjälp av gamla ljus-stumpar och den kraftiga vinden får vi snart fart på det fuktiga riset, och när elden väl har fått grepp kan ingenting hejda den. Brandspridnings-faran är försumbar, och vi kan se ris-kasarna glöda natten igenom tills de på morgonen förvandlats till små pyramider av väl utbrunnen aska. Vi har valt bästa möjliga tid för vår insats - och vår-ritualen är fullbordad.
 

 

 

Ett oväntat besök muntrar upp oss i vardags-sysslorna. Linda Hunter, gift med filmklipparen Martin Hunter, dyker en dag upp med ett engelskt filmteam i hälarna. Anledningen, den att söka en miljö (s.k location scouting) lämplig för en filmatisering av ett mord-drama. Linda har föreslagit att vårt hus, med skogen som kuliss, skulle vara en lämplig "setting" för ett bestialiskt avdagatagande. Vi tar en s.k. "selfie" för att minnas tillfället.

 

 

 FEBRUARI 2017

 

 

Vintern segar på med råkyla och bitande vindar. Snötäckt, men dekorativ, bänken där vi vackra sommarkvällar ofta sitter för att fånga dagens sista soltrålar. För en tid sedan fann jag i mina gömmor en panoramabild, som jag tog när vi, nyligen gifta och förhoppningsfulla, hade köpt Jannis-gården, och därtill en rejält tilltagen egendom. Från vår tomt kunde vi se hela sluttningen ner mot dalgången, och Tjärn i hela sin utbredning från öster till väster. Numera kan vi bara glimtvis se sjön genom ett raster av lövträd och högvuxna granar. Landskapet har onekligen förändrats genom åren – precis som du och jag.
 

 


 

Efter att vi avvecklade vårt handelsbolag förra året, har mitt flugbinderi gått på sparlåga. En smula saknar jag det, men samtidigt känns det befriande att slippa stress och deadlines. Hellre binder jag en och annan dun-krok i lugn och ro, håller fingerfärdigheten vid liv och behöver exempelvis inte längre riskera den kollektiva vreden hos ett gäng entusiastiska flugfiskare, som står med ryggsäckarna packade inför Norge-resan – och inte får sina flugor i tid. Mitt senaste projekt, en samling klassiska Black Pennell på krok 12. En fluga intimt förknippad med mina somrar i Skotska Höglandet, när livet lekte, inga sorger fördunklade himlen och ungdomen var utan slut.
 

 

 


 

Det var för snart trettio år sedan Bibi och jag, tillsammans med dåvarande prästen Thomas Söderberg, poserade utanför porten till Svärdsjö Kyrka. Vi hade just gift oss och fått vigseln bevittnad av min barndomsvän Sven-Erik och hans fru Gunvor, och det var hon som den gången med sin kamera förevigade evenemanget. När vi för ett par söndagar sedan besökte högmässan i Svärdsjö Kyrka fann vi att Thomas, numera Biskop Emeritus, tillfälligtvis vikarierade för ordinarie präst. Vi påminde honom om vår vigsel för länge sedan, och efter kaffestunden i vapenhuset ställde han välvilligt upp för ett foto tillsammans med oss - i samma ordning som på Gunvors foto.

 

 

 

 JANUARI 2017

 

 

Det nya decenniet inleds med kyla och bitande vindar. I mörkret, på väg hem efter ett besök hos vänner på Damm-höjden, hör jag för första gången den här vintern snön knarra under skorna. Ett ljud intimt förknippat med min barndom, då en rad vintrar bjöd på låga temperaturer och skosulorna beständigt knarrade i mötet med kall snö. Vad kylan beträffar får jag allt oftare anledning att kasta bekymrade blickar på vår lilla tappra amerikanska lönn, som står så ensam och övergiven i en snödriva. Rådjuren har lämnat henne i fred, nu gäller det att överleva till vår och snösmältning.
 

 


 

En smula nostalgi i vintermörkret. New Zealand, januari månad år 1984. Jag kommer inte ihåg vem som tog bilden, men jag minns hettan, solskenet, det kristallklara vattnet och de vackra öringarna och regnbågarna. Jag hade varit cancer-sjuk, gått igenom ett par operationer, och min realistiske läkare gav mig rådet att göra någonting trevligt ”medan du kan”. Hemma igen vid mitten av maj efter en lång sejour på Tonga i Söderhavet. Brun som en pepparkaka, med en känsla av att ha fått en frist innan hoten tornade upp sig på nytt. Tack doktor Lars Bergman, du gav mig tillförsikt, värdet av positivt tänkande - och en ärlig bedömning av mina chanser att överleva.
 

 

 


 

Efter ett kärvt årsskifte vad temperaturen beträffar, kommer ett omslag till mildare väder. Vid ett besök i den trivsamma staden Falun gör vi en promenad runt sjön Tisken, där isarna redan börjar ge med sig. Det känns som vår i luften, trots att almanackan säger något helt annat. Mina tidigaste minnen av Tisken är de båttävlingar, som emellanåt arrangerades där. I täta led längs stränderna entusiastiska åskådare, då hästkrafterna släpptes loss på vattnet. Särskilt minns jag Hornet (Getingen), en våldsamt motorstark racerbåt som fick hela sjön att svalla.

 

 


Hemsida Om oss själva Vintjärn Flugor och Fiske Vänner