DECEMBER 2011

Dagarna är korta, och vi får allt oftare ta på oss pannlampor för att utföra sysslor på gården. Det milda vädret fortsätter, och snön dröjer. Många hävdar att global uppvärmning är skälet till årets unika vädersituation. Bibi packar det nödvändigaste och möter Charlotte i London. Efter ett par dagars sight-seeing flyger de vidare till USA, där Bibi ska fira Jul och Nyår med barn och barnbarn. Ett ymnigt snöfall och en dånande storm förändrar i ett slag landskapets konturer. Jag skottar sorgfälligt undan snön framför ytterdörren, men får vänta 3-4 dagar innan plogen kommer, och jag kan ta mig till öppen väg. Nu sänker sig tystnaden och midvintermörkret över Janis-gården – nu går jag i ide.

Långa, mörka och frostiga vinternätter sätter läsbehovet i fokus. I det lilla välsorterade biblioteket i Svärdsjö regerar bibliotekarien Monica Andersson över sitt rike av prydliga hyllmetrar med skönlitteratur, deckare, fackböcker, tidningar och diverse publikationer för barn i olika åldrar. Biblioteket är en tillgång för hela bygden, särskilt som Monica gärna upplåter utrymme åt utställningar av lokal karaktär som elevarbeten från konstkurser, fotoutställningar och information om kommunala projekt. En utställning som drog till sig stort intresse handlade om den mycket omdiskuterad vindkraftsutbyggnaden i Svartnäs-området. Biblioteket är öppet måndag – torsdag på udda tider.

Eftersom Bibi är bortrest, och sedan en nattlig storm slitit ner min telefonledning, blir Julhelgen extra tyst. Några julklappar har jag inte köpt, men delar en grillkyckling med min favoriträv som iklädd praktfull vinterpäls vågar sig upp till huset. Lutade mot förstuguräcket väntar mina nyvallade skidor, men dagstemperaturen håller sig envetet nära nollstrecket, och föret är inte bra. Jag gör istället upp en brasa i kaminen, sjunker ner i läsfåtöljen och tar itu med "The Tenderness of Wolves" av den skotska författarinnan Stef Penney. En present från Virginia och hennes man Tim. När jag efter ett par timmar lägger undan boken, förkunnar en glödande solnedgång dagens slut.

NOVEMBER 2011

Älgjakten är slut, passen står övergivna och höstliga dimmor driver genom ödslig skog. Men enskilda dagar, denna märkligt varma månad, slits molnen plötsligt isär och i revorna tittar solen fram och ger lyster åt naturens dämpade färgskala. En molnfri natt med lysande halvmåne, gnistrande stjärnhimmel, och frosten som en vit matta över markerna ger plötsligt vargflocken hals i bergssluttningen bortom vårt hus. Ett mångstämmigt ylande, som får luften att vibrera och naturen att hålla andan. Jag njuter av upplevelsen, och drar mig till minnes otaliga varghistorier jag hört och läst. För den som söker en balanserad skildring av den svenska vargens situation rekommenderar jag Henrik Ekmans bok "Vargen -den jagade jägaren."

Med en viss möda hackar vi en smal passage genom nattgammal is för att ta vår eka till öppet vatten. Vädret är fortfarande milt, trots att vintermånaden november går mot sitt slut. Vi kliver iland på en av de små öarna och dricker en kopp kaffe i en solglänta mellan tallarna. Bibi hittar årets sista kantarell, stor och gyllengul tronande på en bädd av mossa. När dagsljuset börjar avta, och vinterskymningen långsamt färgar vattnet bläcksvart, ror vi en kort tur längs stranden. En smula halvhjärtat fiskar jag en klargul streamer över grundbottnarna utan resultat, och istället tar vi itu med att dra ekan ur vattnet och vända den för vintern. En handling som fyller oss med ett lätt vemod vid tanken på tidens flykt.

 

OKTOBER 2011

 

En tur till ett av mina favorit-vatten är tradition så här års. Med min gamla flytring på ryggen tar jag mig ner igenom skogen och finner tjärnen andäktigt stilla, utan ens aningen av en vind. Dimslöjor hänger i strandvegetationen, och tystnaden är monumental. Långsamt glider jag ut på det mystiskt mörka vattnet, försiktigt för att så litet som möjligt störa den släta ytan. Det blir en bra fiskedag. Gäddorna, mycket vackra med ramsvart rygg och nästan klargul buksida, attackerar kraftfullt och brutalt. Dagens största gädda banar sig häftigt ut ur ett knippe brun vass och sätter tänderna i min streamer, en "Pink Blonde" på hullinglös krok. Jag tar en bild innan jag varsamt lossar kroken och sätter fisken tillbaka.
 

 

En fin dag i mitten på månaden tar vi kanoten till ett smärre sjösystem norr om byn. Morgonen är kylslagen, men när den bitande vinden mojnar och molntäcket tillfälligtvis glesnar värmer solen, och får höstens färger att glöda. Sittande i strandkanten med smörgåsar och en termos hett kaffe, tar vi ett symboliskt avsked av sommaren. I kvällningen, med solen i trädtoppshöjd och kyliga stråk över sjön, letar vi oss genom ett stenigt sund, korsar ett mindre vatten och bär kanoten den sista biten till skogsvägen. Ingen av oss ser fram emot vinter och snö, men är överens om att årstidernas växlingar också har en positiv sida.

SEPTEMBER 2011

Ett höstligt evenemang är arbetet med att hålla egendomen i skick. Gräset växer knähögt och buskar och smärre träd tränger in från omgivningarna, som en armè på marsch. Med benägen hjälp av Håkan och hans traktor röjer vi hela ängen, avlägsnar mängder sly från ängskanterna och fäller dessutom ett par björkar som har växt sig alltför stora. När allt gräs är samlat och grenar och buskar framdragna, släpar vi ihop all bråten till en rejäl hög för bränning. Ett strilande regn följt av hårda vindar sveper in från väster, och det är med möda vi får fyr på brasan. Ett par rådjur, framlockade av oväsendet, iakttar oss nyfiket från skogskanten. 

Bärfisen tillhör ordningen Heteroptera, och förekommer i vårt land fördelad på ca 530 arter. Det är en landbaserad insekt, men av ett speciellt intresse för oss flugfiskare under sensommar och höst på grund av sin fatala benägenhet att falla i vattnet när luften blir kyligare. Min version av bärfisen är en silhuettfluga i kork eller balsa, svart eller oliv-färgad, med ett hackel flatklippt undertill. Den fluorescerande punkten på kroppens ovansida gör det lättare att se flugan i vågsvallet. När regnbågen i långsam takt vandrar utefter gräskanterna, är ofta en varsamt fiskad bärfis ett bra recept. Fiskens magsäck kan ibland vara fylld till brädden av dessa illaluktande insekter.

AUGUSTI 2011

En kyl-duven Liljebagge (Lilioceris lilii), med vackert rödlackerad kitin-rustning, trasslar planlöst omkring i frostnupet gräs. Efter en sommar kalasande på stjälkar, blad, knoppar och blommor ska den snart krypa ner i jorden för att invänta våren. Dags också för björnen att se sig om efter en lämplig övervintringsplats. Bara 100 meter från vårt hus hittar vi ett ide från i vintras. Sannolikt från den ensamme björnhanne som i våras rörde sig i vår omgivning. Idet är enkelt, en stubb-rot delvis urgröpt av kraftiga ramar, och en tjock bädd av mjuk mossa ihopsamlad från ett flera kvadratmeter stort område.

En vacker morgon i slutet av månaden hör vi det karaktäristiska lätet av tranor i flykt, ett säkert tecken på att hösten är här. I en plog, naturligt formad enligt aerodynamiska lagar sträcker de vidvingade fåglarna mot söder, passerar om några dagar ett blånande Medelhav, för att så småningom landa någonstans i Tunisien. Med på färden är sommarens kull av ungar, som för första gången får tillfälle att pröva sina ungdomliga krafter på allvar. En resa som förhoppningsvis kommer att följas av många fler, eftersom tranor har en förhållandevis lång livstid.

Peter J kommer på ett välkommet besök, som vanligt utrustad med målarskrin och penslar. Vi besöker tllsammans konstnärinnan Ina Almegård, som lägligt nog ställer ut på Arvid Backlund-gården i Kyrkbyn. Ina är bildkonstnär och grafiker, uppvuxen på prästgården i byn Svartnäs där hon fortfarande har sitt hjärta, trots att hon numera bor i Stockholm. Hennes bilder är underbart detaljrika och har en tilltalande naivistisk framtoning, ofta fyllda av vemod, karghet och en slags ödslig melankoli som talar till betraktaren. På vår vägg hänger litografin "drömmen", där en stiliserad varg från sin höjd blickar ut över milsvida skogar. Jag har alltid älskat Inas bilder.

JULI 2011

Skogen är givmild i år. Kantarellerna skjuter upp, ja, som svampar ur jorden, och vi finner fler än vi brukar. Under några dagar har vi besök av Elisabeth, och tillsammans med henne gör vi en tur i Finnmarken genom Åmot till Ockelbo och Wij Trädgårdar, där ingen av oss varit tidigare. Vi promenerar genom den vackra parken, tittar på den omfattande konsthantverksutställningen och får en kopp kaffe och en pratstund med den skicklige porträttmålaren Tony Warren, som har sin atelje i en gammal brukslänga på området. På hemfärd genom Svartnäs känner vi ända ut till vägen tjärlukten från den ständigt rykande kolmilan nära ån.

Jag vandrar längs den lilla Tuv-ån. Det är en fin kväll utan vind, skogen är andäktigt stilla, vattnets porlande fördjupar tystnaden och stämningen är nästan sakral. På gräsomhängda vattenspeglar framför mig ser jag av och till enstaka vakringar, som långsamt suddas ut när strömmen tar tag. Terrängen är svårframkomlig och kastandet besvärligt, men öringen stiger troskyldigt till en ljusvingad Redneck när flugan hamnar rätt. I motsats till de mörka öringarna i många andra skogs-bäckar är de här fiskarna ljusare. Stora, i förhållande till sin begränsade livsmiljö.

Ett indianmuseum mitt i skogen vid Ryssjön mellan Vintjärn och Svartnäs? Onekligen ett annorlunda bidrag till bygdens kultur. Initiativtagarna, med djupa kunskaper i ämnet, är Per och Anna Skye, som i anslutning till ett gammalt stationshus, har satt upp en välfylld utställningslokal där järnvägen en gång drog fram. Per guidar oss genom lokalen, och jag fascineras av alla bilder, autentiska dräkter, uppstoppade djur och föremål som på olika sätt speglar de amerikanska indianernas liv. I ett angränsande utrymme säljer familjen Skye bl.a. indianska smycken, pärlbroderier och drömfångare. Information om projektet och en vägbeskrivning hittar Du lättast genom att på Din dator knappa in Dalarnas Indianmuseum, Ryssjön.

JUNI 2011

Vackra Karlstad och Sandgrundsudden är även i år, platsen för vårt Nationaldagsfirande. Festligt och folkligt med utdelning av Svenskt medborgarskap, mäktig sång av Manheimskören och skön musik av Sinfoniettan. En promenad utefter den solglittrande Klarälven för oss till Östra Bron. Ett blickfång med sina 12 harmoniskt rundade granitvalv.
Efter sejouren i Värmland är det dags för ett annat årligt evenemang, stöd-isättning av öring i Borgärdes-strömmen. Vi sätter mängder av mindre yngel, men även ett antal större som vi hoppas ska finna sig tillrätta i miljön. 

Det är min bestämda uppfattning att streamer-flugor med ögon av glaspärlor är extra attraktiva för fisken. Jag är inte ensam om tanken. För bara ett par dagar sedan läste jag några rader av nestor Olle Törnblom, där han hävdar att pärlöge-streamern otvetydigt ger bättre fångstresultat. I en vanlig sytillbehörs-butik hittar man pärlor i olika storlekar och i ett otal färger. Extra illusoriskt blir ögat om man med hjälp av Amnesia-lina fäster in pärlorna parvis. Samtidigt förskjuts flugans tyngdpunkt framåt, också det en positiv effekt.

 

MAJ 2011

 

PHOTO: LILLEMOR BORG

Maj månad börjar med ett rejält snöväder, som på ett par timmar sveper in markerna i ett tjockt vitt täcke. Men nästan lika plötsligt som snön kommer, försvinner den igen. Tre-fyra dagar i rad gassar solen, och ju mer kvicksilvret stiger desto högre klänger våra ödlor på söderväggen. Vitsippor i mängd tränger upp genom brunt fjolårsgräs, och breder i luftiga skyar ut sig över ängsmarken. I sluttningen ner mot sjön smyger på tysta tassar Stefans katt, en melerad miniatyrtiger, på jakt efter möss och sork i en djungel av sippor. 
 

Bara ett par dagar efter gädd-lekens slut får vi ekan i vattnet. Gäddorna, hungriga efter den påfrestande leken, jagar mört och abborre på grunt vatten. Flera gäddor fångar jag på en Blonde-variant, och kan ibland kasta direkt på "vak" när jag ser var jakten pågår. Jag började förra sommaren göra en förenklad gädd-tafs, som jag tycker har fungerat utmärkt. Jag sålde också några stycken i slutet av säsongen, och mina kunder förefaller nöjda. Några negativa kommentarer har jag i varje fall inte fått hittills.

Vår lokala vargflock om fem-sex djur har gångna vinter tidvis huserat nära Ågsjön och i trakten av Erk-Hans Tjärn. I en sluttning nära Stugtjärns-vägen har flocken slagit en älgkalv. Jag förvånas över hur omsorgsfullt de ätit upp allting som till nöds går att sätta i sig. Ben, hud och tarmar – allt utom tarminnehållet. Älg-raggen täcker marken som en ryamatta, av skinnet finns inte ett spår. En varg lär klara sig på omkring två kilo kött om dagen, men om tillfälle ges kan den, genom sin snabba matsmältning, äta betydligt mer.

APRIL 2011

Ett par dygn sover vi ut hos Hans och Elisabeth i Solna, innan vi kliver på tåget som tar oss genom ett vintrigt landskap till Falun. Gunvor möter oss i Svärdsjö och skjutsar oss sista biten till Vintjärn, och plötsligt finner vi oss pulsande midjedjupt i ett hav av snö. Tre-fyra dagar tar det oss att skotta fram huset, brunnen, vedboden och bilen ur drivorna. Det känns fint att efter tre månaders bortovaro sjunka ner i favoritfåtöljen, tända en björkvedsbrasa och lyfta ner en gammal deckare ur bokhyllan. Vem som mördade Mrs Barton med ett glas champagne spetsat med cyankalium, har jag för längesedan glömt. 
 

En plötslig, nästan unik, värmeperiod vid månadens mitt får snötäcket att sjunka i rekordfart. Lökar Bibi planterade i höstas skjuter upp som små polaris-missiler ur den våta myllan. I min närmaste öringström smälter isen bort på bara ett par dagar, och vattnet kastar sig larmande utför stup och över stenar i strandkanten. Både glädjande och tråkiga nyheter från andra sidan Atlanten får Bibi att brådstörtat packa väskan och flyga tillbaka till USA. Själv tar jag pliktskyldigast itu med flugbinderiet där önskemålen hopat sig.

Från min utsiktspunkt uppe på berget kan jag se hur björkarna börjar anta den karakteristiska lila-tonade vårfärgen som föregår lövsprickningen. Nere i dalgången ropar tranorna, och småfågellivet blir allt intensivare. Jo, våren är på väg! Fast när sista april närmar sig, kommer det väntade bakslaget. En snål vind drar genom skogen, och när vi samlas vid Valborgsmässo-elden är vi rejält påbyltade. Men vi stämmer alla tappert upp "Vintern ra.....", hurrar för våren, skjuter upp raketer mot en grå kvällshimmel och drömmer om blått vatten och gröna löv.

 
 

MARS 2011

Vi följer med "la criada" till hennes hemby uppe i bergslandet, en busstur på fyra timmar genom djupa dalgångar och längs branta bergs-sidor. Byn heter El Lobo (Vargen), och när vi stiger av på bytorget kan vi blicka ut över den sol-dränkta högslätten, där luften dallrar i hettan. I El Lobo fanns på 50-talet en "hacienda" med vidsträckta arealer odlingsbar mark, som gav bygdens befolkning sin utkomst. Kvar från storhetstiden finns den slottsliknande byggnaden, vildvuxna fruktträd, multnande trävirke, sprucket murverk - och en flock skimrande påfåglar, som skrikande tar till flykten när vi närmar oss. Ett tio-tal bybor visar oss runt, och i kvällningen blir vi bjudna på en enkel men god måltid, där hackade kaktusblad är en av ingredienserna. Huset vi sitter i har ett tygstycke som dörr, gluggar istället för fönster och golvet är ett skrovligt jordgolv. Runt bordet rör sig konversationen, som så ofta, om väder och vind. Vi berättar att vi väntar på vår och snösmältning. Våra Mexikanska vänner däremot ser fram emot regntiden, då skyfall får den torra marken att grönska.
 

Ett par dagar senare bestämmer vi oss för att påbörja den långa resan hem. När vi en kväll kliver på bussen i Querétaro, har vi framför oss 20 timmars förflyttning nonstop till Texas. Efter tio nattliga timmar passerar vi i morgonljuset Rio Grande. Gränsövergången blir onödigt långdragen, men ger oss chansen att få sträcka på blytunga ben. En fortsatt bussresa i dagsljus tar oss i skymningen till Austin, där vi i en vecka bor komfortabelt i Christians kontorsbyggnad. Under en promenad i en av Austins parker stöter vi oväntat på en liten väderbiten stuga av knut-timrade stockar med skylten "Swedish House". Ett minne från 1800-talets slut då många svenskar emigrerade till Texas. Vi kikar in genom det dammiga fönstret och ser ålderdomliga bruksföremål – och en vävstol. Hög tid för oss tillfälliga emigranter att återvända till det Gamla Landet.

Frost Bank Building fångar blicken var man än befinner sig i Austin. Skyskrapan, som tills för några år sedan var stadens högsta, är ett arkitektoniskt underverk, nattetid likt ett jättelikt uggle-ansikte svävande högt över stadens ljus. Vi kallar byggnaden Batman's Tower. En tidig morgon flyger vi från Bergström (!!) Airport till Boston. Vi mellanlandar i Baltimore, där Mary överraskar oss med att dyka upp. Några dagar tillbringar vi hos Virginia och Tim i Boston innan vi halvsovande flygs av Icelandair över Atlanten till Keflavik. I flyghallen, Europas vackraste, köper vi en chokladkaka för 1200 isländska krónur, innan vi bordar planet till Arlanda. Tala om inflation!

 
 

FEBRUARY 2011

Myten säger att vulkanerna Popocatépetl och Iztaccíhuatl en gång var ett älskande par. När hjälten Popocatépetl var på krigståg nåddes Iztaccíhuatl av ett falskt rykte att han stupat, varvid hon dog av brustet hjärta. Den hemvändande krigaren bar sin älskade till en skyddad plats och har sedan dess vakat över hennes livlösa kropp. Uppe på bergssidan kan man emellanåt se Popocatépetl släppa ut en rökpuff, som ett tecken på att han är alert och på vakt.
Vi tillbringar en natt i Laredo på vår väg söderut. I gryningen passerar vi gränsen utan problem, men under resan stoppas vi då och då av federales försedda med skottsäkra västar, maskingevär och med fingrarna bokstavligen på avtryckarna. Förståeligt, då drogkrigets offer kan räknas i tusental. Efter en tio timmar lång bilresa genom öken med kaktus och lågvuxen vegetation, känns det som en befrielse att möta de vackra kransbergen som famnar högslätten runt Queretaro. Det är kväll när vi kommer fram, men dagens värme sitter fortfarande kvar i murverk och tegel. Vår gata i El Pueblíto, Francisco I. Madero, känns vänlig och välkomnande. Det är skönt att vara tillbaka i Mexiko.
 

Tjurfäktnings-säsongen är i det närmaste över. Årets sista "corrida" på Santa Maria Plaza de Toros fyller bänkraderna från barreran till taket. Mitt sällskap är Mariana Bonilla, en "afficionada" som bara för några år sedan själv hade ambitionen att utbilda sig till torero. Diego Ventura och ytterligare tre rejoneadores tävlar om åskådarnas gunst. Publiken är entusiastisk, hästarna vackra och ryttarna utomordentligt skickliga, men personligen föredrar jag den klassiska tjurfäktningen med rötter i tvåhundraårig spansk tradition.

Bernal, några mil sydöst om El Pueblito är ett omtyckt utflyktsmål. Som ett skrovligt pekfinger sticker la Peña upp mitt på den vidsträckta högslätten. Berget både inbjuder till och varnar för klättring. För några år sedan tog vi oss upp till den hylla, varifrån klättring fortsättningsvis måste ske på den nästan vertikala bergväggen. Just här har någon satt upp ett litet altare för att minna om de som störtat och mött en våldsam död bland klipporna. Ryktet säger att det finns bra grepp för både händer och fötter på vägen mot toppen. Vi vänder blicken uppåt, men...nej!
Medan vi dricker en stor bägare hembryggt öl kommer en man ridande utefter stigen vid bergets fot. Ledig i sadeln och mycket dekorativ, med sin bredbrättade hatt på nacken. La Peñas skrevor fylls långsamt av allt djupare skuggor. Dags att tänka på hemfärd.

 
 

JANUARI 2011

Vårt julfirande hos familjen Hennighausen är över, när vi plötsligt drabbas av en ”blizzard”. Snön vräker ner och vinden, av orkanstyrka, gör att vi endast med möda kan hålla oss på benen. Staden, som på morgonen är helt snöfri, förvandlas på 3-4 timmar till ett kaos av drivor och ylande vind. Bästa platsen att uppleva skådespelet, är från en dragfri fönsterplats. På morgonen tar vi fram skovlarna för att hjälpligt rensa trottoaren. Ett par karlar från andra sidan gatan utbyter menande blickar när de ser mig greppa spaden. De skulle bara veta hur mycket snö jag skottat i mina dar. Vädret är omväxlande. Bara tre dagar senare stiger temperaturen till 18 plusgrader, och smältvatten strömmar i rännstenen.


 

Nyårsaftonen firar vi på den legendariska puben ”CHEERS”. På Beacon Street drar en isande vind längs gatan, men inomhus är temperaturen hög. Jag saknar förstås Norm, och hans kompis, den filosofiskt lagde brevbäraren, men i det allmänna larmet hade vi ändå inte kunnat föra ett normalt samtal. Det svenska tolvslaget har för längesedan förklingat, när vi celebrerar det nya året tillsammans med Charlotte, samt Virginia och Tim och deras knappt en vecka gamla Lydia Marie. Med natten som en svart vägg utanför immiga rutor höjer vi våra glas och önskar alla vänner, nära och fjärran, ett GOTT NYTT ÅR!!

 

En snabb förflyttning via flyg tar oss till Baltimore, där vi besöker Mary och Ryen och deras tre barn. Snön förföljer oss. Knappt har vi flyttat in, förrän vi får uppleva ett rejält snöfall och kort därpå en ”ice-storm”. I ett par dagar är skolor och många arbetsplatser stängda på grund av halkan på vägarna. En dag tar Mary med oss på en biltur. Efter lunch på IKEA, där 17 (!) köttbullar uppenbarligen betraktas som en normalportion, åker vi ut på landet och passerar Gunpowder Creek, känd för sitt utmärkta regnbågsfiske. Över den delvis isbelagda strömmen kör vi på en ”covered bridge”, på 1800-talet en förhållandevis vanlig syn i vissa stater.