DECEMBER 2015

Helt plötsligt är vi inne i december, den tid på året då många känner stressen komma smygande, och då ett antal ”måsten” ska uppfyllas. I år beslutar vi undvika detta, för att istället ägna oss åt andra och mindre pressande göromål. I den andan bestämmer vi oss bl.a. för att inte skicka några julkort, och inte heller släpa in någon barrande julgran i huset. Vad det första beträffar lyckas vi hjälpligt förtränga våra dåliga samveten, när jul och -nyårskort från vänner och bekanta börjar dunsa ner i brevlådan. Det andra är lättare, en liten grantopp i en vas får räcka. Charlotte däremot vill ha en gran till sin våning i Falun, och vi ger oss ut och skaffar henne en rejäl granruska.

Det lackar mot Jul, men vädret är osedvanligt milt. Nattfrosten smälter, hänger som klara vattendroppar från alla grenar, och rådimmor driver genom tyst skog. Vi vandrar dagligen på våta vägar och stigar, och njuter av att inte behöva pulsa i djupa drivor och bylta på oss tjocka vinterkläder. En gång tävlade jag på längdskidor med växlande framgång och njöt av det. En tremil jag vann glömmer jag inte. Men entusiasmen över snö har avtagit genom åren, och att glida fram i vita spår är inte något jag oreserverat längtar efter. Minnet av frasande snö under välvallade skidor, och det rytmiska knarrandet av stavtag finns kvar, men utan att längre utgöra samma lockelse som förr.

Ett passagerarplan ritar en linjal-rät jet-strimma över kvällshimlen. Från flera tusen meters höjd ser Vintjärn förmodligen ut som en samling prickar av ljus i ett hav av mörka skogar. Jag följer planets snabba framfart från östra horisonten till den västra, och föreställer mig förväntansfulla passagerare i sköna fåtöljer smuttande på en Bloody Mary, medan flygvärdinnan dukar fram tallrikar och blänkande bestick. Resan går i all sannolikhet mot exotiska mål där solen lyser, palmerna grönskar, havet är blått och stränderna täckta av varm sand.
Med en belåten suck lägger jag ytterligare ett par vedpinnar på brasan, häller upp en påtår och öppnar paketet med kubb från ICA. Utanför frostiga fönster kommer natten tassande. Nej, jag saknar ingenting.

NOVEMBER 2015

Räven har fått vinterpälsen på i god tid innan den riktiga kylan sätter in. Fostigt gräs frasar under fötterna, när jag snubblande och halkande på nedfallna grenar och stubbrötter mödosamt tar en tur upp på berget. Nu låter inte det första snöfallet vänta på sig. Småfåglarna har för längesedan gett sig av, somliga på en 700 mil lång resa till mellersta Afrika. Märkligt att det finns så mycket kraft i en liten fågelkropp, med ungefärligen samma vikt som en vanlig blyertspenna. Korparna håller mig sällskap, i övrigt är skogen fattig på fågelläten. Men solnedgången är vacker, och utsikten över skogarna betagande. Jag ångrar att jag inte tog med mig en kaffe-termos för att besvärja kylan som smyger sig på.

EEn trist bild från en trist dag. Mina två ekor är uppe på land, och fisket är över för i år. En av ekorna är fylld av regnvatten som frusit till, och jag får spräcka isen och lyfta ur de tunga flaken ett efter ett innan ekan är lätt nog att vända. Författaren Stanley Horowitz skriver: ”Vintern är som en etsning, våren en vattenfärg, sommaren en oljemålning - och hösten en mosaik av dem alla.” Nu är vi på väg mot etsningens tid, då höstens färger bleknar och förvandlas till nyanser av enbart svart och vitt.

Nu går solen ner över ännu en sommar, som vad vädret och fisket beträffar inte varit någon av de bästa. Börjar jag kanske bli gammal och bekväm? Jag är inte längre beredd att tillbringa en snålkall heldag i väntan på vak. Inte heller trotsar jag med samma entusiasm regn och blåst, som jag en gång gjorde. Att sova i tält har inte längre någon lockelse, och att dra omkring i oländig terräng med tung packning omgiven av envetna mygg-och knottsvärmar, känns inte särskilt angeläget. Jo, det är sant. Jag börjar nog bli gammal och en smula bekväm.  

OKTOBER 2015

En frostnupen bärfis dimper ner på tidningen jag sitter på förstubron och läser. Nu är allt hopp ute, snart kommer första snön!
Sedan tidigt i våras har jag följt årets växlingar genom att dagligen se till vår amerikanska lönn, som Bibi fick med sig när hon senast lämnade Baltimore. Från att i våras ha planterats som ett litet ljusgrönt skott, sköt det i höjden när sommaren tog vid, och utvecklade på kort tid ett rikt bladverk. Efter några kylslagna dagar i slutet av september antog bladen en vacker höstfärg, men sedan en tid tillbaka har alla blad fallit av, och för tillfället består det lilla tappra trädet enbart av kala, spretiga grenar.

En tur på Ågsjön i lätt kylslaget och höstligt väder. Dåligt fiske, men en sällsynt vacker solnedgång. I blickfånget Långöa, omgiven av vatten skiftande i otaliga nyanser. Älgjakten, årets stora evenemang för byns jägare, blev i år ovanligt lyckad. Egentligen avslutad redan första dagen, då hela tilldelningen av stora djur fälldes. Själv har jag inte stött på någon älg den senaste månaden, men uppenbarligen har de ståtliga djuren rört sig i omgivningen. Efter att vi varit inne i stan ett par dagar, finner vi vid hemkomsten att en älg ätit upp alla äpplena på vårt träd, bortsett från ett enda som den inte lyckats nå.

Nu sänker sig vinter-skymningen över Vintjärns-skogarna, nätterna blir allt kallare och gula löv samlas i drivor på den frostsvedda marken. Vi håller oss gärna inomhus i varm och ombonad miljö, och arbetslusten får en extra skjuts. De senaste dagarna har jag i omgångar ”kläckt” ett antal s.k. poppers. Kombinationen av målade ytor, fjäder, hackel och hår är tilltalande, och en fröjd att arbeta med. Ursprungligen en fluga för bass, den amerikanska abborren, fungerar poppern utmärkt bra också i våra vatten. Hemtagen i korta ryck med pauser, är den särskilt attraktiv för regnbågen, men även en och annan abborre brukar falla för frestelsen. 

SEPTEMBER 2015

Varje månad har sin bok. Den här månaden är det Nicolas Evans roman ” I vargars närhet”. En mix av lika delar hat och kärlek och väldigt spännande. Alltsedan vår bagare i Svärdsjö flyttade har vi saknat hans bröd, i synnerhet det läckra fruktbrödet, som man med fördel kan äta utan vare sig smör eller ost. En dag gör vi en tur upp till hans bageri i Stora Skedvi för att hälsa på. Vi finner Christer och hans fru i full färd med att förse bybor och turister med limpor och annat smått och gott. I en paus i arbetet blir vi bjudna på kaffe och gott bröd, och får en guidad tur i deras nya omgivning. Trevligt.

Ovanligt evenemang på den gamla träbryggan vid Ryssjöns strand, när vännerna Marita och Sören lovar varandra evig trohet. Som enda gäster bevittnas vigseln av Bibi och mig. Sören är gammal Vintjärns-bo. Marita däremot har sina rötter på Västkusten, men älskar skogarna och vattnen i vår barrskogsmiljö. Vi önskar dem många lyckliga år framgent, med gott om tid till fiske och strövtåg i vår härliga natur med älg och varg – och vakande öring i bäckar och sjöar. Jag håller ett improviserat tal till brudparet, och avslutar med det gamla ordstävet: ”Där kärleken tittar in genom fönstret, går olyckan ut genom dörren.”

Foto: Peter Jansson

Två spektakulära fenomen inträffar natten den 28 sept. Under de mörka småtimmarna upplevs fullmånen av betraktaren som avsevärt större än vanligt, och när jorden kl 03.00 placerar sig mitt emellan den s.k ”Supermånen” och solen, filtreras solljuset genom jordens atmosfär och skänker månen en roströd färgton, vilket har gett den namnet ”Blodmånen.” Förra gången det här fenomenet inträffade var så länge sedan som 1982, och nästa tillfälle de båda planeterna hamnar i motsvarande läge sker först år 2033. Själv sover jag natten igenom, men vännen Peter ger inte efter för sitt sömnbehov utan vakar in den unika händelsen försedd med kamera och stativ.

AUGUSTI 2015

Vi går snart in i den första höstmånaden, och med bilden av den vackra Guldbaggen tar vi ett symboliskt avsked av en sommar som har bjudit på regn, stormar och alltför få soliga dagar. Men...mot månadens slut skingras molnen och vi får uppleva några riktigt varma dagar med vykortsblå himmel och gassande sol. Vi söker svalka vid en avlägsen skogstjärn nära Svartnäs, och de modigaste av oss kastar sig i vattnet. Själv sitter jag på stranden med ryggen mot en gammal tall, tar in den ljuvliga kvälls-stämningen och läser av och till några sidor i Jan Fridegårds roman ”Lättingen”. Solen sjunker långsamt ner bakom skogsranden, tjärnens vatten speglar kvällshimlen och bara våra lågmälda röster stör tystnaden.

Som brukligt när vi får besök, tar vi med våra gäster till några av de sevärdheter som står att finna i bygden. Isala Lada är en av dessa, representerande en fantasieggande episod i Sveriges historia. Det var biskopen Peder Svart i Västerås, som omkring 1560 enligt kung Gustaf Wasas önskemål, skrev sin krönika om den blivande kungens ”Öden och Äventyr i Dalarna”, där Isala Lada spelar en betydelsefull roll. Berättelsens sanningshalt har diskuterats, särskilt som krönikan sannolikt är skriven efter konungens diktamen. Århundraden har gått, ladan står där fortfarande och på en minnessten kan man läsa följande devis:

Här tröskade GUSTAF ERICSON förföljd av rikets fiender af försynen utsedd till fäderneslandets räddning. Hans ättling i sjätte led GUSTAF III lät resa minnesmärket.

Några dagar vid månadens slut tillbringar vi hos vännerna Marianne och Per-Olof i Karlstad. Resan ner är besvärligare än vanligt med våldsamma regnskurar som piskar bilfönstret, och stundtals är sikten nästan obefintlig. Men... väl framme klarnar vädret upp och ett par dagar senare kan vi göra vår vanliga promenad genom Mariebergsskogen bland högstammiga tallar och kulturobjekt från en gången tid. Personligen ser jag alltid fram emot ett besök på NATURUM som bjuder på filmvisning, utställningar och en fin liten present-shop. En kopp kaffe, med utsikt över viken och vassarna, hör förstås också till. Bibi och hennes dotter Charlotte poserar för en bild.

JULY 2015

Ett par veckor efter vårt traditionella midsommarfirande i Svärdsjö, ett långväga besök från Austin, Texas. För första gången i Europa, Bibis sonson Erik tretton år gammal, trött efter resan, men med vakna ögon för allt nytt och ovant. Världen har onekligen krympt på senare år. Själv minns jag en tid, när jag som barn tyckte att en resa till Värmland för att hälsa på våra släktingar var ett äventyr utöver det vanliga. Under några dagar stannar han hos oss, innan vi sätter honom på tåget till Karlstad för ett besök hos Robert med familj. Till min förvåning visar Erik ett intresse för flugbindning, och tillbringar en hel del tid i mitt flugbinderi, där han koncentrerat ger sig i kast med både streamers och torrflugor.

Den finske konstnären Paavo Kerovaara var en god vän i många år. Han fick som mycket ung sitt ena ben bortskjutet under fortsättningskriget mot ryssarna, och fick resten av livet gå med protes. Men flugfisket gav han inte upp, och naturligtvis inte flugbindandet heller. Efter hans död år 1994 fick jag besök av hans son, som i faderns efterlämnade bilder funnit ett paket som Paavo skrivit skulle lämnas till mig. Där fanns den här bilden, torrnålsgravyr föreställer jag mig. En gäddfiskare som släpar hem sin fångst. Varje gång min blick faller på den här tavlan, tänker jag på Paavo och hans inte heltigenom lyckliga liv. 

JUNI 2015

VVårt nuvarande väder förefaller vara särskilt gynnsamt för maskrosor. Som tusentals små solar täcker de ängar och dikeskanter i en mängd jag inte kan påminna mig jag någonsin sett tidigare. Från Karlstad får vi ett välkommet besök av Robert med sonen David. När de ett par-tre dagar senare vänder hemåt igen, lämnar de efter sig en en ”ärtställning” finurligt konstruerad av tunna alslanor de skurit i omgivningen. I sin enkelhet ett monument över begreppet praktisk intelligens. Här finns varken snören eller spikar, blotta spänsten i slanorna håller konstruktionen samman. 

På tillfälligt besök i den vackra staden Karlstad upptäcker jag, lätt tårögd, att gamla Café Hollandia har återuppstått. Här satt jag och mina generations-kamrater många kvällar och diskuterade litteratur, jazz, existentialism - och uppslag till romaner som aldrig blev skrivna. Pengar hade vi inga, så en sockerkaks-skiva och en kopp te fick räcka hela kvällen. Ljuva ungdom.

MAJ 2015

Vintjärn är en liten by, men trots detta fortsätter vi envetet år efter år att fira vårens ankomst med brasa, korvgrillning, kaffe, vårtal och fyrverkeri. Våren märker vi inte mycket av i den snåla vinden, men brasan värmer, korven smakar bra, kaffet är starkt och fyrverkeriet alldeles enastående. Margits vårtal tar oss tillbaka till en nästan glömd barndomstid i byskolan i Vintjärn. Tack Margit och alla andra som hjälpte till att göra kvällen minnesvärd. Den kylslagna våren och ideliga regnskurar ger mig anledning att tillbringa mycket tid i mitt flugbinderi. Europea 12 är en populär fluga, särskilt användbar under sensommar och höst. Kroppsmaterialet i mina E-12:or består av balsaträ vilket gör att de alltid ligger på ytan även i turbulent vatten.

Den här månaden går till historien som en av de kallaste och regnigaste i mannaminne. Inte sedan året 1962 har maj varit så här olustig. Mellan regnskurarna har vi tagit ner en del smärre träd för att trygga vårt behov av bränsle. Det är ett kärt nöje och nyttigt på flera sätt. Man brukar säga att den som eldar med ved blir varm tre gånger om. Först när man fäller träden, sedan när den sågas upp och klyvs och slutligen när brasan brinner. När den första människoliknande varelsen för många tusen år sedan lärde sig hantera elden öppnade sig nya livsmöjligheter. Att sitta framför en brasa är något djupt mänskligt, och en av de få aktiviteter som alla människor på alla platser och i alla tider gjort.

APRIL 2015

För några dagar sedan växlade vi till sommartid, men vintern släpper inte greppet. Från fönstret i mitt flugbinderi ser jag ömsom sol blänka på kala grenar, ömsom snö hopa sig på fönsterblecket. I en gammal repad kista på vinden hittar jag mängder av material som länge legat i träda, emanerande från en tid då jag emellanåt drog nytta av en konservator i min bekantskaps-krets. Jag minns att jag ibland undrade om han krympte de objekt jägare lämnade hos honom, för oavsett vilka pälsdjur han stoppade upp blev det alltid skinnbitar över. Av äkta svensk brunbjörn gör jag som omväxling en gädd-fluga på rejält stor krok.

Vid månadens mitt reser Bibi till Denia i Spanien, där hennes syster Elisabeth har ett hus på en sluttning med utsikt över Medelhavet. Bibi talar spanska efter många år i Mexiko, och förutom att få njuta av sol och bad, är syftet med resan att hjälpa sin syster i hennes kontakter med ett oresonligt försäkringsbolag. En smula trädgårdsarbete hinner hon också med. När vi en kväll får telefonkontakt, håller hon som bäst på att såga ner en jättelik kaktus. I en betydligt kärvare miljö använder jag min tid till flugbinderiet – och till att i två omgångar resa in till Falun för att rotfylla en tand. ”Rotfylld”, men några tusenlappar fattigare, gläder jag mig åt att garnityret är OK igen.

MARS 2015

I luften en första aning av vår. Snö hasar ner från taken och i söderlägen enstaka fläckar av bar mark. På inbjudan av Marianne och P-O reser vi ner till den vackra staden Karlstad, och finner den praktiskt taget fri från snö och med lätt grönskimrande gräsmattor. Vi gör en nostalgisk vandring i Viken-området, och även den obligatoriska turen genom Mariebergs-skogen. Vi hinner också med att besöka Robert och Anna med familj (nyinflyttade till Hammarö från USA), Inger och Karl på Norrstrand, Barbro på Fredsgatan och slutligen Peter Jansson med hemvist och ateljé i Ulvsby. Efter tre dagars bortovaro en fyra timmars bilresa på invanda vägar tillbaka till Vintjärn och Solgruvan. På bilden Viken med Orrholmen i bakgrunden.

Vi gör som brukligt våra provianterings-turer ner till butiken Svärdsjö en gång i veckan, och utsträcker ibland resan till Falun där utbudet är större. När vi en solig dag vid månadens slut kör över bron vid Sjumilaskogen kan vi se att våren, trots en trög start, gör framsteg. Strömsuget mellan de båda brofästena har svept undan isen och blottat en öppen vattenyta som speglar blå himmel och vita moln. Det känns alltid lika befriande varje år att se hur isen tvingas ge med sig. Hög tid att börja se över fiskeutrustningen, fetta in linor, sortera in flugor i sina rätta askar - och plocka fram Finnskogsrikets karta med alla skogsvägar och vattendrag noggrant markerade.

FEBRUARI 2015

Vintern segar på, med snål vind och sällsynta glimtar av sol. Bortsett från en timmes by-vandring varje dag, håller vi oss gärna inomhus. Mitt flugbinderi skjuter fart, bl.a. får ett åttiotal bärfisar se dagens ljus. Pricken på den välvda ryggen ger fiskaren större chans att se flugan i skymning och vågsvall. Vid månadens mitt tar vi tåget till Eskilstuna, där Elisabeth möter på stationen. Vi tillbringar några trevliga dagar hos henne i Strängnäs, och passar på att ta promenader i den lilla trivsamma staden, där man ständigt har den ståtliga domkyrkan i blickfånget. Innan vi ger oss av hemåt, går vi igenom papperen för övertagandet av Elisabeths avlagda VW Polo, krockskadad efter att hon lånat ut den till en vän. Vi åtar oss kostnaden för reparationen, och känner oss väldigt nöjda. Tack Elisabeth!

Från den 18:e i månaden undviker vi i görligaste mån Falun, som under några dagar i samband med skid-VM, plötsligt får besök av flera tusen vintersport-entusiaster av skiftande nationalitet. Under hela evenemanget är stadens vackra torg belamrat av allsköns byggnationer, inte minst utrymmen för svenska och utländska radio-och TV-bolag. Trots många belackare blir VM-arrangemanget en stor succé. Idrottsligt sett fördelas gracerna huvudsakligen mellan Norge och Sverige, med (som vanligt) Norge som främsta nation med en bredd som saknar motstycke.

JANUARI 2015

Bibi återvänder från USA och jag hämtar henne i Falun. Efter den långa barmarks-hösten och förvintern kommer snön i stor mängd, efterlängtad av många, men i lika hög rad avskydd av andra. I ett par omgångar blir vi instängda bakom mäktiga drivor, men med gott om torr björkved till kamin och spis, ett välfyllt skafferi och en trave olästa böcker går det ingen nöd på oss. Och... ger vi oss till tåls kommer förstås plogen förr eller senare och ger oss framkomlig väg igen. Det omåttliga snöandet kräver en hel del extra-arbete runt huset, men arrangörerna av skid-VM i Falun, som börjar den 18:e i nästa månad, kan andas ut.
 

Vid ett besök på biblioteket i Svärdsjö råkade Bibi tillfälligtvis hitta boken ”Pulsvärmare” skriven och illustrerad av Birgitta Adolfsson med bakgrund i den Värmländska skogen. ”Alla dessa mödrar som kom före mig vill jag tillägna denna bok”, skriver författarinnan. ”De gav oss kreativiteten, tekniken och lusten att skapa med våra händer.” Jag ser på med intresse när Bibi med fantasi och flinka fingrar skapar vackert mönstrade pulsvärmare till vänner och bekanta när och fjärran. Som flugbindare häpnar jag över hur snabbt dessa dekorativa nyttoföremål växer fram.

Fast Bibi är förstås inte skapt för att sitta stilla alltför länge åt gången. Att bära ved och vatten hör till de dagliga sysslorna. Det är måttligt betungande, men när vinden är kall, snöfallet tätnar, brasan sprakar på härden och man har saker att göra inomhus, drar man sig i det längsta för att ge sig ut i drivorna. En viss framförhållning är förstås nödvändig. Ved behöver ligga inne i ett par dagar för att torka ordentligt, och vattenhinken bör helst vara välfylld. Att ge sig ut i beckmörkret och leta upp brunnen, när vattnet inte ens räcker till en kopp kvälls-te, är ingen höjdare.