DECEMBER 2010

 

Från Island flyger vi en sen lördag-kväll i totalt beckmörker över Atlanten, och ett nedsläckt Newfoundland, till Boston, Massachusetts. Under en timmes väntan på flygplatsen i Keflavik förundrar vi oss över det isländska språket, som ger oss ett begrepp om hur våra förfäder en gång talade. Ytterligare en liten språklektion får vi efter att ha bordat planet. ”Snyrting” (toalett), ”björgunarvesti undir saetum” (flytväst under sätet) eller ”sitjid med saetisolar spenntar” ( sitt med säkerhetsbältet fastspänt). Några dagar innan vi reser kommer mina julkort från tryckaren. I år ritar jag en flugfiskare som omväxling till tomtar och snöklädda gärdesgårdar.


 

Boston är en promenadvänlig stad i motsats till många andra stora metropoler i USA. Staden grundades av puritanska kolonisatörer 1630, vilket gör den till en av Amerikas äldsta. Mest känd är staden för ”The Boston Tea Party” då ett antal uppretade Boston-bor utklädda till Mohawk-indianer vräkte ner 342 lådor te i hamnbassängen. Anledningen var engelsmännens vägran att slopa skatten på den begärliga varan. Genom Boston flyter Mystic River, bekant genom film-dramat med samma namn och Sean Penn i huvudrollen. Hundratals övervintrande gäss har funnit en fristad vid älvens stränder och ger omgivningarna en lätt pastoral prägel.

 

Vid mitten av 1800-talet byggde Henry David Thoreau (1817–1862) en liten stuga i ödemarken vid Walden Pond med utblick över vattnet. Hans bok ”Skogsliv vid Walden” blev i min ungdom något av en bibel för mig och många naturalister. En eftermiddag går vi en tur i strandskogen runt tjärnen. Alla träd står vintrigt kala, tjärnen ligger blank i kvällssolen och under våra fötter frasar ett tjockt lager torra eklöv. Om sitt ensamliv i skogen, som både var ett socialt experiment och en protest mot ett kommersialiserat samhälle, skrev Thoreau själv:
”I went to the woods because I wished to live deliberately, to front the essential facts of life and see if I could not learn what it had to teach and not, when I came to die, discover that I had not lived.”

 
 

NOVEMBER 2010

Vintern drabbar oss överraskande tidigt, utan att vi varken praktiskt eller mentalt är riktigt förberedda. En dag drar plötsligt gråa moln in från sydväst påskyndade av dånande stormvindar, solen slocknar och ett tätt snöfall suddar ut allt utom den närmaste omgivningen. På morgonen pulsar vi genom djupa drivor, skottar snö från trappor och gångstigar, gräver fram bilen – och ringer efter traktor-assistans. ”North Atlantic Oscillation”, meddelar meteorologerna glatt. Ett periodiskt återkommande fenomen som bjuder på stark kyla och mängder av snö. Intressant att veta, men gör förstås inte snödrivorna mindre besvärande.

Intresset hos mina flugfiskande kunder avtar i takt med ökande snödjup. Årets sista flugor, färdiga för avgående post, är en bukett Boobies i varierande färger. Flugan, som introducerades som en nymf-imitation i engelska reservoarer för omkring drygt 35 år sedan, och visade sig vara så fångstgivande att den förbjöds vid enskilda fiskevatten. Numera i huvudsak en attraktor-fluga eller fiskgli-representation. Många använder den i kombination med sjunkande lina, och vinner på så sätt en speciell effekt. De lätta frigolit-kulorna strävar uppåt med tafsen i släptåg, och flugan hamnar förföriskt viftande halvvägs mot ytan. Mycket effektivt, hävdar min entusiastiske kund.

OKTOBER 2010

Oktober - regnets och dimmornas tid. Den månad då naturen lägger sig till vila, råkalla vindar drar genom vattensjuk skog och det nordiska svårmodet griper omkring sig. Enstaka dagar livas sinnet upp när ett kortvarigt högtryck sveper in över landet med plusgrader, klarblå himmel och en välsignad stillhet. Under en provianteringsresa till Falun tar vi en paus vid Svärdsjöns strand nära Trollnäs. Vattnet, slätt som ett nystruket lakan, speglar träd och öar. Gräset ångar i solskenet, och för en kort stund är sommaren tillbaka.

Vår äng, brun och vildvuxen, genomgår en snabb förvandling när Håkan en dag välvilligt ställer upp med sin röjsåg och rensar bort vissnande gräs och risiga buskar. Det är i sista minuten, för just när jag har räfsat rent och fraktat undan, kommer höstens första snöfall och drar ett vitt bolster över den nakna marken. Sorkar och möss, som levt gott i skydd av gräset, försvinner som genom ett trollslag. Andra uppskattar storstädningen. Redan samma kväll får vi besök av en grupp rådjur, och senare på natten av en älg som med breda klövar stämplar djupa hål i den mjuka ängsmarken.
 

Björnjakten är sedan länge avslutad. Sydväst om Ågsjön, nära Österbyn, sköts två unga björnar, en hanne och en hona. En av dessa sannolikt den vi mötte vid Malm-myren några dagar före jakten. Den här månaden är det älgjakt. Vännen Åke deltar för första gången, och fäller två älgar. Den ena dagen en vuxen älgko och dagen efter, som bilden visar, en välväxt tjurkalv. Skotten sitter bra, och vi gratulerar honom till en väl genomförd jakt. Jaktlagets facit blir tre stora djur och fyra kalvar, helt i överensstämmelse med tilldelningen.

SEPTEMBER 2010

Bibi har haft en besvärlig sommar efter sin olycka, men värken har gett med sig och allt oftare kastar hon mitellan och tar itu med stickning och andra vardags-sysslor. Tidiga morgnar ligger nattfrost på gräset, och dagtid breder täta dimmor ut sig över landskapet. Att fiska från flyt-ring på någon av sjöarna blir annorlunda när landskapets konturer försvinner, och inga landmärken finns att fästa blicken på. Man övermannas av en känsla att viktlöst sväva mellan himmel och jord i ett oändligt ingenting. Spöklikt träder ett litet skär fram ur töcknet, för att åter blekna bort och sjunka in i dimman när man avlägsnar sig. En märklig, nästan utomjordisk upplevelse.

Regniga dagar försöker jag sätta fart på mitt flugbinderi. Min balsa-E12:a från i våras har gått bra att döma av åter-rapporter, men för tillfället koncentrerar jag mig på mina ”Rednecks” i små storlekar. Reynold Grönlund i Wilhelmina, grundaren av Grönlunds Sport, hade mångårig erfarenhet av utter-fiske i bl.a Vojmån. Han märkte att flugor med lila inslag regelmässigt fångade mera fisk än andra mönster. Grundat på hans iakttagelser skapade sonen Sven den populära våtflugan ”Deep Purple”. Jag ska ta upp Grönlunds idé och lägga in mörkt blå-lila i flugkroppen. Det får bli mitt nästa projekt.
 

I slutet av månaden samlas vi till det årliga gädd-fisket i vårt arrendevatten, Borgärdes-strömmen. En vacker harr-och öringström, nu i september omgärdad av praktfulla höstfärger. Tre-fyra timmar söker vi av huvudfåra och sidoströmmar, företrädesvis djupare partier där vattnet saktar av. Sammanlagt fångas 11 kilo gädda. Den största svarar Jonas för, som på egen streamer fångar en fisk på drygt tre kilo, sannolikt med åtskilliga harrar på sitt samvete. Fisket avslutas när våra kockar bjuder på en mustig ärtsoppa tillagad över öppen eld och smaksatt med ”Johnny's Hemlagade Senap. Ett rostbrunt löv landar mitt i min sopptallrik – snart kommer snön.

AUGUSTI 2010

Hösten smyger sig på oss. Vattnet har fått en djupare ton av blått, och bleknande vassar suddar ut gränsen mellan sjö och myr-mark. Gäddorna som funnit sin trivseltemperatur på grunt vatten, låter sig gärna frestas av stripande Popper-flugor. Huggen är våldsamma och för det mesta oväntade. När jag gör en paus i kastandet, driver ekan i lätt vind in mot stranden. En kanadagås ligger blickstilla i mossan, och visar ingen rädsla när jag närmar mig. ”Branta canadensis”, en vacker fågel som introducerades i Sverige redan på 1930-talet. Snart ska den följa sin instinkt och lyfta vingarna till flykt söderut, i följe med tusentals andra.

En planerad vindkraftspark i Svartnäs-området sprider oro. Svartnäsbygdens Vildmarksförening bekämpar envist planerna, som i värsta fall kommer att innebära en totalt raserad miljö för hundratals svenska och utländska besökare, för bofasta och för fritidsboende. Tillsammans med övriga vindkraftsprojekt, delvis genomförda, blir resultatet 180 (!!) vindkraftsverk av upp till 180 meters höjd, samt miltals av nya vägar och kraftledningar rakt genom skogens hjärta. En markförstöring av gigantiska mått. Naturen och de vackra rekreationsområdena riskerar, om planerna genomförs, att förvandlas till stora bullrande industriområden, där varken djur eller människor kan vistas. En dag möter vi en transport med en komponent till ett vindkraftverk, häpnar över storleken och känner tacksamhet för att Vintjärn inte drabbas annat än marginellt.
 

Varje sommar har sin fluga, och i år är det Chernobyl Ant. När den första mutanten dök upp, efter härdsmältan i Tjernobyl år 1986, vet jag inte. Men för 5-6 år sedan hittade jag de första exemplaren i en fiskebutik i Texas och köpte ett par mest som kuriosum. Chernobyl-myran liknar egentligen ingenting levande på vår jord, men den fångar fisk – ofta stor fisk. På senare tid har den muterat ytterligare, fått både hackel och antenner och i bästa fall vissa likheter med skalbaggar, gräshoppor etc. Jag binder dem på streamer-krok i strl 8-10 och satsar på silikon-ben istället för ben av gummi, som har en tendens att klibba ihop och torka.

JULI 2010

Växtkraften är häpnadsväckande i år, rallar-rosorna når oss över huvudet, och mitt i skogen där vi aldrig sett dem tidigare, skjuter brandliljor upp ur marken och exploderar i ett fyrverkeri av röda och orange toner. Ett besök i månadens början livar upp vår tillvaro. Det är ett sällskap av femton entusiastiska norrmän, de flesta från Steinkjer, som en dag dyker upp på vårt gårdstun. Alla är på olika sätt släkt med en anfader som en gång bebodde vårt hus, och nu reser de omkring och söker de sina rötter i den svenska myllan. Ett trevligt möte som avslutas genom att en av de kvinnliga deltagarna med klockren sångröst låter en norsk solbön tona ut över äng och skog.

Nästa evenemang inträffar fjorton dagar senare, då vi får besök av ett tjugotal tyskar med anknytning till gruvor, malmbrytning och järnhantering. Vi bjuds på en härlig middag på Herrgården, där varje rätt symboliserar olika ”gruvliga” verksamheter. Ett par dagar senare tar vi dem med till ”Äldsta Huset”, fortsätter till hyttan i Åg, promenerar på fäboden och kör tillbaka till Vintjärn och årets fotoutställning. Man imponeras av Maj-Britts och Margits arbete, som i bilder dokumenterar livet i och omkring Vintjärns gruva. Avslutningsvis bjuder vi alla på kaffe i gröngräset. Våra gäster tackar genom att med dånande röster sjunga en tysk gruvarbetarsång som stigen direkt ur jordens innandömen.
 

Några kyliga dagar med regn och kraftiga vindar vid månadens slut rör om i Ågsjöns vatten, och gäddorna börjar inta sina positioner över grundbottnarna och i anslutning till vass-ridåerna i vikarnas inre. Även om gäddan ställer små krav på det omgivande vattnets beskaffenhet, är den känslig för höga temperaturer och trivs bäst i relativt kallt vatten. Måttligt stora streamers med mintgröna inslag i vingen ger bra resultat. Fast hur viktigt ett flugmönster är, kan förstås diskuteras. Så här skriver C.U. Ekström (1831). ”I högsta grad glupsk, angriper hon i sitt våta element icke endast allt levande som hon anser sig kunna övervinna, till och med döda och af förruttnelse angripna kroppar blifva hennes rof.” 

JUNI 2010

Vi reser till Karlstad för att fira nationaldagen och träffa vänner. Vi gör en nostalgisk vandring i vackra Mariebergsskogen, och besöker Sandgrundsudden där firandet når sin höjdpunkt. Vädret är varmt, solen skiner och himlen är vykortsblå. Sittande i gräset lyssnar vi på Sinfoniettan, som konserterar under livfull ledning av karismatiska Marie Rosenmir. När det officiella programmet är över tar vi en dans på bryggan vid Klarälven. Karlstads-bälgarna spelar, ett härligt svängande dragspelsgäng. Vi avslutar dagen hos Marianne och Per-Olov, dricker vin och lyssnar på jazz-musik. Chet Bakers återhållna trumpetspel och behagligt loja sångröst följer oss in i sömnen.

Årets midsommar-afton är inte som vanligt. Fjorton dagar före sommarsolståndet råkar Bibi ut för ett våldsamt fall, bryter högra armen på två ställen och jag skjutsar henne till akuten på Falu lasarett. Efter ytterligare ett lasarettsbesök och en handleds-operation, har ingen av oss lust att delta i det traditionella firandet i Svärdsjö. Vi får tänka oss majstångs-resningen, folkdräkterna, spelmansmusiken och dansen. Solen sjunker långsamt ner bakom skogsridån efter en vacker kväll, fågelsången tystnar och den ljusa midsommarnatten tar vid. På en äng någonstans plockar en flicka nio sorters blommor att lägga under kudden för att i drömmen få möta sin tillkommande.
 

Isala Lada besöker vi ibland när vi har ett ärende till Svärdsjö. Den lilla väderbitna byggnaden är inte mycket att se. Men en dramatisk vinterdag år 1520 tröskade Gustaf Vasa i ladan på sin flykt undan danska ockupationstrupper. Märkligt att tänka sig att landets mest eftersökte man, som 3 år senare blev Sveriges konung, var en blott 24-årig yngling. Intressanta är de noteringar i ladans inre som besökare gjort för att markera att de varit där. Inskurna initialer och dateringar ända från 1700-talet visar att graffiti inte ens då var en okänd konstform - fast utan sprayburkar. 

MAJ 2010

Från Chicago via Baltimore flyger Bibi till Boston, en trevlig stad som blir hennes sista anhalt före hemresan. Själv har jag fått hedersuppdraget att hålla årets Valborgsmässo-tal, innan brasan tänds och fyrverkeri-raketerna far till väders. Jag berättar om ursprunget till firandet och om 1600-tals poeten Lars Wivallius, som bakom fängelsegaller i Finland skrev en dikt om sina förhoppningar inför sommaren. Jag rundar av med att citera en av verserna. Den som slutar med raderna:

Giv sommar, giv blommor,
giv gott grönt hö.
Låt göken ropa och gala.

FOTO: JAN JOHNSON

Dagen efter att Bibi anlänt från Amerika reser jag till Sundsvall och Skandinaviens största Fiskemässa. Som ressällskap har jag den engelske flugbindaren Chris Carter, som binder de vackraste och nättaste nattslände-imitaioner jag sett. Tre dagar, från morgon till kväll, tillbringar vi i mässlokalen omgivna av allt som hör fiske och friluftsliv till. Tanken är att jag ska demonstrera hur jag binder mina speciella flugor i udda material som balsa och kork, men sanningen att säga blir inte många flugor bundna. Däremot träffar jag mängder av trevliga människor, får höra många fiskehistorier och kan i korta glimtar ta del av mina flugbindande kollegors tekniker. På näthinnan fäster sig bilder av Mikael Gröndahls intrikata gäddflugor och Håkan Karsnäsers utsökt fina laxflugor.
 

Maj är den efterlängtade månaden då vinterns snödrivor byts mot drivor av glänsande vitsippor. Nu börjar sommaren. Skalbaggar, humlor och fjärilar har vaknat till liv, kring husgrunden myllrar svartmyror och på väggtimret värmer sig frusna ödlor i solskenet. För första gången kan vi sätta oss utanför knuten med en kopp kaffe, utan att behöva dra på oss varma ytterkläder. Och jo, jag fångar årets första Ågsjö-gädda. Den är ingen klarvattenfisk, utan mönstrad i mörkt rostgula toner som tyder på att den tagit sig ner till sjön över vattensjuka myrmarker från någon av skogstjärnarna. Flugan är en present från vännen Peter Andersson, som har bundit en klassisk ”Blondin” men med en glittrig insats som uppenbarligen tilltalar fisken.  

APRIL 2010

Annandag Påsk drabbar oss med ett rejält snöoväder, som på bara ett par timmar förvandlar den begynnande våren till vinter igen. Lyckligtvis efterträds den av ett lika rejält blidväder, som får nysnön att smälta undan nästan lika fort som den kom. På några få dagar träder landskapets konturer fram, och vägarna befrias från is och snövallar. Dags att byta dubbdäcken mot sommardäck, ett årligt evenemang av det angenäma slaget. Tranorna har anlänt och i kvällningen hör jag dem trumpeta nere i dalgången. Småfåglar fyller dagen med drillar och passager, och den 11:e i månaden noterar jag den första riktiga vårdagen med sol, blå himmel och ljumma vindar. Från USA berättar Bibi via mail om en fantastisk flygtur från Texas över Sierra Nevada till laFayette , Kalifornien.

Jag släpar fram en stege för att fullgöra en alltid lika trevlig vårsyssla, den att hämta ner fågelholkarna och städa ut gamla bo-konstruktioner för att ge plats åt nya. Vem byggde 2009 års vackraste bo? Ja, den här gången segrar den svart-vita flugsnapparen, som trots ett vresigt och obändigt material lyckats göra en bale med både komfort och stabilitet. Sämst alla kategorier är nötväckan, som i stort sett bara dumpat en samling halvmultnade barkflagor i en hög på holkens botten. Fast i rättvisans namn är ju nötväckan ingen riktig holk-fågel, utan vill helst anlägga sitt bo i en ficka på själva trädstammen. 
 

Till vårsysslorna hör förstås att sätta ekan i Ågsjöns vatten. Den har klarat vintern bra. Fattas bara annat förresten, med ett skrov av glasfiber. Dagen är varm, och av isen finns inte ett spår kvar. Öarna ligger vackert grupperade längs sjön, på platser där en isälv för 10.000 år sedan slumpvis deponerade sitt sediment av sand och sten. Längst bort i väster kan jag ana Svältöa . Ett smalt skär vars namn härstammar från en gammal myt om ett bröllopsfölje som strandade, och fick plågas av svält innan räddningen kom. Kanada-gässen är på plats och har börjat etablera revir i myrkanterna, där deras oansenliga bon ska tillredas. Själv ser jag fram emot årets första gäddfiske i öppet vatten.  

MARCH 2010

Från sin resa till New Mexico skickar Bibi en bild av ett kargt ökenlandskap. En stark kontrast mot min miljö av snö och is. På vägen passerar hon platser som Sonora, Pecos, Cimarron och Ponderosa, alla välbekanta namn från hundra western-filmer. För några år sedan besökte vi Pecos, en liten by känd för självutnämnde domaren Roy Bean, ”the law west of the Pecos”. Han dog efter en spritfest år 1903, men hans saloon är helt intakt med skrapmärken efter sporrar och allt. På väggen en träskylt med husets regler. Ett av hans mer uppmärksammade fall var när han dömde ett lik till 40 dollars böter för vapeninnehav. Förutom pistolen, var 40 dollar den summa han fann hos den döde mannen. Böterna hamnade förstås i hans egen ficka. 

Räven, som delar bostad med grävlingen under ladan, besöker mig en dag. Lätt trippande på skaren sneddar han över ängen och kommer han upp till huset. Jag kan se att han har övervintrat väl. Pälsen är härligt tjock, och blicken pigg och alert. Det är parningstid, och mörka nätter hör jag hans kort avhuggna skall, ibland nära ibland på avstånd. I knädjup snö pulsar jag ner till ladan för att se om grävlingen har vaknat ur sin vintersömn. Från bo-hålet leder färska spår in bland träden. Rejält hungrig måste han vara, kroppsvikten kanske bara hälften av den han hade i höstas. En grävling kan lätt sätta i sig ett par hundra maskar om dagen, men i det här snölandskapet lär han inte hitta några.
 

Snart kommer fågelsång att ljuda från alla buskar och träd, men än så länge vilar en nästan kompakt tystnad över skogen och markerna. Enstaka kvällar ser jag ett flygplan dra sin linjal-räta jet-strimma över himlen. Jag föreställer mig passagerarna med drinkar i händerna bekvämt tillbakalutade i sina stolar. Varma, ombonade och trygga i sin lilla slutna miljö, 10.000 meter över jordytan på väg till Island eller USA. Motorljudet är knappt hörbart, men får tystnaden att djupna och förstärker känslan av livlös ödslighet och vildmark. 

FEBRUARY 2010

Februari blir en kall och mycket snörik månad. Hårda vindar skapar mäktiga drivor och försvårar framkomligheten på vägarna. Snöskottning blir en daglig syssla, och gårdstunet förvandlas efterhand till ett system av trånga passager med höga vallar på sidorna. När vi under långa kvällar sitter framför brasan och läser eller lyssnar på musik, hör vi stormen i häftiga ansatser kasta sig mot husets timmerväggar. Ordentligt påbyltade dristar vi oss bara ut i vintermörkret för att hämta ved och vatten.

När en blek sol enstaka dagar lyckas tränga igenom molntäcket får vi fram skidorna. Norr om byn försöker entusiastiska tävlings-skidåkare med hjälp av snö-skoter alltid hålla några träningsspår öppna. Spåren är välpreparerade, och går i harmoniska slingor genom lätt kuperad terräng. Det känns befriande att få sträcka ut efter långt och påtvingat stillasittande. På ömse sidor tysta snöklädda skogar, störda endast av ljudet från rytmiska stavtag och skidor frasande mot glatt underlag. Jag upptäcker att tävlingsinstinkten finns kvar, trots att jag numera bara tävlar med mig själv.
 

Vid mitten av månaden reser Bibi till USA, för att under ett par månader besöka barn och barnbarn. Med i bagaget en samling nystickade ”gnomes” inför St. Patricks day, som hon räknar med att tillbringa i Boston, en stad med stort irländskt inslag. Jag kör henne till järnvägsstationen i Falun, och vi dricker en kopp kaffe i väntan på tåg-avgången mot Arlanda. Det börjar skymma, när jag några timmar senare låser upp dörren till ett tomt hus. Dagen övergår i natt och någonstans i det tilltagande mörkret kallar en ensam räv på sin partner.

JANUARI 2010

Nyårsaftonen firar vi tillsammans med vännerna Monica och Åke i deras herrgårdsliknande byggnad på Dammhöjden. När midnattstimmen närmar sig står vi på yttertrappan under en sprakande stjärnhimmel, och inväntar tolvslaget och de första minuterna på det nya året. Förgäves lyssnar vi efter klockringningen från Svärdsjö kyrka en och en halv mil bort, men den spröda klangen drunknar i ett hav av snötäckta skogar, och tystnaden är total. Vi skålar i champagne och önskar varandra ett lyckosamt 2010, innan vi börjar vandring hemåt genom vinternatten. Det har blivit märkbart kallare, kylan biter i kinderna, frusen snö knarrar under skosulorna och ett nytt år har redan börjat åldras.
 

Kraftiga snöfall, tilltagande kyla och en kritiserad vargjakt inleder det nya året. Snöskottning blir en daglig syssla för att hålla gårdstunet i skick, och ideligen blir vi instängda bakom mäktiga drivor och måste ha traktorhjälp för att ta oss ut. Vi tillbringar inte mycket tid utomhus, utan ägnar oss åt andra sysslor. Mitt flugbinderi gynnas av det kärva vädret, och Bibi får gott om tid att ägna sig åt stickning och åt att sortera bilder som har samlats genom åren. Vargjakten, som enligt miljöministern syftar till att stärka stammen av vild varg, blir kortvarig. Fattas bara annat med 12.000 (!!) jägare ute i skogarna. 28 vargar dödas, varav ett antal skadeskjuts och får eftersökas. Hur man stärker en knappt livskraftig vargstam på 230 djur genom att göra den ännu mindre, är för de flesta av oss obegripligt.
 

Månaden går mot sitt slut. Snöfall avlöser snöfall, och temperaturen pendlar envetet mellan -10 och -25. Bakom oss har vi en räcka av korta och mycket tysta dagar, den ena förvillande lik den andra. Hela landskapet är insvept i ett tjockt draperi av snö. Det hänger i tjocka veck från trädens grenar, ligger i mjuka vågor över ojämnheter i terrängen och sträcker sig jämnt och obrutet över ängsmarken. Bortsett från talgoxar, nötskrikor och nötväckor som tigger mat utanför vårt köksfönster, ser vi inte mycket av djurlivet. Fyrfotadjuren är den här tiden på året huvudsakligen aktiva under dygnets mörka timmar. Tidiga morgnar läser vi tecknen i nysnön. Spår från räv, hare och rådjur är de vanligaste, men en natt har en älg mödosamt tagit sig fram genom drivorna bara ett tjugotal meter från husknuten.