Hemsida Om oss själva Vintjärn Flugor och Fiske Vänner

 

MÅNADSDAGBOK 2012


2014

2013

2012

2011

2010

2009

 

 

DECEMBER 2012
 

 

En ylande snöhäxa dansar över ängen, när vi låser ytterdörren och stuvar in oss i Håkans bil. En timme senare sitter vi på tåget till Stockholm där Elisabeth och Hans väntar. De överraskar oss med biljetter till konserthuset, där Glenn Millers orkester (certifierad) spelar upp. Mycket nostalgi, och hundratals gråmelerade huvuden nickande i takt till "In the Mood" och andra örhängen från en gången tid. Tidigt dagen efter till Arlanda, och i solnedgången inflygning till Boston Logan, där vi möter USA på stela ben efter många timmar i trånga flygplansfåtöljer. Några dagar senare en fin tur till Vermont tillsammans med våra värdar Virginia, Tim och lilla Lydia. Vermonts glödande höstfärger har bleknat, men Quechee Gorge är imponerande, och det pittoreska samhället Woodstock en ny och intressant bekantskap.

 

 

Det känns trevligt att återvända till Boston, en av de äldsta städerna i USA. En härlig stad där man obehindrat kan promenera omkring, ta en öl på trivsamma Cheers eller kanske äta clam chowder på en genuint irländsk pub. Men... att spana in skyskraporna i centrala stan ger lätt upphov till nackspärr. Genom Boston löper "The Freedom Trail", en 2.5 miles lång led markerad med gatsten i avvikande färg. Den som har ambitionen att följa hela leden passerar på vägen 16 platser av historiskt intresse. Staden kan också berömma sig av en vidsträckt park, den här tiden på året prydd med vackra is-skulpturer. Man får inte heller glömma Bostons stolthet, det legendariska baseball-laget Red Sox.
 

 

 

Snön tycks förfölja oss. Plötsligt, fast inte helt oväntat, mörknar himlen och vi drabbas av ett rejält snöoväder. Ett smärre kaos utbryter förstås på motorvägarna, och många skolor väljer att stänga för att inte riskera olyckor med skolbussar. Bidragande är förstås att dubbdäck praktiskt taget aldrig används. Ganska naturligt, eftersom snöhinder på vägarna i den här regionen förekommer mycket sällan. Vi pulsar genom drivorna till den butik som ligger oss närmast, någon annan gående möter vi inte. Här är bilen närmast en del av den mänskliga organismen, och man går ogärna några längre sträckor till fots. 

 

 

Vi tillbringar en kväll i Milford där folk har samlats på torget för att med sång och musik fira den kristna julen. På ett upplyst podium står kören, som mellan de olika avsnitten i jul-evangeliet brister ut i sång. Med rykande andedräkt stämmer vi in i de klassiska sångerna "Oh, come all ye faithful" och "Joy to the world". Julmiddagen består, som den amerikanska traditionen föreskriver, av en jättelik kalkon med stuffing och alla tillbehör. Det enda avvikande är den läckra svampsåsen gjord på trattkantarell från Vintjärns-skogarna. När skymningen sänker sig sitter vi framför en flammande brasa, öppnar julpaket och dricker rödvin spetsat med glöggkryddor.

 

 

NOVEMBER 2012
 

 

 

Rådimma hänger som ett draperi över skog och sjö, nattgammal is krasar vid varje årtag och luften är bittert kall. Nu börjar den långa frostiga transportsträckan mot en ny vår med blått vatten, ljumma vindar och gröna löv. Jag släpar upp ekan i skogen och vänder den för vintern. Sittande i lingonriset med ryggen mot en skrovlig tall dricker jag en kopp ljummet kaffe, och tar ett symboliskt avsked av sommaren. En trollslända ligger död i fruset strandgräs, dess livscykel är sluten. Nere i dyn väntar redan den nya generationens ägg på att kläckas och bli till små miniatyrmonster med rovinstinkt och mäktiga käkar, sista stadiet inför förvandlingen till vingade insekter. Jag lägger försiktigt trollsländan överst i ryggsäcken, tar den med hem och placerar den på blått papper för att bättre kunna se vingarnas intrikata nätmönster.
 

 

 


 

Just när de räddhågade börjar hoppas på barvinter drabbas vi av ett våldsamt snö-oväder, som på några få timmar förvandlar landskapet, och gör våra närmaste vägar mer eller mindre ofarbara. De som spått ett milt vinterhalvår får snabbt ändra sina prognoser. Men .... efter bara ett par dagar återvänder värmen, snön förvandlas till närmast vårliga rännilar och vi har återigen fast mark under fötterna. Gråväder inbjuder till läsning och andra inomhusaktiviteter. Med beundransvärd envetenhet stickar Bibi tomtar, jordgubbsmössor och julgransprydnader. Själv tar jag itu med en bok av den brittiske författaren Robert Goddard, och är snart rejält insnärjd i den komplexa intrigen. Utanför fönstren bolmar dimman, och när mörkret sänker sig blir natten svart som beck.

 

 

Mitt arbetsbord är ofta i ett tillstånd av oreda och förvirring, och varje försök att städa upp ger som bäst ett mycket kortvarigt resultat. Koncentrerat arbetar man först när bordet är fritt från allting, utom de verktyg och det material man för tillfället behöver. Inte heller ska man behöva leta högt och lågt efter just det man vill ha. Häpen öppnar jag en sedan länge tillsluten låda och hittar osorterade buntar av fjäder, garn och skinn från en tid då jag band tusentals flugor åt div. företag, och för snabbhetens skull tillverkade mina flugor i etapper. Där finner jag bl.a 500 (!!) halvfärdiga Muddlers med vingar, kropp och stjärt på plats – men utan hjorthårshuvud. Min bibel var A.K.Best's "Production Flytying". Där lärde jag mig ta genvägar för att speeda upp bindandet och öka lönsamheten.

 

OKTOBER 2012
 

 

 

Senhöst, och årets sista tur med flytring och gäddflugor. Bitande vindar drar genom skogen, sveper ner över myrmarken och ut över vattnet. Fingrarna blir stela, och jag får svårt att hantera spö och lina. Fisket är dåligt. Efter envetet regnande är tjärnen fylld av svart, tillrunnet myrvatten med dåligt siktdjup, och kanske har de senaste frostnätterna fått mört och abborre att lämna grundbottnarna - med gäddan i följe. Bäcköringfisket är sedan länge över, det sista vaket har förklingat och småströmmarnas isande kalla vatten glider tyst fram mellan höstligt brunt starrgräs. Och öringen? Ja, det har alltid förundrat mig hur den kan hålla sig vid liv på den magra kost som bjuds under en lång höst och en hel vinter.

 

 


Foto: Frank Allmenning
 

Älgjakten startar några dagar in i månaden. Farhågor om att vargens härjningar skulle ha tagit alltför hårt på älgbeståndet kommer på skam, och jakten blir lyckad. Problemet är snarast att vargen, naturligt nog, försvårar den traditionella jakten med lösdrivande hund. Under 4-5 dagars jakt fäller Vintjärnslaget fyra stora djur och fem kalvar helt i harmoni med tilldelningen. En mäktig älgtjur med skovelhorn och tretton taggar skjuter vännen Frank från sitt pass. Under säsongen 2011-2012 dödades drygt 98.000 älgar i Sverige, en rejäl avskjutning till glädje inte bara för jägarna utan sannolikt också för skogsbolagen, som månar om sina späda tallplantor.

 

 

Förnuftet har segrat. Vi som stretat emot gläder oss ofantligt åt beskedet att Mark-och Miljödomstolen säger nej till utbyggnad av vindkraften i Svartnäsregionen, där Bergvik Skog planerat för 115 plåtschabrak mer än 200 meter höga, samt miltals av breda vägar rakt genom skogens hjärta. Något som skulle ha förvandlat en vacker vildmark till ett enda stort, bullrande fabriksområde. Vår sista demonstration, som äger rum utanför Länsstyrelsens kontor i Falun, är en manifestation ur ett mer nationellt perspektiv under parollen "VINDKRAFT ÄR EN SUBVENTIONERAD MILJÖFÖRSTÖRING" med deltagare från bl.a. Svartnäs, Vintjärn och Svabensverk. Bergvik har fortfarande möjlighet att överklaga, men vi hoppas att chansen att lyckas är ganska liten.

 

 

SEPTEMBER 2012
 

 

Årligen återkommande är ett besök av vännen Håkan, som under ett par dagar svingar sin bensindrivna trollstav och rensar vår äng från busk och gräs. Vi krattar ihop högar för bränning, och gör vad vi kan för att rädda grodor och småkryp från undergången. Regnet fortsätter att strömma ner. Enstaka dagar, när det tillfälligtsvis blir en lucka i molntäcket, ger vi oss ut på kantarelljakt. Vi hittar betydligt tätare bestånd än vanligt, och för andra året i följd på nya och oväntade platser. Enligt vad vi fått lära oss ska man alltid lämna några exemplar på för återväxtens skull. Kantareller, som förresten är utrotningshotade i flera europeiska länder, är alltid hela och fina och opåverkade av insekter. Lättstekta i smör med salt och peppar är de otroligt goda.
 

 

 

Vi gör en tur upp till Delsbo i Hälsingland dit vi är inbjudna av Peter Strömgård, flugfiskande kyrkoherde i Delsbo församling. Han visar oss stolt sin kyrkobyggnad som till formen är en basilika, där kolonnader avskiljer sidoskeppen från mittskeppet. Bland utsmyckningarna på predikstolen finner vi en bild av martyren Stefanos. Han stenades till döds omkring år 35 e.Kr. för sin kristna tro, men har återuppstått i svensk tradition som Staffan Stalledräng. Han är Hälsinglands skyddshelgon, och som ett tecken på sin nya tillhörighet i ett snörikt landskap har Staffan på bilden försetts med ett par rejäla skidor. En trevlig kväll som avslutas, efter vårt fiskeföredrag i församlingshemmet, med en lång och mycket mörk biltur hem.
 

 

 

Engelsmannen Henry Cholmondely Pennell ( 1837-1915) var författare och sportfiskare. Han lämnade efter sig många böcker och skrifter – samt en speciell fiske-fluga vars olika färgvarianter fått namnet “Pennell – serien”. Den mest kända är “Black Pennell”. Jag minns den från min ungdoms somrar i Norra Skottland, då jag från båt med en bottenlös hink som drivankare, fiskade avlägsna höglands-tjärnar med exotiska namn som Loch bad nam Mult Geisgeil, Loch nan Uidh och Cnoc Thormaid. Flugan var mycket populär både som dapping- och våtfluga, och den satt ofta på mitt tre-kast.Flugan ser dekorativ ut, är trevlig att binda och jag använder den gärna. Silverribbad svart kropp, ibland med en tag i silver, stjärt av guldfasan-fibrer samt ett svart hackel.

 

 

AUGUSTI 2012
 

 

 

En bild från förra månadens konstrunda kommer i efterhand. Det är den dag då områdets konstutövare bjuder på öppet hus och visar sina arbeten. Vi missar aldrig Tore Östberg, en akvarellmålare som med lätt hand och varsam penselföring dokumenterar skilda miljöer i Svärdsjöbygden. I månadens början infriar vi ett löfte att besöka vännen Ola i Rendalen. Efter en biltur på sex timmar genom norra Dalarna och norsk fjällvärld kör vi upp på Olas gårdstun. Det var tre år sedan vi senast träffades, och över en kopp kaffe lockar vi fram gamla minnen och suckar över tidens flykt. Dimmorna vilar tunga över dalgången, luften är kylig och den lilla campingen ligger enslig och övergiven. Sovsäckens värme och strömmens porlande inbjuder till sömn. När vi vaknar har solen skingrat mörkret, och en ny dag har just börjat. 

 

 

Jag när en liten förhoppning om ett par dagars fiske, men som så ofta den här tiden på året är vädret långtifrån idealiskt. Dessutom är älven alltför hög, med lätt gråfärgat vatten efter den senaste tidens intensiva regnande. Jag går en tur utefter stranden och gör pliktskyldigast några kast, mest för att få motionera kast-armen. Med ett stänk av vemod tänker jag på alla dagar och veckor jag gått här, och på fiskevänner jag haft som nu är borta. Jag vänder mig om för att fälla en kommentar, men där finns bara trädstammar och skuggor. Leo, Harrieth, Birger, Solveig, Lennart och Flemming. Var finns dom nu? Älvens vatten glittrar i kvällsljuset - något svar får jag inte.

 

 

Knappt har vi kommit hem från Norge, förrän vi reser ner till den fina staden, Karlstad, för att hälsa på våra vänner Marianne och Per-Olof. Den berömda "sola" lyser med sin frånvaro, men det gör mindre. Vi går omkring i kända kvarter och besöker bl.a före detta danspalatset Sandgrund med den fantastiska Lars Lerin-utställningen. Efter en kopp kaffe på NATURUM vandrar vi ett par timmar omkring i vackra Mariebergsskogen - stadens lunga. Under min studietid satt jag ofta vid den lilla dammen och njöt av stillheten, läste, tecknade, matade ekorrarna och skrev på min roman som aldrig blev färdig. I bildens bakgrund den gamla skvalt-kvarnen, som på ett nästan hypnotiskt sätt krymper tids-spannet mellan då och nu.

 

 

JULI 2012
 

 

 

Den här sommaren måste vara en av de blötaste i modern tid. Bakom ständigt regnstrimmiga fönsterrutor får jag ovanligt gott om tid att ägna åt diverse flugbeställningar. De sista två dagarna bl.a små streamers försedda med min signatur, den orangefärgade krokböjen. När regnet tillfälligtvis håller uppe, drar jag på mig stövlarna och tar en tur uppefter Tuvån. Träd och buskar dryper av väta, och vattnet är på tok för högt, så torrflugorna får ligga orörda i asken. Istället låter jag en liten mini-streamer driva med strömmen in under överhäng och starrtuvor i strandkanten. Några portions-fiskar ger det mig, som hårdstekta i smör blir till en delikatess.

 

 

En dag när solen som omväxling lyser från en närmast klarblå himmel kör vi ner till det lilla idylliska samhället Åg, dit malmen en gång fördes med släde eller på räls från Vintjärns gruva. Utanför den gamla hyttan murad av tusentals gjutna slaggstensblock dricker vi kaffe, äter goda bullar och lyssnar till musikgruppen "Body and soul" som i ett behagfullt jazzigt tonläge besvärjer högsommarens gråvädersprognoser med låtar som som "Summertime" och "Blue Skies". Vikarierande vokalist är Jenny Halvarsson, i vardagslag kantor i Orsa kyrka. Hennes klockrena stämma tränger utan omvägar rakt in i hjärteroten.

 

 

Sent i kvällningen får vi besök av en älg, som långsamt lösgör sig från den mörka skogsridån och en smula tveksamt kliver ut på ängen. Den är inte stor, förmodligen en fjolårskalv. På ena länden är ett stycke ragg bortsliten, kanske genom en vargattack. Mina jaktintresserade vänner är förstås inte särskilt positiva till att en vargflock bildat revir i området, och jag tycker mig spåra en viss missunsamhet. I motsats till jägarna dödar vargen trots allt för sin överlevnad. I den tilltagande skymningen fortsätter älgen ända fram till huset, innan den viker av för att återigen förena sig med skuggorna. Se upp för vargarna och välkommen tillbaka!

 

 

JUNI 2012
 

 

 


 

Vintjärns hundratals körsbärsträd blommar som aldrig förr, ett anslående blickfång för besökande. Historien berättar att en gruvförvaltare i Vintjärn till sina anställda delade ut skott, sticklingar och frön, som de i sin tur pliktskyldigast planterade på sina gårdar. Uppenbarligen var jordmånen god, för runt om i byn rotade sig körsbärsträd, sköt i höjden, och spriddes vidare med fåglarnas hjälp. Vid månadens mitt invigs officiellt Anna och Per Skyes Indianmuseum vid Ryssjön. I anslutning till evenemanget en marknad. Dagens clou är en uppvisning i Timbersport, en tävlingsgren med sitt ursprung i New Zealand och Canada. Definitivt ingen idrott för veklingar.

 

 

Årets midsommar firar vi i all stillhet. Hellre än att köra ner till Svärdsjö och resa majstången sitter vi under skuggande grenar, njuter av stillheten och det vackra vädret, dricker kylskåpskall Skåne och äter en härlig måltid på gravad öring. På avstånd hör vi musiken från den gamla dansbanan vid Lenåsen, där man varje midsommar arrangerar en fullständigt osannolik rockmusik-fest mitt i skogen. Amerikanska vintage-bilar, femtiotals-kläder, och uppträdande av av musikgrupper med femtiotals-stuk som Pat Miller and the Tailshakers, Emmy Lou and the Rhythm Boys och Sara Dee and the Roping Cowboys. Trevligt och svängigt, fast ingenting för oss gamla jazz-freaks.

 

 

Regniga dagar får vi många av. Tråkigt, men fördelen är att man med jämnmod kan sitta inomhus och helhjärtat ägna sig åt flugbinderiet. Att tillverka en popper tar sin rundliga tid, beroende förstås på hur noga man är. Jag har en särskild känsla för popper-fiske efter gädda, och tillverkar då och då några poppers för egen räkning. Att fiska gädda med flytfluga är spännande, särskilt som attacken sker i ytan och man med ögat kan följa hela skeendet. En bra och hållbar popper får man genom att såga av ett stycke av ett nät-flöte, limma in en krok i en skåra i styckets botten, måla kroppen och slutligen fästa in en lagom mängd fjäder och bucktail för att ge "flugan" liv. Poppern gör ett visst luftmotstånd, och den storlek man bekvämt kan hantera får anpassas efter spö och lintyngd.

 

 

MAJ 2012
 

 

 

Efter det traditionella Valborgsmässofirandet sista april inleder vi den nya månaden genom att ta itu med en vanlig vårsyssla, den att skaffa ved inför kommande vinter. Vi tar ner flera stora alar som är lätta att såga upp och en fröjd att klyva - men med lågt bränslevärde. Vi behöver mer av björk, gran och tall. De första nätterna i månaden badar landskapet stundtals i ett mystiskt, fladdrande sken, när en ovanligt stor och klart lysande måne vandrar över den delvis molntäckta himlen. En god vän förklarar fenomenet. Med kulmen den 5:e maj passerar månen närmare jorden än på många år. Därför syns den 30 % ljusare och 14 % större än vanligt. Jag tar en bild, när vår romantiska grannplanet tillfälligtvis dyker upp bland molnrevorna.

 

 

En tid efter islossningen får jag ekan i vattnet, och under ett par-tre kvällsturer fångar jag några gäddor som har dröjt sig kvar i lekvikarnas ytterkanter. Det är inga trofé-fiskar, den största på omkring tre kilo. En lång period av hård blåst, regn och kyla dämpar entusiasmen, och det dröjer ett par veckor innan jag kommer ut på sjön igen. En dag mot slutet på månaden fiskar jag efter gädda med en stor, yvig Lefty's Deceiver på kastet, när plötsligt en siklöje-jagande öring dyker upp på scenen. Den hugger våldsamt och jag kan kroka den väl. På vågen visar den sig ha samma vikt som kronprinsessan Viktorias nyfödda dotter, drygt 3,25 kilo!

 

 

Vintjärn kan skryta med en egen pelargon. Den har fått namnet " Vintjärn gammal" , alternativt "Edwin" och är unik som sort. Edwin var en gammal man från Vintjärn, som hade ärvt pelargonen från sin mor. Den upptäcktes i samband med en inventering omkring förra sekelskiftet. Vintjärns-pelargonen blommar rikligt, och blomställningarna har en djupt röd färg med en lätt dragning åt lila. Som de flesta pelargonsorter vi har som krukväxter, härstammar den från någon av fyra pelargonarter som växer vilt i Sydafrika. 

 

 

APRIL 2012
 

 

 


 

Svärdsjö kyrka ligger vackert på en ås nära sjön, och vi besöker den gärna när vi har vägarna förbi. Den första kyrkan i Svärdsjö kom till på 1300-talet, och var en enkel byggnad i sten. Den nuvarande kyrkan däremot är rikt dekorerad, och särskilt uppskattar vi altartavlan. År 1716 beslöt Landshövdingen Cedercreutz att det medeltida altarskåpet var urmodigt, och bildhuggaren Erik Bergman fick i uppgift att göra en ny altaruppsats med modell från Ore kyrka, och på alla dess sidor ”uti vackra lövverk och zirater.” Året därpå målades själva tavlan av A. Resenberg från Falun, och har sedan dess varit varit till tröst och uppbyggelse för generationer av bönder, skogshuggare och gruvarbetare i bygden.

 

 

Vi är inne i april och det märks på vädret. Ena dagen intensivt gassande sol, nästa dag moln-tyngd himmel och kyliga vindar. Träden står spretiga och bara, isarna ligger fortfarande kvar och landskapet är kalt och ödsligt. Ett par eftermiddagar tillbringar vi nere vid tjärnen i dalgången, tittar på tran-dans och beundrar ett ståtligt svan-par som ligger på en liten vattenspegel mellan strand och iskant. Jag har kryper på händer och knän för att få en bra bild, men fåglarna är skygga i den här miljön och min kamera, i storleken av ett cigarettpaket, räcker helt enkelt inte till. Nu när snön är borta ser man tydligt resultatet av det senaste årets skogsavverkning i sluttningen på andra sidan sjön.

 

 

En grådisig dag går vi en tur söder om byn, passerar de sandiga kullarna och följer Björhålsbäcken till tjärnen. Förleden ”björ” kommer av ordet bäver och antyder att det lilla energiska djuret en gång dämde och levde i bäcken. På senare tid har bävern kommit tillbaka, och här och var finner vi gnag-märken från förra årets aktivitet. Nere vid tjärnen vänder vi blicken upp mot berget. Från barndomen minns jag frodiga slåtterängar och gråa lador i sluttningen ner mot sjön. Nu har lövträd tagit tillbaka förlorad mark och växt sig allt tätare. Av byn ser vi inte mycket, men som ett symboliskt utropstecken mitt i skogen förkunnar den övergivna laven att gruvdriften i Vintjärn sedan länge är förpassad till historien. 

 

MAS 2012
 

 

 

Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit, se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.

(Harriet Löwenhjelm)

 

 

 

I raviner och på nordsluttningar ligger snön kvar. Smältvatten gör myrarna svårframkomliga och fyller bäckar och åar till brädden. Vattnet i vår brunn får en anslående blekgrön färg och en mustig smak av mylla och klorofyll. Vi dricker det inte, utan pumpar brunnen ren och inväntar ny frisk tillrinning. Nätterna är fortfarande kalla, vägarna isiga och ytterligare ett och annat snöfall får vi inte oväntat utstå. Men... ljuset har återvänt, solen visar sig allt oftare och hackspettens energiska trummande på torra stammar indikerar att en varmare årstid närmar sig. När vi öppnar dörren till uthuset möts vi av ett moln av övervintrade fjädermyggor och nymornade nätvingar, ett vårtecken så gott som något.

 

 

 

En dag med hällande solsken och nästan molnfri himmel tar vi oss lätt andfådda upp på Lenåsen, och kan blicka ut över mil efter mil av böljande skogslandskap. Solen värmer, och vi vilar en stund i sluttningen, njuter av utsikten och gläder oss åt den avtynande vintern. Det känns vederkvickande att få vidga vyerna en smula efter en vinter, som för min personliga del varit ganska begränsande. Häruppe på höjdsträckningen har vargflocken dragit fram, och vi hittar små högar av hårfylld spillning i det våta fjolårsgräset. Håret härrör sannolikt från älgkalv, då våra svenska vargars älgbyten vintertid till omkring tre fjärdedelar består av unga, lättfångade djur. 

 

 

FEBRUARI 2012
 

 

 


Photo: Mary Erikson

Under juldagarna anslöt sig en hermelin till hushållet, och har sedan dess satt skräck i sorkar och möss runt huset. Den är ett väldigt trevligt sällskap. Nyfiken, men snabb och svår att fånga på bild. Bibi kommer hem efter två månader i USA och kan bl.a berätta om ett uppsluppet nyårsfirande i New York, med gatorna fyllda av glada människor under uppsikt av mer än vanligt gemytliga poliser. Den största delen av tiden har hon i övrigt alternerat mellan Austin, Baltimore och Boston. En sen eftermiddag är hon tillbaka i Vintjärn, omsluten av tystnad och snöklädda skogar. Kontrasten är milt uttryckt påfallande.

 

 

Några milda dagar mot slutet av månaden ger en antydan om att en varmare årstid trots allt närmar sig. En dag stiger dimmor upp från dalgången, landsvägens isiga yta förvandlas till slask och man kan ana att björkarnas knoppar börjar svälla inför lövsprickningen. Efter en blåsig och kylslagen vinter känns det som en befrielse att kunna ta en promenad genom byn utan att behöva bylta på sig tjocka lager av kläder, dra ner mössan över öronen och huka sig i vindstötarna. Ännu en gång kommer snöskyffeln fram, men vintern är över och kylan har förlorat sitt bett. Välkommen ljuvliga vår!

 

 

Vår räv visar sig allt oftare på ängen, elegant trippande på den hårda skaren. Vid början av förra seklet utgjorde räven ett hot mot lantgårdarnas fjäderfän, och eftersom rävskinn dessutom kunde säljas med god förtjänst var det vanligt att man satte ut fällor. I en gammal stenmur hittar vi ett par rostiga rävsaxar, numera förbjudna att använda genom ett EU direktiv. Och väl är väl det. När de taggiga skänklarna slog ihop, innebar det ett oerhört lidande för de djur som råkat trampa fel. Det finns berättelser om hur fångade rävar i desperation gnagde av sitt eget ben för att ta sig loss.
 


 

 

 

JANUARI 2012
 

 

Min räv gör allt vidlyftigare turer kors och tvärs över ängen. Det är parningstid, och ideligen utstöter han sina blodisande läten. Jag ser honom plötsligt stanna till, när ett svars-yl hörs från skogen. Ett par minuter senare kommer ännu en räv ut på ängen, och inom kort tumlar de båda omkring i snön kärvänligt gnyende. Nyårsaftonen tillbringar jag tillsammans med Monica och Åke. Vi delar en härlig måltid, lyssnar på musik och låter samtalet ströva som det vill. Från 39:e våningen i en skyskrapa på Manhattan ringer Bibi och önskar GOTT NYTT ÅR.
Strax före tolvslaget tänder Åke ett bål i eldkorgen på gårdstunet. Natten är utan vind, och stjärnhimlen ett fyrverkeri av gnistrande stjärnor. I några flyende sekunder balanserar vi på gränsen mellan det som var, och det som ännu inte hunnit hända. Nu börjar en ny resa.
 

 

 

Ända sedan den cooperativa handelsboden startades i byn för över hundra år sedan, har man firat den s.k. "Bofesten" i Folkets Hus på Trettondagen. Nu finns inte affären längre, men firandet fortsätter år efter år tack vare entusiastiska bybor. När jag växte upp var Bofesten en av årets stora händelser. På eftermiddagen förlustelser runt granen för de minsta, och senare på kvällen vuxenunderhållning i form av filmvisning och dans. Jag dricker en kopp kaffe och ser mig omkring. Förutom några tillfälliga hemvändare känner jag inte många. Annat var det i min barndom. Under min långa exil förlorade jag en hel generation Vintjärnsbor.

 

 

Året vänder, och jag börjar redan se fram emot islossning och fiskepremiär. Av vännen Frank får jag vingarna från en tjäder han skjuter under toppjakt. Det ger mig chansen att "binda" indianflugan Bone Fly, en av de äldsta typerna av konstgjorda beten på den nordamerikanska kontinenten, kanske flugfiskehistoriens första streamer. Mönstret är enkelt. Ta ett vingben från tjäder, uggla eller hök, peta ut märgen ur det ihåliga benet, kapa det i passande längd och trä det på en långskaftad krok. Dragen genom vattnet ger benhylsan ifrån sig en plym av bubblor avsedda att locka fisken. Flugan kan förstås dekoreras med fjäder eller hår, men indianerna fiskade den sannolikt helt naturell.

 


 



Hemsida Om oss själva Vintjärn Flugor och Fiske Vänner